Nu tänkte jag ge er sanningen om mitt liv. Svart på vitt allt från mitt huvud hur jag tänker och känner och ser på saker och ting.
Tiden från att jag föddes till att jag var ca 10 år var den bästa tiden i mitt liv än så länge. Man kunde vara kompis med vem man ville och man behövde inte bry sig om vad folk tyckte och tänkte. Man bara va sig själv och hade massa kompisar. Jag var lycklig. Ett helt vanligt barn. Sen när man började 4:an så blev det ny klass och alla hade växt till sig lite så alla var lite "mognare". Samma klass till 6:an och det var väl lite små tjafs under de åren men man var ändå glad och hade massa kompisar.
Sedan började jag 7:an och då var de ny skola och ny klass. Jag hamnade i en klass med knappt någon som jag kände. Jag kände mig lite utanför och kände att jag inte riktigt passade in. Så i hela 7:an var jag med lite olika tjejer. Jag kom inte direkt nära någon. Ibland var jag själv.
Sommaren när 7:an var slut, alltså 2011. Hände det mycket i mitt liv. Jag kände mig väldigt ensam och utanför vart jag än var. Förutom en person som alltid fanns där för mig. Mest på sms... Denna människa är inte en släkting till mig. Jag var väldigt osams med min familj och jag kände mig alltid oönskad. Smsade väldigt mycket med den här människan och skrev alltid vad jag kände och tänkte. Hen skrev att jag borde söka hjälp. Alltså jag mådde psykiskt jättedåligt. Den sommaren besökte jag 4 olika sjukhus i 4 olika städer. Så illa var det. Jag blev runtskickad med denna personen som jag smsade med 24/7. Till slut fick jag diagnosen djup/svår deppression.
Det blev mycket besök på BUP bland annat. Jag hade väldigt svårt att umgås och prata med min familj så jag bodde hos denna personen som alltid fanns där för mig i ca 5 veckor. Sen när jag var tvungen att flytta hem mådde jag sämre igen. Kände mig ofta ensam och oönskad fortfarande. Jag började skära mig den sommaren... Inget som jag valt själv. Eller jo, förstås men när man är deprimerad så finns det röster i huvudet som säger åt dig vissa saker. Denna röst/person i mitt huvud fick mig att skära mig i handlederna. Blodet rann och ont gjorde det. Jag tror att jag tänkte att om jag gör illa mig på utsidan så kanske denna personen/rösten i huvudet försvinner. Men det gjorde den inte och jag fortsatte att skära mig.
Jag hatade dessa BUP besök då jag skulle prata om mina känslor med en främling. Det kändes ju hur cp som helst. Jag hatar det fortfarande. Men sedan fick jag medicin mot deppression iaf. Det hjälpte litegrann tro det eller ej. Första terminen i 8:an hade jag över 50 % frånvaro. Jag mådde för dåligt för att gå till skolan. Jag ville bara vara ensam. Jag kände mig ändå oönskad av alla förutom en person då. Som jag fortfarande smsade med 24/7.
Även i 8:an började vissa i min klass mobba mig. Jag är fortfarande inte helt säker på varför men de gjorde dem. Det gjorde en del av min frånvaro också. Jag ville inte gå till skolan för att jag visste att de skulle mobba mig. På vintern slutade jag äta nästan helt och hållet. Gick ned 11 kg på 3 veckor. Sedan började vårterminen och vissa mobbade mig fortfarande i skolan somtidigt som jag hade det jobbigt hemma. Vi fick en uppgift i skolan att prata i 8 min om vad som helst för klassen. Jag hade förberett mitt prat och allt men den personen som jag smsade med tyckte att jag skulle prata om mig själv istället. Om min deppression för hen visste att vissa i min klass mobbade mig.
Detta var kvällen innan och då ändrade jag mitt prat och började öva att prata om min deppression istället. Nästa dag kom och det var min tur att prata. När jag gick fram till tavlan i klassrummet så skakade jag så mycket och var så rädd att jag trodde att jag skulle svimma ungefär. Men jag klarade mitt prat. Fick några kramar och så efteråt. Det kändes bra och jag var stolt över mig själv. Ingen mobbade mig på ett tag efter det. Men innan sommarlovet efter 8:an så hann de börja igen.
Sommarlovet 2012 var helt ok tror jag. Kommer faktiskt inte ihåg så mycket. Jag hade fått min egna häst så jag var i stallet varje dag. Åt fortfarande medicin mot min deppression. Var ganska glad men det gick i perioder. Ibland var jag jättenere.
Sen började jag 9:an. Fick jobba arslet av mig hela tiden då mina betyg från 8:an inte var så bra eftersom jag haft så mycket frånvaro. Jag blev fortfarande mobbad och kände mig ensam. Gick runt bland olika tjejer i klassen men kände mig oönskad överallt så gick även en del själv. Jag längtade så mycket efter sommarlov och att slippa klassen och att slippa känna mig oönskad i skolan. Hemma var det ganska bra faktiskt. Hemma är alltså hos min mamma. Mina föräldrar har varit skilda i 11 år men jag har alltid bott mest hos mamma och min syster har bott hos våran pappa de senaste åren.
Ungefär i mitten av höstterminen i 9:an så fick jag ett sms av personen som alltid varit där för mig där det stod att hen sa upp våran vänskap. Jag brast ut i tårar. Ärligt så fick jag panik, nu var jag helt ensam. I några veckor var jag jättedeprimerad igen. Kände mig så ensam, rösterna började komma tillbaka i mitt huvud... Nu istället för att sluta äta så tröst åt jag istället. Gick upp nästan 30 kg på några månader. På vårterminen började jag lära mig att stå på egna ben. Lite skakigt var det men jag försökte. Åt fortfarande medicin och var på möte på BUP ca 1 gång i halvåret för att de skulle skriva ut ny medicin.
Sen kom äntligen det efterlängtade sommarlovet och jag slapp se min klass igen. Nu har det gått några veckor på sommarlovet och jag har träffat en kompis en gång. Jag känner mig forfarande väldigt ensam. Ingen som hör av sig och frågar hur man mår eller om man vill träffas.
Jag är fortfarande deprimerad och äter medicin men i stort sätt så är jag en vanlig människa. Verkar ganska glad och vanlig. Men när man är deprimerad så ibland blir man jätteledsen utan anledning. Ibland önskar man att när man somnat att man aldrig mer vaknar igen. Så känner jag ganska ofta - utan anledning. Jag vill sova hela dagar ibland och bara vara ensam. Jag kan gråta i timmar. Utan anledning. Så är det att vara deprimerad och jag kan inte styra över det, tyvärr. Jag har varit deprimerad i över 2 år och det känns som att jag alltid kommer att vara det.
Små elaka kommentarer får mig att känna mig oönskad, ibland vill jag försvinna. Blickar får mig att vilja gå under jorden. Men just nu är jag ganska okej. Familjen är okej. Men jag är så jävla rädd för att börja på gymnasium. Jag är rädd att ingen kommer gilla mig och att jag kommer gå runt själv i tre år till och bli mobbad. Jag får mer och mer ångest ju närmare skolstarten kommer. Det klarar inte jag om det blir så.
Men den här sommaren försöker jag verkligen bygga upp mitt självförtroende och lära känna mig själv mer. Och äta nyttigare och bättre och träna och gå ned i vikt. Jag försöker verkligen varje dag.
Jag önskar att deppression var en bubbla som man kunde spräcka. Så det var borta sen. För evigt. Jag vill inte vara ledsen längre. Jag vill vara en normal dotter som inte är deprimerad. Jag vill ha ett normalt liv.
När man är dprimerad så stöter man bort människor även fast det inte är med mening. Jag har inga vänner. Jag har stött bort alla och det är inte med flit. Jag stänger inne alla mina känslor i mitt huvud och är mycket ensam. Så är det.
Nu har ni sanningen om mitt liv svart på vitt. Direkt från mitt huvud, Har ni några frågor så kommentera så ska jag svara så gott jag kan! Och snälla, inga elaka kommentarer.