BARA LITE TANKAR...

Kände att det passade bra att skriva av sig lite. Jag kanske borde börja blogga lite mer regelbundet igen? Hmmm, vet inte vart jag ska börja riktigt. Känner mig så frustrerad, nästan så att jag vill vända ut och in på mig själv. 
 
Hästar är ju allt för mig, det är liksom allt jag har. Så när det inte känns 100% så blir jag väldigt frustrerad. Jag tänker vara helt ärlig och skriva precis som jag känner. Det känns inte helt bra med Hero. I början kändes det som en dröm och allting flöt på bra. Men under den senaste tiden så bara uppkommer det mer och mer problem vilket känns tråkigt såklart. Som t.ex. det här med att rida ut. I början red jag ut honom själv och det gick bra, jag red med graman för att han var lite spänd men han gjorde aldrig något under uteritterna. Sen började han att ställa sig på bakbenen lite lågt när man skulle hoppa upp när man skulle rida ut. Men jag försökte ignorera det ett tag och red ut ändå även om det såklart var lite obehagligt. 
 
Sen blev det halt ute och dåligt underlag så då red jag inte ut på ett tag. Sen red jag ute i snön på utebanan utan graman en dag när jag kände mig modig. Han hade dessutom vilat några dagar innan... Men han gjorde ingenting när jag hoppade upp eller under hela ridpasset, han var jättelugn och snäll! Sen hoppade jag dagen efter så han gick ett ordentligt pass. Så skulle jag skritta ut honom dagen efter. Mamma gick med med Fargo. Det gick jättebra att hoppa upp, vi skrittade iväg och Hero kändes lugn och avslappnad, jag hade ingen graman. Sen helt plötsligt, (och då menar jag verkligen helt plötsligt), helt från ingenstans så står han på bakbenen, HÖGT. Och jag blir ju såklart chockad och förstår inte ens hur jag sitter kvar då jag aldrig har suttit på en häst som har stegrat så högt förut. Men så bara stod han där också, på bakbenen.. Sen när han väl hade alla fyra ben på marken igen så fortsatte jag att skritta men han gjorde det en eller två gånger till.
 
Och envis som jag är så ville jag inte hoppa av för jag ville inte att han skulle "vinna". Men så skrittade vi en bit och han gjorde ingenting. Så kom vi fram till ett gärde på ena sidan av vägen så då bestämde jag mig för att prova att trava lite där för att se om han behövde göra av med lite energi. Så travade jag lite, han stegrade nån gång men inte lika högt. Sen var han lugn ett tag så då trodde jag att det var lugnt. Men inte det... Då gjorde han nåt så jag tappade balansen lite och så ställde han sig rakt upp och då var jag på väg av så då försökte jag bara hjälpa till att åka av för jag hade inte suttit kvar om han ställt sig direkt igen. Så var jag rädd att bli sparkad på vägen ner också eftersom att jag var vid rumpan. Men det blev jag inte. Men jag slog i bakhuvudet igen såklart.. Så när jag åkte av så trodde jag att Hero skulle galoppera/bocka iväg för att han va pigg men inte det. Nä, han stod kvar då och tittade på mig som "vad gör du där?". Jag brast ut i tårar för att jag blev jäkligt arg, ledsen och rädd. 
 
Sen skulle jag upp igen såklart. Hittade en stor stock vid en timmer-hög. Visste inte om han skulle stå stilla när jag hoppade upp eller om han tänkte göra nåt.. Men upp kom jag och han gjorde inget. Jag provade att trava lite igen, det gick bra. Sen ville jag bara prova att galoppera några steg för att se vad han skulle göra. Då började han dra ner huvudet lite och ville bocka och busa - vilket är okej. Det får han göra för att han är glad. Men han får f*n inte ställa sig på bakbenen utan anledning. I vilket fall så hoppade jag av och gick tillbaka med honom till stallet efter det. Men kan ni förstå hur ledsen jag var den där dagen...
 
Efter några veckor vågade jag prova att rida på utebanan i snön - med graman. Det gick bra, han kastade sig åt sidan en gång men annars ingenting. Men jag hade ingen känsel i händerna för jag höll i tyglarna så krampaktigt...  Efter det har jag tyvärr inte vågat rida honom någonting ute. Vilket känns så jäkla tråkigt för hans skull, för han behöver komma ut, variera underlag osv. Men jag vågar inte. 
 
Så har ju jag ridit honom på hackamore vilket har funkat super. För jag har inte hittat nåt bett som han har trivts med. Så var det en tandläkare och kollade hans tänder för några veckor sedan och raspade. Efter det provade jag att rida på ett bett vilket gick såå himla bra och Hero har aldrig gått så avslappnat innan. Men sen för några dagar sen när jag red på det så var han SÅ missnöjd. Han bara stretade emot, röck med huvudet och la tungan över bettet... Så vi fick gå tillbaka till hackamoret. Vilket känns lite tråkigt för jag vill kunna rida honom på bett för han går i en annan form då och om vi ska tävla i dressyr så måste han ju kunna gå med bett så vet inte riktigt vad jag ska göra med den saken...
 
Sen är han rätt bitig av sig, det har blivit lite bättre men ändå. En häst ska inte bitas/naffsa.. Så kan han stegra när man leder honom, bara sådär. Vilket har gjort att jag kan känna mig nervös bara jag ska leda honom från stallet till ridhuset..
 
Och det senaste som han har börjat med, att backa när man ska hoppa upp. Han har ALLTID stått stilla i ridhuset när man ska hoppa upp. Men nu, han slutar inte backa. Det spelar ingen roll om någon håller i honom. Jag måste liksom ställa honom i väggen och då kanske jag kan hoppa upp om jag har tur. SUCK. 
 
Det känns bara som att han kommer att hitta på fler och fler saker att göra desto längre tid vi har honom. Jag vet inte om han testar mig eller varför han gör alla saker. Han känns inte som den typen som testar för egentligen är han ju en jättesnäll häst men jag vet inte. Det är inte roligt i alla fall. Sen åkte vi iväg på öppen bana förra helgen och då skötte han sig såå bra med allting och var så duktig, snäll och avslappnad. Snällare på bortaplan än hemma känns det som. Vissa dagar kan det kännas så jäkla bra, som att man är lyckligast i världen men andra dagar... Då kan jag känna mig gråtfärdig.
 
Visst, jag förstod att inte allting skulle gå som smör med en ny häst men ska man verkligen ha så här mycket problem? Just nu känns det som om de dåliga dagarna är fler än dem bra. TYVÄRR.
 
Men alltså hästen i sig är ju helt otrolig. Hero är en jättefin häst med mycket potential. Han är en dröm att rida (för det mesta) och han har redan lärt mig så mycket. Men ridningen är inte det viktigaste för mig. Jag vill att alla bitar ska funka. Det handlar inte bara om ridning för mig. Jag vill ha en trevlig häst, en vän. En familjemedlem liksom. Och jag önskar att jag kunde känna något band till honom. Men jag känner inget, vilket också gör mig ledsen. Jag vet att mitt hjärta fortfarande är krossat efter att Feeri försvann men det har snart gått ett halvår så jag förstår inte varför jag inte känner något än. Det känns som att jag fortfarande är osäker på Hero, efter nästan ett halvår liksom... Jag kan inte minnas att jag nånsin kände så med Feeri. Det är nästan som att jag försöker intala mig själv något som inte finns där (än). 
 
Jag förstår att jag aldrig kommer ha ett likadant band som jag hade med Feeri men varför kan jag inte känna något överhuvudtaget? Ska det ta mer än ett halvår innan man känner något? Jag förstår inte riktigt. 
 
Med det här inlägget menar jag absolut inte att vi ska sälja Hero eller så. Jag är bara frusterad över att vi har så mycket mer problem än vad jag trodde att vi skulle ha. Från början trodde jag att vi kunde börja åka ut på saker till sommaren kanske men nu känns det väldigt avlägset... Det blev lite mer jobb än vad jag hade tänkt. 
 
Men så länge det inte blir värre och jag blir rädd för honom så borde det gå att lösa dessa saker. Vi får helt enkelt ta en dag i taget och kämpa på. Och jag hoppas verkligen, från botten av mitt hjärta att vi kan utveckla något slags band till varandra ♥ För jag saknar verkligen att ha en vän som väntar på mig i stallet varje dag..
 
Men just nu känner jag mig lite ledsen och splittrad. Men som sagt, en dag i taget. 
 
 

PRESENTERAR HERO!

Det var så längesen jag bloggade att jag har glömt bort hur man börjar skriva ett inlägg, haha. Minns inte ens när jag senast bloggade aktivt? Jag har helt enkelt inte haft någon motivation. Men det känns lite spännande nu med ny häst och nya möjligheter! Jag har ju inte ens presenterat Hero för er... Dåligt av mig! Men det tänkte jag göra nu! :)
 
Vi har snart haft Hero i 4 månader så jag känner honom inte helt väl än. Men om vi börjar med lite fakta! Han heter Hero, född 2008 e Hellrik x Cardento (fin hoppstam!), han är egentligen ett SWB men med papper o betalningar o sånt så står han inte som det så vi får kalla honom för svenskt halvblod helt enkelt. Han är gråskimmel (kallas det så?) och strax över 170cm hög. Har tävlat felfritt 120cm hoppning. Och historien om hur/varför vi köpte honom kan ni läsa i tidigare inlägg!
 
Hero är i stort sätt en stor och snäll häst. Han är rätt lugn i allmänhet men kan ha en liten räv bakom örat. Han är jättesnäll i stallet, kan va inne själv och inga problem att stå på gången. Snäll med hovslagare och liknande. Han är jättesnäll att rida, oftast varken pigg eller seg, något därimellan. Dock så kan han helt plötsligt en dag till en annan vara lite crazy... Som t.ex. senaste hoppträningen så var han väldigt vaken för ljud, ville galoppera istället för att trava och även bocka (?) i galoppen och han hoppade även över bommar. Så det är en sak som är svårt för ena dagen kan han vara trött men dagen efter lite vild... Han håller inte en jämn nivå. Han äter samma foder varje dag och har samma rutiner så vet ej vad det beror på. 
 
När man ska rida ut så när man ska hoppa upp så ställer han sig på bakbenen när man är på väg att sätta sig ner vilket inte är så roligt. Inte så högt men ändå. Sen har man inte fått spänna gjorden när man sitter på (när man ska rida ut) så funderat på om han har lite sadeltvång men han gör ingenting i ridhuset så vet ej varför han blir stressad när man ska rida ut. Men rider alltid med magplatta för att fördela ut trycket så mycket som möjligt. Och spänner alltid gjorden lite i taget. Han är lite tittig när man rider ut så rider ut med graman. Har dock inte ridit ut något den senaste tiden då det har varit dåligt underlag och känt mig nervös för att han ska ställa sig när jag ska hoppa upp så har dåligt samvete över det. Är tyvärr inte så modig av mig... Men vill jättegärna rida ut nu när det är snö så ska försöka göra det!
 
Sen kan han även helt plötsligt stegra när man leder in honom från hagen. Då ställer han sig rakt upp och eftersom han inte är liten från början så blir han ju väääldigt stor då. Men han har aldrig varit arg och försökt sparka eller så. Men vet inte varför han gör så och jag vet inte hur jag ska ta bort det beteendet heller. Han har enligt uppfödaren inte gjort så förr så vet tyvärr inte vad det beror på. Det enda jag kan tänka är för att han är pigg men tycker ändå att det är lite konstigt. 
 
Och det här med att ha en liten räv bakom örat.. Det var på en hoppträning för ett tag sen. Vi höll på att värma upp i galopp och Hero kändes som vanligt, inte som att han hade extra energi eller så. Men helt plötsligt, HELT utan förvarning så typ bockade han/sköt rygg/sparkade bakut (?) och sen stannade så jag flög ju rakt ner i backen. Så nu vet man att det kan komma helt plötsligt utan förvarning! Men han gjorde det inte för att vara dum utan det kändes mer som att det var energi som behövde komma ut. Och han är även lite känslig för hästar som låter mycket (typ dundrar) och när andra hästar bockar och busar så blir han lätt påverkad. Så håll gärna avstånd då tack ;) Så han kan ha en liten räv bakom örat även om han kan se väldigt snäll och lugn ut... Haha.
 
Nu kanske det låter som det bara är negativa saker med honom men så är det absolut inte! Han är ju en OTROLIGT fin häst att rida. Han är alltid rolig att rida. Jag tycker att han har väldigt fina gångarter som går att utveckla och han har mycket potential. Jag tror att han kan bli riktigt fin i dressyren och jag tror att han skulle kunna gå medelsvår dressyr med rätt träning! I hoppningen är han PRECIS rätt häst för mig då han ger sin ryttare så mycket självförtroende och han skulle till 99% aldrig stanna - vilket är en stor trygghet för mig! Lite tråkigt att han bara kliver över hinder under 1 meter och slarv river lite för han tycker det är lågt och "inte så viktigt att lyfta på benen" men sånt kan man leva med. Tror han hoppar bättre när hindren kommer upp lite och även blir mer försiktig då men matte är ju fortfande lite höjdrädd men jag jobbar på det! Men jag tycker att det är otroligt roligt att hoppa honom och jag litar på honom till 100%! 
 
Vi har tränat lite på tömkörning då han aldrig har gjort det innan och till en början ska jag erkänna att han inte var så lättstyrd och han förstod inte riktigt grejen... Men senast jag tömkörde honom så WOW vad duktig han var och så fint han gick och bjöd på riktigt fina gångarter ska jag säga! Han visade upp ökad trav med så fina luftiga steg så matte nästan började dregla.. ;) Han är jättesnäll att longera, lite dålig på att lyssna på kommandon men det börjar bli bättre! 
 
Sen är han ett matvrak och älskar godis. Så kan hända att han nafsar lite.. Sen om han är pigg vid hoppning så har han t.ex. över en bock hoppat ett stort språng typ rakt upp o rakt ner. Likadant på en annan träning då han fick för sig att helt plötsligt titta till på vattenmattan som han aldrig tittat på förut så då hoppade han också typ 1 meter över hindret så han har lite roligheter för sig men det är lite gulligt tycker jag! Och när jag skulle byta galopp häromdagen när jag red så luftade han lite extra bak för att han var pigg. Sånt tycker jag är gulligt! Det är kul att han visar lite personlighet och att han har egna åsikter - bara det är på lagom nivå ;)  
 
Vi hopptränar regelbundet varannan vecka och det är så roligt! Vi har dressyrtränat en gång hittills. Jag tycker fortfarande (efter 4 månader) att det är helt sjukt att Hero faktiskt är vår häst och det känns som att man inte har smält det än. Trodde aldrig att vi skulle äga en sån fin häst! Så det är verkligen en dröm för mig och det känns som jag har så många nya möjligheter med Hero vilket är så spännande. Jag vill att vi ska bli ett riktigt vasst ekipage och träna ihop oss och bli grymt duktiga på både hoppning och dressyr. Mina förhoppningar är att vi ska börja tävla i båda grenarna. Även fast jag har trott att jag aldrig varit en tävlingsmänniska så är det ändå något i mig som tycker att det känns spännande även fast jag får ont i magen av nervositet bara av tanken, haha! Men det viktigaste nu är att vi ska lära känna varandra, träna och ha roligt! ♥
 
Följ gärna min instagram @majahammarback där jag uppdaterar mycket om Hero! 
 
Så glad för denna otroliga häst ♥♥♥
 
Har ni några frågor om Hero så är det bara att ställa dem :) 

SVAR PÅ KOMMENTAR...

Jag fick en kommentar om mitt senaste inlägg som gjorde mig väldigt förbannad och ledsen men uppenbarligen så känner inte den här personen (som valde att vara anonym) mig.
 
Personen skrev att den inte tyckte att det var okej att jag efter typ 2 dagar hade hittat och KÖPT (med stora bokstäver stod det) min drömhäst. Att jag hade avlivat Feeri för min egen skull. Att jag hittat en finare häst som jag både kunde hoppa (jag är inte ens hoppryttare?? och Feeri KUNDE hoppa!!) och galoppera och DÅ hade jag insett att det bästa var att avliva Feeri. Och det bästa av allt... ATT JAG HADE HITTAT PÅ STORYN
 
Alltså jag tänker inte ens ge det en kommentar. Jag hittar inte ord. Inte konstigt att man väljer att umgås med djur istället för människor. 
 
MEN, för dig som kommenterade och för er andra som är intresserade så kan jag förklara hur det gick till med Hero ("min drömhäst"). 
 
Jag hade då redan bokat tiden för att avliva Feeri. Jag hade bestämt mig för att behålla min stallplats mest för att jag har så mycket saker som jag inte har någonstans att göra av men även ifall det skulle bli någon ny häst. Jag hade inte tittat på några hästannonser ÖVERHUVUDTAGET. För jag ville bara fokusera på Feeri och brydde mig liksom inte om någon annan häst. Men så var min mormor & morfar på besök (de bor i Skåne) och de skulle åka och hälsa på några bekanta som föder upp hästar och har en massa hästar. Då hade de frågat om inte dem hade någon häst som skulle passa oss. (Jag hade inte bett dem att fråga.) Och då hade dem en häst som de kunde tänka sig skulle passa. Så mamma och jag åkte med dit för att titta på hästen och provrida den.
 
Feeri avlivades på en onsdag och det här var då fredagen innan det. Jag åkte även med bara för att göra något då jag var ledsen och bara gick och tänkte på Feeri hela tiden. Det var lite för att få mina tankar på annat. Jag visste innan att det var en väldigt fin häst så jag visste typ att vi inte skulle köpa den men jag tänkte att det är ju alltid kul att rida fina hästar så jag kunde ju provrida den iaf. Så red jag och det kändes hur bra som helst och supertrygg att hoppa (då jag är lite osäker i hoppningen). Mamma red också lite och tyckte att det kändes bra. Han var lagom storlek, ålder, temperament osv. Och han var uppfödd hos dem så de visste ju ALL hans historik vilket typ är det bästa eftersom man ofta blir lurad när man köper häst.
 
Sen togs Feeri bort. Vi funderade på hästen vi provat och kände bara att om vi ska köpa en ny häst så är det den här vi ska ha. Han passade oss perfekt med allt! Och det viktigaste för oss var att han var så snäll och trygg. Och det är så himla mycket värt att köpa från uppfödaren som då vet hela hästens historik. Hästen fanns inte på annons någonstans (vad jag vet) men det var folk som provred den så vi kände att vi var tvugna att bestämma oss snabbt innan någon annan skulle vilja köpa honom (även om inte vem som helst fick köpa). Så då sa vi att vi ville ha honom. Veterinärbesiktning bokades på måndagen (veckan efter Feeri tagits bort).
 
Han gick igenom besiktningen och då förslogs det att han skulle köras direkt från besiktningen till vårat stall (vilket vi inte alls var beredda på). Men mitt i allt det här så hade våran bil gått sönder så vi hade inte kunnat hämta honom under den veckan då. Därför bestämde vi att det var lika bra att köra honom till oss direkt. Jag hade inte förberett boxen eller någonting. 
 
Jag hade aldrig räknat med att ha en ny häst så fort. Eller jag visste inte ens OM jag skulle ha en ny häst. Och ja, jag tycker också att det gick för fort för det känns som att jag inte har hunnit andas. Men det var verkligen inte planerat och det bara blev så av slumpen, eller ödet. Jag vet inte. Jag hade som sagt inte ens tittat efter någon annan häst. Men det bara blev en perfect match så det var liksom nu eller aldrig. 
 
Aldrig i hela livet att jag skulle byta ut Feeri och bara slänga henne som skräp. Och det vet de människor som känner mig. 
 
Det jag var mest rädd för när det gick så fort med den nya hästen var att Feeri skulle tro att jag hade bytt ut henne. Först kände jag som att jag aldrig skulle kunna köpa en ny häst för att hon skulle tro att hon inte dög. Men Feeri vet att det inte är så. Ingen annan kan NÅGONSIN ta hennes plats. Och det vet hon och jag ♥
 
Och, jag är jättenöjd med Hero ♥ Det här inlägget var mest bara en förklaring. Det kommer ett separat inlägg om Hero!
 
Till sist, DESSA SÅ KALLADE "STORYS" ÄR HELT SANNA.
 
SUCK

VARFÖR JAG LÄT FEERI SOMNA IN...

Anledningen till varför jag inte har skrivit någonstans om varför vi tog bort Feeri är av några olika anledningar. Den största delen är för att det gick så fort med allting och jag tror av jag var lite i chock och förstod inte riktigt. Sen när det var så allvarligt så ville jag ta ett beslut helt själv utan någon annans åsikt/kommentar. Och sen det hände har jag inte känt mig redo att skriva eller prata om det direkt. Men nu är det dags. För jag vill ändå att alla som vill veta ska få veta eftersom vissa har följt våran resa och varit intresserade. 
 
Till slut så bokade jag ju en tid hos veterinären. 21 augusti var vi hos veterinären. De tittade när jag longerade henne, gjorde böjprov, bedövade några olika ställen och jag longerade igen, röntgade frambenen och tog blodprov. På röntgen visade det sig att det hade blivit nån lös benbit som var inkapslad på nåt sätt i ett knä och hon hade artros i båda hovlederna, mest vänster. Jag blev otroligt ledsen direkt. För Feeri hade verkligen INTE visat att hon hade haft ont, hon var pigg och glad och ville jobba (även om hon mest vilat hela sommaren). Men detta betydde att hon hade hon hela tiden och jag tror det var därför hon var så snubblig fram också. Så hon fick en spruta med metacam direkt hos veterinären..
 
Några dagar senare fick jag svar på blodprovet vilket visade att hon hade både borrelia och anaplasma. Vilket är typ allmäna infektioner som gör att de kan få ont i leder, bli stela och allmänt få ont i kroppen. Även färre av några blodkroppar (tror de är vita blodkroppar) som är kroppens immunförsvar. Så när jag hade fått besked om allt det här så blev jag helt chockad och ledsen. Jag trodde helt ärligt att de skulle hitta nån hälta och spruta med kortison och sen vila och återbesök typ. För vi var där för ett år sen med Feeri och då tyckte dem att hon såg så fin ut. Så förstår ni vilken chock det blev?
Och jag började fundera på hur länge jag hade låtit henne gå med allt det här och jag kände mig så skyldig och elak och fick SÅ JÄVLA DÅLIGT SAMVETE.. Men jag svär på att om hon verkligen hade visat att hon hade ont så hade jag ju självklart åkt med henne tidigare! Och jag kände henne utan och innan så jag hade vetat om hon hade visat att hon haft ont...
 
Det här betydde alltså att hon skulle vara tvungen att gå på smärtstillande varje dag i resten av hennes liv för att hon hade ont... Även om hon bara skulle "gå o skrota i en hage"... (Hon gick på metacam från att vi varit hos veterinären.) Jag försökte hitta en veterinär som kunde behandla borrelia och anaplasma men det visade sig att det inte var så enkelt som veterinären vi var hos sa.. Den behandlingen var att spruta henne i blodet 5 dagar i rad och det skulle kosta en hel del och det fanns inte ens några bevis på att det skulle hjälpa + att det är riskfyllt att spruta i blodet.. Jag valde att inte göra behandlingen. Så jag funderade under några dagar på alla olika möjliga alternativ som fanns för Feeri. Och vad jag än kom fram till så var det INGET av alternativen som skulle göra Feeri lycklig... Hon skulle aldrig mer få jobba som hon älskade.. Hon kunde skrittas men vem vill rida på en häst som har ont? Inte jag. Och det skulle inte göra henne lycklig ändå. 
 
Dagen efter vi hade varit hos veterinären så kom en equiterapeut/massör ut och behandlade Feeri också för jag ville att hon skulle ha så lite ont som möjligt såklart.
 
Ungefär 1-1,5 vecka efter veterinärbesöket så tog jag beslutet om att hon skulle få somna in... Jag ville inte att hon skulle ha ont längre. Hon gick i hagen som vanligt med Fargo, blev ompysslad, gick promenader och jag skrittade henne uppsuttet 2 gånger. Vi myste massor och hon fick mycket godis. Det var otroligt jobbigt och gå och vänta i ca 2 veckor på att de skulle komma och avliva henne.. När man visste att hon skulle dö.. Jag kände mig som en mördare. Men samtidigt så visste jag att de va rätt beslut. Hon snubblade med frambenen bara på vägen till och från hagen så jag kände att jag behövde hålla upp henne när jag ledde henne... Och hon började bli riktigt pigg och på gränsen till att det skulle slå över och det är inte kul. Hon gick ju bara och samlade energi. 
 
13 september, dagen då de skulle komma och avliva henne... Vi tog ut hästarna på morgonen, hon gick och åt gräs i hagen som vanligt med Fargo fram till eftermiddagen. Då tog jag in henne och badade henne och gjorde henne fin. Hon glänste så mycket och var jättefin. Hon hade sin rosa grimma som det stod "precious" på och ett smycke som var en krona som hon brukade ha. 
 
!!KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS!!
Jag hade läst på innan om de metoder som fanns att välja på. Jag har alltid tänkt att jag skulle välja att spruta när man nån gång måste avliva men så läste jag på om de två metoderna. Spruta eller bultpistol. Jag har alltid tyckt att det låter så hemskt att skjuta hästen. Men jag läste på och kom fram till att bultpistol är minst smärtsamt för hästen (tycker jag). Jag hade inte klarat av att de skulle ge henne lugnande och jag skulle stå där och titta på att hon skulle bli trött och tillslut lägga sig ner och då skulle de spruta in medlet som gör att hjärtat slutar slå. Jag hade inte klarat det och jag ville inte utsätta Feeri för det... För då skulle hon förstå vad som skulle hända.. Så jag valde bultpistol (hur hemskt det än låter). Vi var ute på en fin plats, Feeri & jag och mamma & Fargo. Han var med för att hon skulle hålla sig så lugn som möjligt. Vi gav henne godisar, kramade och pussade på henne. Hästarna luktade på varandra och sen lät jag dem ta henne efter bara några minuter för jag visste att hon skulle börja bli uttråkad annars. Om jag skulle vänta med att lämna över henne tills jag var redo så hade det aldrig blivit av. Det var bättre att inte dra ut på det och jag hade redan sagt allt jag ville säga till henne i boxen i stallet innan vi gick ut. Så de höll i henne några meter ifrån mig, mamma och Fargo. Jag tittade på henne en sista gång och hon stod och sträckte på sig så fint med öronen framåt och vinden blåste i hennes man. Hon tittade mig rakt i ögonen som att hon sa att det var okej...att hon visste.. Sen vände jag mig om och hörde skottet och att hon ramlade... Jag och mamma gick därifrån direkt medans de tog Fargo för att han skulle få gå fram och lukta på henne kropp... Mamma och jag väntade i stallet på att de skulle komma tillbaka med Fargo. När han kom tillbaka så fick han komma in i sin box. Det första han gjorde var att kolla ut genom fönstret och gnägga efter henne... Och det var i en speciell ton han gnäggade som jag aldrig har hört förut och det var så hjärtskärande...Det var otroligt jobbigt. Det var hemskt. Men vi ville ju såklart att hon skulle ha med sig sin familj där. Jag hade aldrig kunnat låta henne vara ensam där. Jag valde att inte titta på hennes kropp efteråt för jag ville inte ha det i minnet som sista bild av henne. Nu är hennes kropp kremerad och utspridd i naturen. 
 
Jag valde ett företag som heter "ett värdigt slut" som kom ut och gjorde det. Och jag är så nöjd med det beslutet även om det kostade mycket pengar. De var otroligt duktiga. Jag ville verkligen göra det så bra som möjligt för henne ändå in i slutet och det blev de. 
 
Jag är nöjd med mitt beslut om att låta henne somna in för jag vet att det var de enda rätta mot henne. Även om jag saknar henne OTROLIGT mycket men jag gjorde det för att jag älskar henne. Men det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv. 
 
Jag har gjort en video med massor av bilder och filmer som ni gärna för titta på om ni vill, den finns HÄR
Där ser man även på lite äldre klipp att hon gick mycket bättre än vad hon har gjort den senaste tiden.. Det gick liksom inte längre. Men vi har SÅ mycket fina minnen tillsammans ♥ Och jag är tacksam att jag ändå fick ha henne i 5 år och 4 månader. Även om jag mer än allt hade velat kunna ha kvar henne..
 
Jag hoppas att hon är på en fin plats nu där hon inte känner någon smärta. Mitt älskade hjärta ♥♥♥
 

Fan vad jag saknar dig

 
 
 
 

MIN ÄLSKADE FEERI, JAG SKA GÖRA ALLT JAG KAN FÖR DIG

Det känns som att typ hela min blogg bara handlar om mina problem med Feeri nuförtiden men det får ni som läser stå ut med! Man behöver ju inte läsa om man inte är intresserad :) Jag skulle antaglien kunna skriva en hel bok om Feeri men jag ska försöka att inte skriva alltför långt. 
 
Det känns som att nästan hela sommaren har gått nu och jag har inte kommit någonstans med Feeri. Jag har ridit henne några enstaka gånger, knappt 10 gånger ens säkert. Jag har ju verkligen provat huuuuur mycket olika saker som helst med henne nu och tyvärr, inget verkar fungera. Och jag kan inte ens komma på nåt mer att prova längre. Så det känns som att jag måste bestämma mig för något snart. Hela sommaren har snart gått och jag bara skjuter på det hela tiden för att jag tyckar att det är jobbigt för att jag vet att det hela kanske kommer att sluta med att jag måste ta bort henne och jag vet helt ärligt inte om jag kommer att klara det. Jag var sjuk när hon kom till mig och hon har hjälpt mig så mycket att bli bättre så därför betyder hon extra mycket och det gör att jag inte vet om jag kommer att bli sjuk igen om hon försvinner. Det känns som att det är hon som håller mig frisk även om jag just nu inte är superglad eftersom jag inte kan rida Feeri. Men hennes närvaro i mitt liv gör mig hel. 
 
Men jag känner att Feeri inte är tillräckligt dålig/ledsen för att jag ska kunna ta bort henne nu. Jag vet att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag tog bort henne utan att ha gjort precis ALLT jag kan för att ge henne en sista chans. Så jag får väl helt enkelt försöka åka till veterinären med henne. Jag vet inte om det är någon idé att ta ut massör/equiterapeut innan för de va inte jättelängesen hon va ute och hon hittade inte nåt på henne så det känns onödigt men vi får se. Jag vet ändå att hon inte kan fixa hennes stora problem. 
 
Men då kommer min nästa fundering. Vilken veterinär ska jag åka till? Senast så var vi hos Åsa Frykman vilket kändes bra då hon är duktig på travhästar eftersom de har lite speciellt rörelsemönster. Men Feeri blev aldrig direkt mycket bättre efter att vi varit där så känns samtidigt som att hon inte skulle kunna fixa henne/hitta nåt... Men jag är rädd för att om jag åker till en "vanlig" veterinär att de skulle dömma ut henne direkt utan att knappt titta på henne... För om jag åker till en veterinär så MÅSTE jag få rida henne och visa upp för det är då problemen syns. Det syns inte i longering. Är det någon som har tips på bra veterinär? Hur tycker ni att jag ska välja? Ge väldigt gärna råd!
 
Sen kommer vi till nästa problem. Antingen om veterinären inte hittar något... Då kommer jag inte att kunna rida Feeri mer för det funkar inte som det är idag :'( Då måste jag ta ett beslut om att antingen ha kvar henne men då måste jag isf flytta henne till ett billigare stall och jag vill ge henne större hagar isf. Eller om jag ska ta bort henne om hon verkar ha ont och inte verkar vara glad för att hon inte får motionera. Sen handlar det mycket om det ekonomiska för mig och jag måste tyvärr ta ett beslut efter det också...
 
Eller... om veterinären hittar något som går att åtgärda och som gör att Feeri blir bra igen och jag kan rida henne igen! Då skulle jag bli överlycklig men tyvärr så har jag en dålig magkänsla och tror även det är därför som jag har dragit ut på det...
 
Eller... om veterinären hittar felet på henne som inte går att åtgärda och som gör att hon har ont... Bara tanken får mig att gråta. Då har jag inget val, då måste jag ta bort henne för hennes skull. Jag vet inte hur jag skulle klara det men då har jag inget val.
 
Sen är det såklart ännu mer komplicerat än det här. Om jag skulle kunna pensionera henne så måste jag byta stall och då blir det problem. Jag tror inte att det skulle kunna funka att jag bara flyttar Feeri ensam för mamma och jag delar ju bil och vi jobbar olika tider så det skulle inte funka. Jag tror även inte att det skulle gå så bra att dela på Feeri & Fargo för de har gått tillsammans i 5 år och jag tror att båda hästarna skulle bli ledsna om vi delade på dem (eller snarare, jag vet att Feeri skulle bli ledsen). Så då måste man hitta ett stall som passar för båda hästarna vilket inte är så enkelt. Så det är mycket saker man måste tänka på.
 
Men jag känner för både Feeris och min skull nu att jag inte bara heller kan pensionera henne utan att kolla upp henne ifall hon har ont någonstans. Jag vill verkligen inte att hon går runt och har ont, jag tror inte att hon har det men man vet ju aldrig. Så jag får helt enkelt försöka hitta pengar till att åka till veterinären med henne. 
 
Och jag vill verkligen att ni ska veta precis hur mycket jag har tänkt på det här och hela tiden försöker komma på en lösning och jag har verkligen provat allt som man kan göra själv. Jag älskar den här hästen fruktansvärt mycket och hon är så speciell för mig. Jag kommer antagligen aldrig någonsin känna såhär för någon annan häst även om jag skulle ha andra hästar i framtiden. Hon har hjälpt mig från botten av mitt liv, uppåt. Vissa dagar som jag inte vill existera så får tanken av henne mig att gå upp på morgonen, gå till jobbet, kämpa för att ta mig igenom dagen. Mitt liv är svårt, det är jobbigt men HON får mig att vilja försöka. 
 
Och det här som har pågått med henne så länge nu är så otroligt jobbigt för mig. Det får mig att må så dåligt. Jag känner att jag verkligen har försökt allt som jag har kunnat göra för henne men att det inte räcker. Så jag har låtit henne få tid och vila, det hjälper inte. Jag har gått igenom allting så många gånger om och om igen i mitt huvud så jag orkar inte ens tänka på det längre. Jag har liksom stängt av det istället för jag orkar inte längre. Jag tycker att det är jobbigt att vara med henne i stallet för att jag inte kan ge henne det hon vill. Hon tittar på mig som att hon tror att hon har gjort något fel och att det är därför hon inte får jobba. Hur hjärtskärande tror ni att det är? När jag inte vill annat än att ge henne precis allt som hon förtjänar...Istället så blir jag känslokall mot henne för jag orkar inte känna denna smärta hela tiden. Jag tycker att det är skönt när jag inte behöver åka med till stallet för just nu är det bara en tyngd för mig och då slipper jag se den där blicken som jag får av Feeri som krossar mitt hjärta varenda gång. 
 
Så tro inte att jag bara skiter i det, att jag aldrig gör något åt problemet för jag gör inget annat än att försöka. Feeri betyder allt för mig och jag kommer att göra PRECIS ALLT jag kan för henne så länge jag kan. Och jag tatuerade inte in hennes namn bara för att hon är min häst som jag älskar. Det är mycket mer än så som ni aldrig kommer att kunna förstå. 
 
Jag älskar dig Feeri och vi ska få det att bli bra igen ♥
 

JAG HAR TAGIT ETT BESLUT.

Jag har nu funderat lite på hur jag ska göra med Feeri. Nyligen så blev hon kollad av equiterapeut/massör och hon hittade inget direkt fel på henne. Hon va lite sne bak som hon varit förut men de rättade hon till. Feeri verkar inte ha ont någonstans när jag känner igenom henne och hon är inte halt vad jag kan se. Jag kan inte märka något på hennes beteende heller som att hon skulle ha ont någonstans. MEN, hon går inte att rida på.
 
Problemen i ridningen är:
 
1. Hon har ingen framåtbjudning.
 
2. Hon har någon typ av "headshaking" som hon håller på med nästan hela tiden. Det har kommit under det senaste året och det blir tyvärr bara värre och värre. Jag ser på henne att det inte är med flit hon gör det utan jag tror att det har med någon nerv att göra. Ibland är det så grovt att hon lyfter med frambenen också. Jag har provat att rida med ett nät vid mulen för att jag har läst att det kan hjälpa men tyvärr så blev det ingen skillnad.
 
3. Hon hittar ingen takt i traven. Hon går i passgång eller tölt och kan inte hitta den vanliga tvåtakten. Inte ens när hon springer lös i ridhuset hittar hon inte travtakten... Så har det inte varit förut. Det är också ett problem som bara blir värre.
 
Så, jag har tagit ett beslut. JAG GER UPP, för tillfället och låter henne vila helt under ca en månads tid. Så får vi se om lite tid och vila kan hjälpa henne. Jag tycker såklart att det är jättetråkigt och det vet jag att Feeri också tycker då hon känner sig utanför när hon inte får vara med och jobba. Hon tycker inte att det är så kul att vila. Men det ger varken mig eller henne nånting när vi bara blir osams varenda gång och jag vill inte pressa henne mer nu, det räcker. Det är även såklart jättetråkigt att ha en häst som man inte kan rida på för jag har ju häst för att jag vill rida så jag känner mig väldigt kluven för Feeri är ju min bästavän. 
 
Om vilan inte verkar hjälpa så kanske jag åker med henne till veterinären om jag känner att jag tycker att det är värt det. Hon är ändå 20 år, lite sliten och jag är inte rik. Man kanske bara får acceptera att våran tid är över då.  Vi får helt enkelt se vad framtiden visar.
 
Men just nu är både hon och jag ledsna. 
 

I MISS THE OLD YOU

Det är så tråkigt när man känner att det man älskade så mycket, det som gav en så mycket lycka och styrka inte ger en det längre.
Att det nu istället bara tar energi och ork.
Att det som va ens passion nu bara känns som ett måste.
Det gör mig ledsen.
 
 
 
 

DET BLIR INTE ALLTID SOM MAN HAR TÄNKT SIG

Då sitter man här nu igen då nästan en hel månad senare och med lite mer tyngd på hjärtat denna gång. Jag tycker att det som har hänt i Manchester är så fruktansvärt. Och att man väljer en plats där det är mest ungdomar och barn????? På en plats dit man går för att ha roligt och se sin idol.. Det går inte att förklara med ord hur man känner. Det är hemskt. Det känns som att världen blir värre och värre tyvärr. Mina tankar går till de drabbade i Manchester ♥
 

Imorgon skulle jag & Feeri ha åkt på pay and jump och hoppat vilket jag såg fram emot jättemycket men tyvärr så blev den inställd :( Verkligen supertråkigt då vi aldrig åker iväg någonstans eller "gör något" och så anmäler vi oss och så blir den inställd... Det kanske inte var "meant to be". Jag vet att en pay and jump inte är en stor sak för många men för oss är det de. Jag har tränat henne inför det i över en månad och funderat fram och tillbaka och förberett oss men nu blir det ju inte av. Det kändes lite som ett sista äventyr på vår resa så vi får se hur det blir med det nu. Det har varit kul att ha ett mål att träna för som vi har gjort nu.
 
Men det går sådär som vanligt med Feeri. Nån gång då och då går det hur bra som helst men sen är vi på ruta ett igen. Hon har ju lite "ticks" typ med huvudet som hon har haft men det blir bara värre och värre. Hon kastar med huvudet och ibland så grovt så hon lyfter med frambenen. Vissa dagar kan hon inte ens skritta normalt... Men sen senast jag hoppade henne så var hon helt otrolig och hoppade som jag vet inte vad! På ett bra sätt alltså. Så ja, man känner sig rätt kluven som vanligt. Men jag känner att jag inte satsar så seriöst på henne utan mest att vi ska ha roligt och rida ut i skogen och så. Vi kommer nog aldrig komma längre med ridningen i vilket fall tyvärr. Det känns som att det är dags att acceptera det nu. 
 
Nu ska jag antingen titta på nån serie eller film innan det är dags att sova och imorgon ska jag njuta av en ledig dag. Godnatt till er som läser och ta hand om varandra ♥
 
Ni kan gå in och titta HÄR om ni vill se något magiskt ♥

UPDATE

Long time no see hörrni! Jag har verkligen blivit usel på att uppdatera här. Ber om ursäkt för det!  
 
Men jag kör en liten kort update nu. Båda hästarna tog de lugnt ca 1-2 veckor nyligen pga att Fargo antagligen hade sträckt sig efter att ha rejsat (stav?) i hagen och Feeri antagligen fått en smäll på ett ben. Men nu är dem igång igen och de ser fräscha ut! Igår red jag först Feeri på stora utebanan i skritt och trav och hon var superduktig och sen red jag även Fargo en kortis i alla gångarter och han var också så himla duktig! (Finns film på min youtube när jag galopperar Fargo om ni vill se!) Det var även första gången jag red honom utomhus i nya stallet och första gången på utebanan. Så jag var verkligen så nöjd med båda hästarna igår! Och Fargo börjar bli så stark nu för han kan fatta galopp från skritt och galoppera i förvänd galopp :O Många timmar på töm med övergångar, det lönar sig! 
 
Idag är planen att jag ska hoppa Feeri lite på utebanan. Jag har börjat träna lite mer bommar/hoppning nu för vi ska eventuellt åka på pay n jump i slutet av maj! Sen får vi se om jag antingen rider Fargo idag också eller om han tömkörs. 
 
Den här veckan har jag iaf jobbat 5 dagar och nu i helgen så har vi stallet, alltså alla pass så det blir inte så mycket ledigt, men men. Imorgon är det jobb igen! Men på onsdag blir det iaf lite ledigt då jag ska på konsert i Stockholm och se Enrique Iglesias vilket ska bli så sjukt kul! Har velat att han ska komma till Sverige i flera år och nu kommer han äntligen!! Sen om ca 2,5 vecka så ska jag på Shawn Mendes konsert i Stockholm vilket också ska bli jättekul! Så det händer iaf några roliga saker i maj :) 
 
Ni får lite bilder så länge!
 
Glöm inte att ha koll på min youtube där jag lägger ut klipp på hästarna och även stallvloggar!

TANKAR OM HÄSTARNAS TRÄNING + SENASTE BÄSTA PASSEN

Förra veckan hade jag ett roligt ridpass med Feeri. Om jag rider henne i ridhuset så rider jag antingen barbacka och bara "busar" lite eller så skrittar jag på lång tygel eller så tar jag fram bommar. För om jag rider "vanligt" och försöker trava t.ex. så bråkar hon och det vill jag inte hålla på med så jag har slutet med det för ett tag. Men iaf, förra veckan då så la jag fram lite bommar på rad och ställde fram ett sockerbitskryss. Det är ju väldigt lågt (kanske 30cm) men vi har inte tagit några språng alls sen i augusti och jag vet att Feeri skulle hoppa även fast det var väldigt lågt. Jag vill inte heller lägga för mycket vikt på frambenen så valde att bara ta det lugnt och ha roligt. Så i början skrittade jag över bommarna och sen travade jag även över dem. Hon har inga problem att börja trava mot bommarna för det tycker hon är kul så då bråkar hon inte. Det gick iaf väldigt bra över bommarna. Sen tänker jag även att det är bra träning för henne för hon måste lyfta ordentligt och tänka på takten i traven. Hon har lite svårt med takten ibland och så är hon lite snubblig så det är bra träning för henne.
 
Sen hoppade jag även krysset och det är så kul för även om det nu bara va en litet kryss så tycker Feeri att det är så himla roligt och man känner hur hon bara sugs mot hindret och sen hoppar hon väldigt luftigt och stort över. Så hon tyckte det var väldigt roligt och var väldigt framåt. Jag tyckte också att det var väldigt roligt. Sen blandade jag bommarna och krysset på böjda spår och i slutet kunde jag tom trava från bommarna på böjt spår till krysset utan att hon blev tjurig! Så jag är jättenöjd med det passet och Feeri tyckte det var väldigt kul.
 
Sen red jag Fargo en gång förra veckan också. Vi har lagt om hans träning lite efter att ha fått lite hjälp av en tjej i stallet. Så nu fokuserar vi mycket på övergångar och att han ska orka bära sig själv. Vi jobbar mycket från marken men det brukar vi göra för det behöver man med honom. Man kan inte rida honom 6 dagar i veckan, det skulle inte funka. Så behöver han aktiveras mentalt också så då är det bra att jobba från marken. Vi (eller mest jag) tömkör mycket. Det är jättebra för honom. Oftast fokuserar vi bara på övergångarna och inte på formen, den kommer av sig självt. Ibland jobbar vi med formen genom tömkörningen men inte så ofta. Vi longerar lite, ibland för att han ska göra av med energi, ibland för konditionsträning och ibland med snodd så han får sträcka ut överlinjen ordentligt. Sen får han lösgaloppera i ridhuset ibland också och vi har löshoppat en gång. 
 
Men nu till ridpasset jag skulle skriva om! Som sagt så red jag honom en gång förra veckan. Då fokuserade jag på att han skulle hitta sin egen balans och bära sig själv i övergångarna och sen även lite lydnad. Jag red på halvlånga tyglar och ställde inga krav på formen. Gjorde lite halter i skritten dels för att han skulle lyssna på mig och för att han skulle balansera sig själv. Sen gjorde jag många övergångar mellan skritt och trav där fokus låg på bra övergångar. Fargo har stora gångarter och har svårt att komma igång i trav pga sina stora skrittsteg och därför "hoppar" han gärna igång i traven och när man saktar av till skritt så blir det lätt tvärnit för han tappar balansen och inte orkar hålla emot. Och när han travar så brukar jag ofta hjälpa honom att hålla upp balansen och jag har känt om jag t.ex. flyttar min vikt lite eller tappar min egen balans så tappar Fargo balansen direkt pga sin stora, luftiga trav. Så vi fokuserar på att istället för att hålla hans balans så ska vi strunta i formen och låta honom hitta sin egen balans istället.
 
Det har blivit STOR skillnad sen vi började jobba mer med övergångarna med honom. Avsaktningarna har börjat bli så mjuka och fina och det är mycket lättare att komma igång i traven även om han fortfarande "hoppar" igång lite ibland. Men det är verkligen kul att se och han var så duktig senast jag red honom. Han höll humöret uppe och jag kunde göra många övergångar och de flesta var väldigt bra! Så det var väldigt roligt. 
 
Ni kan hitta en film på Fargos utveckling HÄR! 
 
Och i måndags blev det ett oplanerat ridpass på Feeri. Först hade jag tänkt att promenera med henne men så kom jag på att jag lika gärna kunde skritta från ryggen på lång tygel typ tänkte jag. Så var det några andra i ridhuset och jag har aldrig direkt ridit Feeri i ridhuset med andra men det gick bra. Först så skrittade jag på lång tygel och sen kortade jag upp den lite och gjorde mer lösgörande. Så red jag efter en som travade så då tänkte jag att jag bara skulle försöka trava efter den och se hur Feeri skulle svara på det. Och hon bara travade igång utan problem och travade efter så jag travade några varv på halvlång tygel och kunde göra snett igenom och bytta varv även det utan prolem. Sen provade jag att sitta ner i traven lite och försöka "jobba" henne lite genom att korta upp tygeln lite och så kunde jag göra en mindre volt åt varje håll och det gick TOM att runda henne lite runt skänkeln!! Jag vet inte vad som hade hänt, jag var lite chockad med det var SÅ roligt och hon bråkade inte!! :') Så efter det skrittade jag av på lång tygel direkt och gav henne massa beröm. Det var verkligen jätteroligt att hon inte bråkade nåt och hon verkade tycka att det var roligt. 
 
Jag har ju lagt om hennes "träning" så när jag är i ridhuset så antingen tömkör jag då det inte är några problem eller så gör jag bara kravlösa saker eller roliga saker som att rida barbacka eller ta fram bommar/hinder. Annars rider jag ut för det tycker hon är roligt och är pigg på. Så på uteritter så antingen skrittar jag bara, gör lite lydnad med halter & övergångar skritt + trav och ibland har vi galopperat nån backe för hon tycker det är så roligt. Så jag försöker bara göra saker som hon tycker är roligt och sen har hon vila 3 dagar i veckan. Fargo har hel vila 1 dag varannan vecka och den veckan han inte har en hel vilodag så gör han något lättare en dag. Han behöver aktiveras så mycket för att må bra så det funkar bra för honom!
 
Nu fick ni en liten inblick i hästarnas planering och de senaste bästa passen! 
 
JAG GLÖMDE SKRIVA OM FARGOS TÖMKÖRNING ÖVER BOMMAR... Jag får ta det i ett annat inlägg helt enkelt då det blir alldeles för långt annars.. Men missa inte att läsa om det då det var lite känslosamt.. 
 
Finast <3

YOUTUBE

Som vanligt så får jag alltid lite "feeling" för att blogga på natten. Jag vet inte vad det är men jag antar att jag tänker mer på natten? En gång nattuggla, alltid en nattuggla ;-)
 
Jag hade verkligen inget intressant att skriva men jag känner mig lite uttråkad så. Det har inte hänt något intressant i mitt liv sedan jag skrev ett inlägg senast så ni kan hålla er lugna. I vilket fall, det jag ville komma till var att jag ju har en youtube kanal. Eller rättare sagt så har jag två eller tre stycken... Ni vet när man gör en kanal, lägger ut en video och sen glömmer bort lösenordet? Det var det jag gjorde en eller två gånger... Men nu har jag iaf EN kanal som jag använder, den som det finns flest videos på. Jag tycker ju att det är kul att göra videos och redigera men än så länge så har jag ju bara gjort hästvideos. Beror också på att jag inte känner mig så säker framför kameran men nu känner jag mest att om jag vill göra videos så tänker jag göra det ändå! 
 
Tycker det är kul att titta på andras videos och jag har blivit inspirerad till att börja göra egna! Det är säkert inte så kul att kolla på mig men det struntar jag i. Man behöver ju inte titta om man inte vill :-) Jag har ju ändå inget bättre för mig så jag tänkte i vilket fall börja göra lite VLOGGAR då som det kallas! Ska bara rensa mobilen lite först så jag har utrymme för att spela in och så. Men det ska bli kul iaf! 
 
Ni som tycker det är intressant får gärna kommentera önskemål på videos (även fast jag har några uttänkta själv som jag vill göra) och ställa frågor så kan jag svara på dem i en video! Det är helt ok att vara anonym och kommentera om man vill, bara man inte är elak! 
 
TB
 
Kram!

STALLHELG

Nu var det dags att skriva ett vanligt vardagsinlägg igen! Vet inte hur längesen det var som jag gjorde det senast. Det måste ha varit flera månader sen? Men jag har inte tyckt att det har varit nödvändigt att skriva sådana inlägg eftersom jag aldrig direkt gör något så det blir ju inte direkt så intressant läsning då ;)
 
I vilket fall så är det lördag idag och helg alltså. Den här helgen har vi stallet hela helgen så imorse var vi och släppte ut hästarna. Och nu har jag ätit frukost och tagit det lugnt en stund. Jag är lite seg då jag endast sov 1 timme inatt. Om en stund ska vi gå en promenad med hundarna och sen ska vi göra ett ärende innan vi åker tillbaka till stallet. Borde komma hem från stallet innan kl 17 sen och då tänkte jag träna innan vi ska äta tacos! Sen ska vi åka och kvällsfodra hästarna och sen tänkte jag väl halvkolla på melodifestivalen antar jag och sen sova tidigt. 
 
Ungefär samma plan för imorgon. I helgen får Feeri promeneras/ridas ut och sen vila på måndag. Så får vi se vad vi hittar på under nästa vecka.. Det enda jag har inplanerat för nästa vecka är ett möte på tisdag och bio på helgen, annars så är det bara stallet som vanligt. 
 
Hade inte så mycket mer än så att berätta för den här gången. Ha det bra så hörs vi!
 
Vi löshoppade Fargo för några dagar sedan!
Förra helgen red jag ut barbacka på Feeri i alla gångarter! Galet va? Och jag lyckades hålla mig kvar på ryggen:)
 

ALLA RESOR HAR SITT SLUT

Jag har funderat på det här under en längre tid nu men jag har fortfarande inte riktigt kommit på något svar än. Det känns som om jag sitter fast i en ond cirkel och inte kan komma ur den. Det är helt enkelt inte samma sak med Feeri längre som det brukade vara. Efter den långa skadan hon hade i nästan ett år så har vi aldrig kommit tillbaka efter det. Hon är inte samma häst som hon var innan det hände. Jag har haft mycket problem med henne under mer än ett halvår nu, mest i ridningen. Hon blir ofta tjurig och vill liksom inte bara. Vi har varit hos veterinären och det är inget fel med henne fysiskt, jag fick beröm för hur fin hon var i kroppen. Men vi sitter fast helt enkelt och kommer ingenstans. Och helt ärligt så gör det mig väldigt ledsen och jag märker på Feeri att det även gör henne ledsen.
 
95% av de gånger jag jobbar henne genom att longera, tömköra eller rida så slutar det alltid med att jag är arg, ledsen och frustrerad. Det har med tiden gjort att mitt intresse inte heller är lika stort längre för det är sällan det gör mig glad att jobba Feeri för vi kommer aldrig framåt. All tid, pengar, kämpande, svett, blod och tårar under dessa snart 5 år känns som om det nästan har varit bortkastat. Vår utveckling var som bäst i början men sen har det bara gått sämre och sämre. Jag kan inte ens beskriva hur jag känner. Det känns jävligt tråkigt och det gör mig oerhört ledsen. Jag ville så gärna komma så mycket längre... Men om Feeri inte vill längre så tänker jag inte tvinga henne. Vi bara motarbetar varandra nuförtiden och det är inte roligt längre. 
 
Min situation just nu har även gjort att jag inte har råd med häst längre. Så jag vet på riktigt inte vad jag ska göra med Feeri. JAG FÅR SÅN JÄVLA PANIK. Orkar inte det här längre.
 
Jag bara väntar på att jag ska bestämma mig. 
 
Ibland kommer verkligheten ikapp en... 
 
"It hurts because it matters." - John Green 

VARFÖR JUST JAG?

Det är så svårt att beskriva med ord. Det känns som att jag har svikit mig själv.
 
Det är inte alls så att jag inte har försökt, för det har jag verkligen. Men när man är så ung och blir behandlad så illa så är det svårt att inte skylla det på sig själv. Det som hände mig var hemskt på ren svenska. Jag har tänkt på det så många gånger, vad jag hade kunnat gjort annorlunda för att det inte skulle hända. Vad gjorde jag fel? Jag kommer inte ihåg mer än att jag var ganska "vanlig". Tog inte mycket plats, ville vara lite i bakgrunden, försiktig, blyg. Men tydligen spelar det ingen roll om man är den blyga personen eller den som tar mycket plats. Jag undrar varför det blev just jag. För jag undrar hur jag hade varit som person om det inte hade hänt mig. 
 
Jag gillar inte den personen som jag är idag. Jag känner mig instängd. Som att det är svårt att andas för att det inte finns tillräckligt mycket syre. Jag har haft så mycket ångest under dessa år. Och jag är rädd för att göra saker för att jag är rädd för att hamna där igen. För jag vet att det spelar ingen roll om jag gör rätt eller fel för det kan ändå hända mig. 
 
Under tiden jag gick i högstadiet så blev jag så nedbruten i bitar. Jag tappade mig själv helt och hållet. Det var som att jag försvann och blev helt tom inuti. Det var liksom bara ett skal kvar av mig. Det gick så långt att jag var tvungen att lova att jag inte skulle ta mitt eget liv. Vilken 14-årig tjej ska behöva säga det? INGEN. Men jag var på botten, levde i ett mörker som jag inte kommer ihåg så mycket av. Det är luckor i mitt minne. Jag har fått höra av andra att jag inte betedde mig som mig själv. Det var jag på utsidan men på insidan var det tomt. Jag var apatisk. 
 
Efter ett tag på något sätt så började jag se ljuset igen. Jag började komma tillbaka och även bli mig själv på insidan, vem jag nu än var. Det var inte tomt på insidan längre i vilket fall. Sen började jag gymnasiet och jag var självklart livrädd för att samma sak skulle hända igen. Men det gick ganska bra, jag hittade några fina vänner. Men jag märkte på mig själv att jag inte betedde mig som de andra. Jag höll mig mer för mig själv, öppnade inte upp mig för någon för att jag var rädd att få det kastat tillbaka på mig. Jag har satt upp en vägg som väldigt få får komma igenom. 
 
Jag tycker det är väldigt jobbigt att släppa in folk för att jag är rädd. För jag vet vad människor kan göra mot en. Och jag vill aldrig igen vara längst nere på botten för det är svårt att ta sig upp. I vilket fall så kämpade jag fortfarande mot mig själv. Det är som att en del av mig bara ville vara för mig själv, hemma, inte träffa någon och ge upp. Men den andra delen ville kämpa, gå till skolan, träffa vänner. Det är där vi har depressionen och tankarna som den ger. Depression är en psykisk sjukdom som jag har haft sedan 2011. Vissa dagar vinner den över mig men andra dagar så vinner jag. Därför hade jag även lite problem med frånvaro även under gymnasiet. 
 
Men efter en tids kämpande ensam så bestämde jag mig för att söka hjälp hos en person som jag litade på. Vilket var väldigt jobbigt i början när jag ville berätta om mig själv. För JAG ville det men samtidigt så kämpade en annan del av mig emot. Jag fick pressa ut orden, det var så svårt för samtidigt som jag berättade så gick jag innanför min vägg och blev sårbar vilket var obehagligt. Men jag visste att jag hade valt rätt person som inte skulle döma mig, inte berätta för någon annan och lyssna på mig. 
 
Jag blev gladare för den här personen hjälpte mig med mycket. Så många timmar vi pratade och det gav mig mycket. Jag började tro på mig själv och fick hjälp med hur jag skulle tänka. Vi pratar inte längre men jag är så tacksam för den tiden som personen la ner på mig för det har hjälpt mig så mycket på vägen. Jag vet att jag inte har nått toppen än men jag är på väg till att bli mig själv igen. Det är en lång resa med mycket tankar och kämpande varje dag. Jag vill bli en så bra person som möjligt även om jag har blivit behandlad som skit många gånger. Jag vill inte låta dem vinna över mig. 
 
Jag vill vara en ödmjuk person som inte dömer andra. Jag har såna otroligt höga krav på mig själv som jag innerst inne vet är omöjliga att nå. Jag vill kunna acceptera mig själv för den jag är och kunna vara nöjd även fast jag inte uppfyller mina höga krav. Jag vill trivas med mig själv och inte känna mig obekväm runt andra. Jag är långt ifrån färdig med mig själv men jag vet att jag är på rätt spår tankemässigt även fast det går långsamt framåt. 
 
För det är en lång process att hitta mig själv efter det som jag har varit med om. Jag har accepterat det som har hänt för det finns ingenting jag kan göra åt det. Nu försöker jag hitta tillbaka till mig själv. Acceptera mig själv. 
 
Och jag hoppas att ni förstår att jag inte skriver det här för uppmärksamhet eller för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, för det vill jag inte. Jag vill vara öppen och våga berätta. Jag vill bevisa att man kan klara av tunga händelser och bli starkare av det. I framtiden vill jag kunna inspirera andra och få andra att tro på sig själva och efter jobbiga händelser kunna komma tillbaka starkare än någonsin. 
 
Vi får inte låta de osäkra människor som anser att de mår bättre själva av att trycka ner andra vinna över oss.
 
Jag vågar stå upp för mig själv & berätta och det hoppas jag att även andra gör!
 
(Jag har skrivit det här i stora drag, som en sammanfattning. En mer detaljerad beskrivelse kanske kommer en annan dag...)
 

NEVER FELT MORE LONELY.

Känslan är hemsk när man känner att ångesten kommer krypandes och hjärtat börjar slå fortare. När man har klarat sig bra på egen hand i flera månader men att man nu börjar komma till en gräns. Där det börjar kännas för tungt och att kroppen fysiskt börjar ta stryk. Då är det inte roligt längre. När man känner sig lurad, utnyttjad, utanför, mobbad och framförallt, ensam. Det är okej en stund men efter ett tag så orkar man inte längre. Det blir för jobbigt och det går inte att hantera. Det är dit jag är påväg nu. Känner mig hjälplös och så jävla ensam. Livet kommer aldrig att passa mig.
 
"Det ligger ensamhet i luften, ingen saknar mig." 
 

SKÄRP DIG FÖRFAN

Usch, jag blir så besviken på mig själv. För några månader sen så gick det så bra med träningen, mat och allt. Men nu går det bara åt helvete och det är bara mitt fel. Jag har tappat min inspiration helt och hållet... Det var lättare förut när jag hade någon som hjälpte mig och jag saknar det. Men nu finns det ingen. Jag vill så gärna visa att jag kan... Och det ska jag fan göra också!
 
Vad säger dom där ögonen egentligen...? (Förutom att jag är så sjukt trött jämt och har för många saker att tänka på..)
 

SNÄLLA, SNÄLLA!

På bilden ser ni mig och min häst Feeri som jag snart har haft i 4,5 år. För mig är hon inte bara en häst, hon är min bästa vän. Den som får mig att gå upp på morgonen och kämpa. Hon har hjälpt mig ur en svår depression och hennes närvaro gör mig alltid glad. Hon är den mest värdefulla ägodel jag har. Jag skulle kunna skriva en hel bok om vad hon betyder för mig men som en summering så älskar jag henne så mycket som ord inte kan beskriva och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.

Som en del vet så har jag haft problem med henne under en tid (några månader). Jag har provat precis ALLT för att det ska bli bättre. Foder, tillskott, massage, laser, ny utrustning osv. Men det hjälper inte. Jag mår dåligt för att jag inte kan fixa problemet och för att jag inte vet vad det är för fel på Feeri. Om hon har väldigt ont någonstans. Det enda alternativet som finns kvar är att åka till veterinären och kolla igenom henne. Mitt problem är att jag inte har råd med det då det kostar några tusenlappar. Och efter att våran andra häst har fått operera bort ena ögat i sommar så har det kostat väldigt mycket pengar.

Därför ber jag om Er hjälp, om ni skulle kunna tänka er att skänka en slant som hjälp så att vi kan åka med Feeri till veterinären. Det spelar ingen roll hur stor eller liten slant man vill skänka - varenda krona är en hjälp! Om man vill så kan man swisha till 0739854227.

Jag vill inte att min älskade vän ska gå runt och ha ont om hon nu har det... Jag vill så gärna komma tillbaka till dit vi var och att hon ska bete sig som hon brukar igen. Hon betyder allt för mig ❤️

Mvh Maja

 
 
 
 

PROBLEM SOM VANLIGT :'(

Jag känner mig fortfarande så kluven angående Feeri. Alltså jag ska ha kvar henne men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med henne... Hon beter sig på ett sätt som hon aldrig har gjort förut. När man rider på banan så sparkar hon ganska mycket men efter ett tag ger hon sig och går superbra. Förutom härromdagen då hon nästan kasta av mig.. När man rider ut så får hon ryck och typ studsar och är påväg att ställa sig vilket inte känns bra då jag vet att hon inte är så smidig så om hon skulle ställa sig skulle hon antagligen gå omkull och göra sig illa.. Så senast jag skrittade ut så hade jag graman på henne som säkerhet (höll ej hårt). Då snubblade hon till en gång och var nere på knä och nästan la sig. Så har hon aldrig snubblat ute förut :( Jag trodde hon skulle lägga sig på mig. Så det kändes ju inte så bra... 
 
Förra veckan fick hon nya skor och hon blev behandlad med massage, laser och spiktäcke (heter det så?). Hon hade inte direkt något större fel. Hon har fått en NY sadel som ligger mycket bättre än den förra. Jag ger henne ett tillskott som heter "stroppy mare" och hon får B-vitamin. Så varför går det inte bättre än vad det gör? :'(
 
Våran resa SKA INTE sluta så här! Men jag blir så ledsen för gång på gång är det något som är fel och jag vet inte vad det är och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns verkligen som att jag har provat ALLT nu. Varför kan hon inte bara bete sig som hon brukar och sluta med sparkandet och hennes trix hon gör? Visst att hon går i passgång/tölt i traven ganska mycket men tusen gånger hellre att hon gör det än att hon håller på och sparkar som hon gör nu :( 
 
Men samtidigt tänker jag att om hon har väldigt ont någonstans så borde hon ju inte sluta sparka efter ett tag? För när man har hållt på ett tag så slutar hon oftast sparka och kan gå avslappnat och i form. Det borde hon ju inte göra om hon har ont? 
 
Annars så beter hon sig som vanligt och är glad, pigg och lite jobbig (som vanligt alltså ;). Hon älskar att jobba, som när jag tömkör och longerar, det tycker hon är roligt och hon är väldigt arbetsvillig. När man ska hoppa henne så är hon så pigg och lycklig så det blir nästan farligt för hon är så taggad. Alltså är det ju inget fel på humör i övrigt men just det där i ridningen är så konstigt och jag håller på att bli tokig (!!).
 
Jag vill ha kvar Feeri för att hon är hon och det finns bara en av henne men ridmässigt så vill jag ha en annan häst för jag får inte ut det jag vill av ridningen på henne och jag vill ju såklart träna och bli bättre för det är roligt. Men nu har jag Feeri och har inte möjlighet att skaffa någon annan så jag lägger min egen ridning åt sidan för att ha kvar henne och träna henne. Hon betyder ändå allt för mig så skulle aldrig lämna bort henne om jag inte var tvungen ♥
 
Men jag vill att hon ska sluta med det hon håller på med så att vi kan komma framåt igen!!
 
Min älskade, älskade bästa vän/häst/soulmate ♥♥♥ Det finns ingen som du!
 

nothing left

Ingenting jag gör är rätt, det kommer alltid att vara fel. Ingen kommer någonsin att välja mig och uppskatta mig. De personer som jag har värderat högt som sedan inte velat ha något att göra med mig, det är de som gör mest ont. Jag vet inte vad som är fel på mig. Och när man väl kan sova så drömmer jag antingen om en och samma person eller mardrömmar. Helt ärligt så känner jag mig helt förstörd och det känns inte som om det kommer bli bättre. Jag har ingen kvar. 
 
Bildresultat för lonely quotes

Tidigare inlägg