Det är inte alls så att jag inte har försökt, för det har jag verkligen. Men när man är så ung och blir behandlad så illa så är det svårt att inte skylla det på sig själv. Det som hände mig var hemskt på ren svenska. Jag har tänkt på det så många gånger, vad jag hade kunnat gjort annorlunda för att det inte skulle hända. Vad gjorde jag fel? Jag kommer inte ihåg mer än att jag var ganska "vanlig". Tog inte mycket plats, ville vara lite i bakgrunden, försiktig, blyg. Men tydligen spelar det ingen roll om man är den blyga personen eller den som tar mycket plats. Jag undrar varför det blev just jag. För jag undrar hur jag hade varit som person om det inte hade hänt mig. 

 

Jag gillar inte den personen som jag är idag. Jag känner mig instängd. Som att det är svårt att andas för att det inte finns tillräckligt mycket syre. Jag har haft så mycket ångest under dessa år. Och jag är rädd för att göra saker för att jag är rädd för att hamna där igen. För jag vet att det spelar ingen roll om jag gör rätt eller fel för det kan ändå hända mig. 

 

Under tiden jag gick i högstadiet så blev jag så nedbruten i bitar. Jag tappade mig själv helt och hållet. Det var som att jag försvann och blev helt tom inuti. Det var liksom bara ett skal kvar av mig. Det gick så långt att jag var tvungen att lova att jag inte skulle ta mitt eget liv. Vilken 14-årig tjej ska behöva säga det? INGEN. Men jag var på botten, levde i ett mörker som jag inte kommer ihåg så mycket av. Det är luckor i mitt minne. Jag har fått höra av andra att jag inte betedde mig som mig själv. Det var jag på utsidan men på insidan var det tomt. Jag var apatisk. 

 

Efter ett tag på något sätt så började jag se ljuset igen. Jag började komma tillbaka och även bli mig själv på insidan, vem jag nu än var. Det var inte tomt på insidan längre i vilket fall. Sen började jag gymnasiet och jag var självklart livrädd för att samma sak skulle hända igen. Men det gick ganska bra, jag hittade några fina vänner. Men jag märkte på mig själv att jag inte betedde mig som de andra. Jag höll mig mer för mig själv, öppnade inte upp mig för någon för att jag var rädd att få det kastat tillbaka på mig. Jag har satt upp en vägg som väldigt få får komma igenom. 

 

Jag tycker det är väldigt jobbigt att släppa in folk för att jag är rädd. För jag vet vad människor kan göra mot en. Och jag vill aldrig igen vara längst nere på botten för det är svårt att ta sig upp. I vilket fall så kämpade jag fortfarande mot mig själv. Det är som att en del av mig bara ville vara för mig själv, hemma, inte träffa någon och ge upp. Men den andra delen ville kämpa, gå till skolan, träffa vänner. Det är där vi har depressionen och tankarna som den ger. Depression är en psykisk sjukdom som jag har haft sedan 2011. Vissa dagar vinner den över mig men andra dagar så vinner jag. Därför hade jag även lite problem med frånvaro även under gymnasiet. 

 

Men efter en tids kämpande ensam så bestämde jag mig för att söka hjälp hos en person som jag litade på. Vilket var väldigt jobbigt i början när jag ville berätta om mig själv. För JAG ville det men samtidigt så kämpade en annan del av mig emot. Jag fick pressa ut orden, det var så svårt för samtidigt som jag berättade så gick jag innanför min vägg och blev sårbar vilket var obehagligt. Men jag visste att jag hade valt rätt person som inte skulle döma mig, inte berätta för någon annan och lyssna på mig. 

 

Jag blev gladare för den här personen hjälpte mig med mycket. Så många timmar vi pratade och det gav mig mycket. Jag började tro på mig själv och fick hjälp med hur jag skulle tänka. Vi pratar inte längre men jag är så tacksam för den tiden som personen la ner på mig för det har hjälpt mig så mycket på vägen. Jag vet att jag inte har nått toppen än men jag är på väg till att bli mig själv igen. Det är en lång resa med mycket tankar och kämpande varje dag. Jag vill bli en så bra person som möjligt även om jag har blivit behandlad som skit många gånger. Jag vill inte låta dem vinna över mig. 

 

Jag vill vara en ödmjuk person som inte dömer andra. Jag har såna otroligt höga krav på mig själv som jag innerst inne vet är omöjliga att nå. Jag vill kunna acceptera mig själv för den jag är och kunna vara nöjd även fast jag inte uppfyller mina höga krav. Jag vill trivas med mig själv och inte känna mig obekväm runt andra. Jag är långt ifrån färdig med mig själv men jag vet att jag är på rätt spår tankemässigt även fast det går långsamt framåt. 

 

För det är en lång process att hitta mig själv efter det som jag har varit med om. Jag har accepterat det som har hänt för det finns ingenting jag kan göra åt det. Nu försöker jag hitta tillbaka till mig själv. Acceptera mig själv. 

 

Och jag hoppas att ni förstår att jag inte skriver det här för uppmärksamhet eller för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, för det vill jag inte. Jag vill vara öppen och våga berätta. Jag vill bevisa att man kan klara av tunga händelser och bli starkare av det. I framtiden vill jag kunna inspirera andra och få andra att tro på sig själva och efter jobbiga händelser kunna komma tillbaka starkare än någonsin. 

 

Vi får inte låta de osäkra människor som anser att de mår bättre själva av att trycka ner andra vinna över oss.

 

 

 

Känslan är hemsk när man känner att ångesten kommer krypandes och hjärtat börjar slå fortare. När man har klarat sig bra på egen hand i flera månader men att man nu börjar komma till en gräns. Där det börjar kännas för tungt och att kroppen fysiskt börjar ta stryk. Då är det inte roligt längre. När man känner sig lurad, utnyttjad, utanför, mobbad och framförallt, ensam. Det är okej en stund men efter ett tag så orkar man inte längre. Det blir för jobbigt och det går inte att hantera. Det är dit jag är påväg nu. Känner mig hjälplös och så jävla ensam. Livet kommer aldrig att passa mig.