VARFÖR JAG LÄT FEERI SOMNA IN...

Anledningen till varför jag inte har skrivit någonstans om varför vi tog bort Feeri är av några olika anledningar. Den största delen är för att det gick så fort med allting och jag tror av jag var lite i chock och förstod inte riktigt. Sen när det var så allvarligt så ville jag ta ett beslut helt själv utan någon annans åsikt/kommentar. Och sen det hände har jag inte känt mig redo att skriva eller prata om det direkt. Men nu är det dags. För jag vill ändå att alla som vill veta ska få veta eftersom vissa har följt våran resa och varit intresserade. 
 
Till slut så bokade jag ju en tid hos veterinären. 21 augusti var vi hos veterinären. De tittade när jag longerade henne, gjorde böjprov, bedövade några olika ställen och jag longerade igen, röntgade frambenen och tog blodprov. På röntgen visade det sig att det hade blivit nån lös benbit som var inkapslad på nåt sätt i ett knä och hon hade artros i båda hovlederna, mest vänster. Jag blev otroligt ledsen direkt. För Feeri hade verkligen INTE visat att hon hade haft ont, hon var pigg och glad och ville jobba (även om hon mest vilat hela sommaren). Men detta betydde att hon hade hon hela tiden och jag tror det var därför hon var så snubblig fram också. Så hon fick en spruta med metacam direkt hos veterinären..
 
Några dagar senare fick jag svar på blodprovet vilket visade att hon hade både borrelia och anaplasma. Vilket är typ allmäna infektioner som gör att de kan få ont i leder, bli stela och allmänt få ont i kroppen. Även färre av några blodkroppar (tror de är vita blodkroppar) som är kroppens immunförsvar. Så när jag hade fått besked om allt det här så blev jag helt chockad och ledsen. Jag trodde helt ärligt att de skulle hitta nån hälta och spruta med kortison och sen vila och återbesök typ. För vi var där för ett år sen med Feeri och då tyckte dem att hon såg så fin ut. Så förstår ni vilken chock det blev?
Och jag började fundera på hur länge jag hade låtit henne gå med allt det här och jag kände mig så skyldig och elak och fick SÅ JÄVLA DÅLIGT SAMVETE.. Men jag svär på att om hon verkligen hade visat att hon hade ont så hade jag ju självklart åkt med henne tidigare! Och jag kände henne utan och innan så jag hade vetat om hon hade visat att hon haft ont...
 
Det här betydde alltså att hon skulle vara tvungen att gå på smärtstillande varje dag i resten av hennes liv för att hon hade ont... Även om hon bara skulle "gå o skrota i en hage"... (Hon gick på metacam från att vi varit hos veterinären.) Jag försökte hitta en veterinär som kunde behandla borrelia och anaplasma men det visade sig att det inte var så enkelt som veterinären vi var hos sa.. Den behandlingen var att spruta henne i blodet 5 dagar i rad och det skulle kosta en hel del och det fanns inte ens några bevis på att det skulle hjälpa + att det är riskfyllt att spruta i blodet.. Jag valde att inte göra behandlingen. Så jag funderade under några dagar på alla olika möjliga alternativ som fanns för Feeri. Och vad jag än kom fram till så var det INGET av alternativen som skulle göra Feeri lycklig... Hon skulle aldrig mer få jobba som hon älskade.. Hon kunde skrittas men vem vill rida på en häst som har ont? Inte jag. Och det skulle inte göra henne lycklig ändå. 
 
Dagen efter vi hade varit hos veterinären så kom en equiterapeut/massör ut och behandlade Feeri också för jag ville att hon skulle ha så lite ont som möjligt såklart.
 
Ungefär 1-1,5 vecka efter veterinärbesöket så tog jag beslutet om att hon skulle få somna in... Jag ville inte att hon skulle ha ont längre. Hon gick i hagen som vanligt med Fargo, blev ompysslad, gick promenader och jag skrittade henne uppsuttet 2 gånger. Vi myste massor och hon fick mycket godis. Det var otroligt jobbigt och gå och vänta i ca 2 veckor på att de skulle komma och avliva henne.. När man visste att hon skulle dö.. Jag kände mig som en mördare. Men samtidigt så visste jag att de va rätt beslut. Hon snubblade med frambenen bara på vägen till och från hagen så jag kände att jag behövde hålla upp henne när jag ledde henne... Och hon började bli riktigt pigg och på gränsen till att det skulle slå över och det är inte kul. Hon gick ju bara och samlade energi. 
 
13 september, dagen då de skulle komma och avliva henne... Vi tog ut hästarna på morgonen, hon gick och åt gräs i hagen som vanligt med Fargo fram till eftermiddagen. Då tog jag in henne och badade henne och gjorde henne fin. Hon glänste så mycket och var jättefin. Hon hade sin rosa grimma som det stod "precious" på och ett smycke som var en krona som hon brukade ha. 
 
!!KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS!!
Jag hade läst på innan om de metoder som fanns att välja på. Jag har alltid tänkt att jag skulle välja att spruta när man nån gång måste avliva men så läste jag på om de två metoderna. Spruta eller bultpistol. Jag har alltid tyckt att det låter så hemskt att skjuta hästen. Men jag läste på och kom fram till att bultpistol är minst smärtsamt för hästen (tycker jag). Jag hade inte klarat av att de skulle ge henne lugnande och jag skulle stå där och titta på att hon skulle bli trött och tillslut lägga sig ner och då skulle de spruta in medlet som gör att hjärtat slutar slå. Jag hade inte klarat det och jag ville inte utsätta Feeri för det... För då skulle hon förstå vad som skulle hända.. Så jag valde bultpistol (hur hemskt det än låter). Vi var ute på en fin plats, Feeri & jag och mamma & Fargo. Han var med för att hon skulle hålla sig så lugn som möjligt. Vi gav henne godisar, kramade och pussade på henne. Hästarna luktade på varandra och sen lät jag dem ta henne efter bara några minuter för jag visste att hon skulle börja bli uttråkad annars. Om jag skulle vänta med att lämna över henne tills jag var redo så hade det aldrig blivit av. Det var bättre att inte dra ut på det och jag hade redan sagt allt jag ville säga till henne i boxen i stallet innan vi gick ut. Så de höll i henne några meter ifrån mig, mamma och Fargo. Jag tittade på henne en sista gång och hon stod och sträckte på sig så fint med öronen framåt och vinden blåste i hennes man. Hon tittade mig rakt i ögonen som att hon sa att det var okej...att hon visste.. Sen vände jag mig om och hörde skottet och att hon ramlade... Jag och mamma gick därifrån direkt medans de tog Fargo för att han skulle få gå fram och lukta på henne kropp... Mamma och jag väntade i stallet på att de skulle komma tillbaka med Fargo. När han kom tillbaka så fick han komma in i sin box. Det första han gjorde var att kolla ut genom fönstret och gnägga efter henne... Och det var i en speciell ton han gnäggade som jag aldrig har hört förut och det var så hjärtskärande...Det var otroligt jobbigt. Det var hemskt. Men vi ville ju såklart att hon skulle ha med sig sin familj där. Jag hade aldrig kunnat låta henne vara ensam där. Jag valde att inte titta på hennes kropp efteråt för jag ville inte ha det i minnet som sista bild av henne. Nu är hennes kropp kremerad och utspridd i naturen. 
 
Jag valde ett företag som heter "ett värdigt slut" som kom ut och gjorde det. Och jag är så nöjd med det beslutet även om det kostade mycket pengar. De var otroligt duktiga. Jag ville verkligen göra det så bra som möjligt för henne ändå in i slutet och det blev de. 
 
Jag är nöjd med mitt beslut om att låta henne somna in för jag vet att det var de enda rätta mot henne. Även om jag saknar henne OTROLIGT mycket men jag gjorde det för att jag älskar henne. Men det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv. 
 
Jag har gjort en video med massor av bilder och filmer som ni gärna för titta på om ni vill, den finns HÄR
Där ser man även på lite äldre klipp att hon gick mycket bättre än vad hon har gjort den senaste tiden.. Det gick liksom inte längre. Men vi har SÅ mycket fina minnen tillsammans ♥ Och jag är tacksam att jag ändå fick ha henne i 5 år och 4 månader. Även om jag mer än allt hade velat kunna ha kvar henne..
 
Jag hoppas att hon är på en fin plats nu där hon inte känner någon smärta. Mitt älskade hjärta ♥♥♥
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback