Tänkte att jag idag skulle ta och skriva ett inlägg som jag har försökt att samla ihop mig själv för att skriva. När jag då har samlat mig tillräckligt för att logga in här och börja skriva så är det första jag ser en ny kommentar som inte var snäll. Denna personen, "Anonym" har kommenterat min sits när jag hoppar och beskriver hur hemskt det ser ut och hur synd det är om Hero. Men skriver samtidigt att det "inte är något illa menat". TACK snälla, söta, lilla du för den mycket värmande och positiva kommentaren, nu känner jag verkligen att självförtroendet är på topp!

 

Om man inte har något snällt att säga så förstår faktiskt inte jag varför man måste säga det överhuvudtaget? Varför kan man inte bara hålla det för sig själv då? Varför yttra sig liksom? För varför har du rätt att döma mig? Vet du vad jag har upplevt, hur jag känner eller varför jag gör som jag gör? Nej, jag tror faktiskt inte det så jag tycker inte att du har någon rätt överhuvudtaget att döma mig.

 

 

För snart två veckor sedan förlorade vi ännu en familjemedlem, älskade Fargo ❤ Han blev skadad i augusti 2017 och vi har sedan dess varit fram och tillbaka hos veterinärer. Först hade han en skada i ena gaffelbandet i ett bakben, efter flera månader så läkte den. Då fick han en likadan skada i det andra bakbenet. Vi har försökt att rehabilitera honom under en väldigt lång tid och i julas fick han något slags anfall i länden/korset. Liknande korsförlamning men vi vet ej vad det var. Sen blev det bra och vi började skritta honom och tömköra. Det gick bra och vi började tömköra honom lite i trav. Sen blev ett bakben svullet igen... 

 

Det kändes som att när den ena skadan hade läkt och vi hade satt igång honom så var det något annat som gick sönder. Men när Fargo inte verkade glad längre och det kändes som att han hade gett upp så kände vi att det räckte. Så mamma kollade upp när och hur vi skulle avliva honom. Vi hade tänkt veckan därpå. Sen fick mamma reda på att det bara gick vissa dagar och om vi inte skulle göra det samma dag som mamma fick reda på det här så hade vi behövt vänta en vecka. Vi ville inte att Fargo skulle behöva gå en vecka till och ha ont så det blev bestämt två timmar innan det hände att han skulle avlivas. 

 

Men mamma och jag stod i hagen hos honom en stund på dagen och det kändes så fridfullt på något sätt. Det kändes som ett fint avslut, jag kommer aldrig glömma det. 

 

 

Sen blev klockan fyra och lastbilen kom... Vi hade stått med Fargo en stund och gett honom massor av god mat, morötter och äpplen. Allt det där som han egentligen inte fick äta pga sin sjukdom. Det visade sig att det endast var en person som kom. Alltså var antingen mamma eller jag tvungen att vara med och hålla i Fargo när han skulle skjutas med bultpistol. Jag visste att mamma inte skulle klara det så jag tog det jobbet. Vi gick bort till samma ställe som vi avlivade Feeri på, en plats som jag inte har varit på sen vi sa farväl till henne. Vi sa våra sista ord till Fargo som vi ville säga, mamma gick därifrån gråtandes.

 

Jag höll Fargo i grimman. Livrädd och i chock inför vad som skulle hända men jag försökte behålla lugnet. Alla som kände Fargo vet att han var väldigt skeptisk till veterinärer, nålar osv. Så först röck han med huvudet, vilket jag inte haft en tanke på att han skulle kunna göra. Jag bara kände att vad ska jag göra om han inte står stilla? Vi kan inte göra om det vid ett annat tillfälle. Tankarna började sväva iväg i lite panik. Men sen bytte vi sida så jag stod på hans blinda sida. Jag höll ena handen i grimman och den andra klappade jag honom på halsen med. Jag försökte prata lugnande med honom och verkligen föra över mitt lugn på honom. 

 

Sen kände jag att han stod stilla och det kändes som att han litade på mig, att allting skulle bli bra. Jag hör hur "skottet" avlossas och jag känner hur Fargo flyger bakåt ur mina händer och jag hör dunsen när han landar på marken. Jag tittar inte bakåt utan frågar bara om jag kan gå, han säger att det är okej så jag går bara utan att titta bakom mig. Jag går till mamma och försöker trösta henne och lugna henne samtidigt som jag precis har varit med om det värsta jag har gjort i hela mitt liv. 

 

Det var verkligen inte det sista minnet jag ville ha av Fargo. Men samtidigt känns det som att han hade behövt en av oss där för att han skulle ha varit lugn. Han skulle aldrig ha litat på en främling, det vet jag. Jag gjorde det för hans skull. Men det var så brutalt, obehagligt och hemskt. Jag försöker hela tiden att förtränga minnet men det går inte. Han stod där livs levande i ena sekunden, jag klappade honom på halsen och i nästa sekund så var han borta. Han finns aldrig mer. Det är så svårt att ta in. 

 

Jag kunde knappt äta på flera dagar efteråt för att jag mådde så illa efter det jag varit med om. Det känns så overkligt. Men samtidigt blir jag påmind varje gång jag går förbi hans tomma box i stallet om att han inte finns där längre och det gör så jävla ont. Det gör bara så ont inombords. Att vi har förlorat både Elliot och Fargo inom bara några veckor. Livet känns inte detsamma varken hemma eller i stallet. Det är för mycket att ta in så mina känslor har stängt av. Jag är varken glad eller ledsen, jag känner mig bara tom. 

 

Det är tufft att åka till stallet varje dag ensam och bli påmind varje gång om att Fargo inte finns där längre. Det är svårt att hålla motivationen uppe och motionera Hero som jag borde. Jag håller ju igång honom men jag känner inte att jag kan gå in i det helhjärtat som jag brukar. Sen har vi en tävling i helgen som jag har sett fram emot jättelänge men som jag i dagsläget egentligen inte ens känner för att rida. Vi ska åka men jag hoppas bara att jag kan njuta lite av det och tycka att det är roligt, så det inte bara blir pannkaka av allting. 

 

Fargo, lilla sockersöta nallebjörns-Fargo ❤ Jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig. Du har lärt mig så himla mycket och varit den största utmaningen ridmässigt. Men när vi jobbade tillsammans och du visade vad du gick för så fanns det ingen bättre känsla i hela världen. Känslan av att sväva fram i din fantastiska trav är oförglömlig! Dina tjut när du skulle hälsa på andra hästar och visa dig kaxig, det ljudet kommer alltid att finnas i mitt huvud. Tilliten som du gav mig och mamma, den är ovärderlig. Alla fina minnen med dig & Feeri. Dem kommer vi aldrig att glömma. Nu får ni äntligen vara tillsammans igen och jag hoppas att ni har funnit frid. Vi ses en dag igen, jag älskar er ❤

 

Ena stunden är man glad och i nästa är man ledsen. Det är lätt att glömma hur fort livet kan vända. Det blev jag påmind om för bara en vecka sen... Men vi börjar med det positiva. 

 

I mitt senaste inlägg skrev jag om hur det kändes på tävlingen på Sundbyholm efter att jag ramlade av och det kändes ju verkligen inte bra.. Men efter det så har jag haft ett skypesamtal med en mental tränare vilket jag tycker var väldigt bra och intressant. Jag har även varit på en föreläsning som hölls av en mental coach. När jag sen började hoppa hemma igen efter tävlingen så började jag på kanske 50cm. Till en början så kan jag säga ärligt att jag styrde undan från hinder några gånger för att jag var så rädd för att komma fel. Men sen började jag komma igång lite och hoppade ändå nån bana på 70-80cm som kändes okej.

 

Nästa gång jag hoppade så kunde jag ändå hoppa hinder på 80-90cm som kändes okej. Vi åkte och hoppade en låg klass i Vingåker vilket gick sådär. Hero kändes fin på framridningen och det kändes bra på framhoppningen. När det var vår tur på banan så började det spöregna vilket störde både mig och Hero och gjorde att båda två tappade fokus litegrann tror jag så två ner fick vi. MEN jag kände mig inte rädd på banan, bara lite osäker så jag bromsade för mycket mot nåt hinder eller två men annars var det okej. Sen var vi iväg till Finntorp och tränade för Sara Li två gånger innan jag skulle tävla på Sundbyholm igen en månad efter den gången jag var så rädd.

 

Dem två träningarna var verkligen välbehövliga för både mig och Hero. Jag började verkligen få tillbaka min självsäkerhet och VÅGADE RIDA. Jag satt inte med hjärtat i halsgropen utan jag tyckte det var kul! Hero kändes så himla bra på båda träningarna och busade även lite - vilket jag tyckte var kul (och inte gjorde mig rädd!). Så jag hade en bra känsla inför Sundbyholm. Från början var tanken att jag skulle hoppa 1m lördagen & 105cm söndagen men vi ändrade och började med 90cm på lördagen. 

 

90cm rundan på lördagen är jag inte jättenöjd med. Hero kändes bra och hoppade bra men jag red inte bra. Jag hade ingen plan och kände inte att jag kom till ridning under rundan men jag kände mig inte rädd vilket var skönt! Eftersom jag inte hade en super bra känsla på lördagen så bytte vi till 1m på söndagen.

 

Inför 1m rundan så var jag ganska nervös och hade inställningen på att 0-12 fel är okej. Men mitt största mål var att jag ville känna att jag red bra och inte kände mig rädd så egentligen spelade inte resultatet någon roll. När jag såg banskissen i bilen så kände jag mest att vi kunde vända och åka hem för att det var en svår och lång bana så då kände jag mest att om vi bara tar oss i mål så är jag glad. 

 

Vi kom dit och det regnade ganska mycket vilket fick mig att tänka på Vingåker och att det skulle störa Hero osv. Men vi gjorde iordning Hero, sen gick jag banan och insåg då att det var två språng i kombinationen vilket jag inte hade hoppat sen jag ramlade av när jag försökte hoppa det. Det gjorde mig såklart lite nervös men jag försökte att inte hänga upp mig på det. Redan efter att jag gått banan så var jag DYNGSUR. Hero likaså innan jag ens börjat rida men på ett sätt tror jag att det var bra. Framridningen och framhoppningen kändes bra. 

 

Det var min tur att gå in på banan. Jag skrittar runt och visar Hero banan, går fram till en vattenmatta som ligger under ett hinder och Hero reagerar väldigt starkt och backar. Han brukar inte kolla på vattenmattor men jag tror han tittade på den för att den regnade så den blänkte och stänkte på den. Min första tanke var att "shit, han kommer aldrig hoppa den här...". Men sen var den min tur att rida så då var det dags att sätta upp galoppen.

 

Jag rider mot ettan, kommer bra på första hindret och sen bara flyter det på! Jag red verkligen efter min plan och JAG RED hela tiden och var helt fokuserad. Vi hoppar genom kombinationen som att vi aldrig gjort något annat! Vattenmattan är inga problem och helt plötsligt har vi hoppat hinder nr 10 och då slår det mig att jag tror baske mig inte att vi har rivit ett enda hinder :o Så det var bara att hålla ihop det över sista hindret och efter det så tänkte jag bara att om jag nu är felfri så vill jag verkligen inte ha tidsfel så jag försöker "rejsa" i mål.

 

Lyckan är total. Jag var så glad för att jag hade verkligen RIDIT hela rundan och Hero var med mig hela tiden. Sen hör jag att speakern säger att det var felfritt inom maxtiden och det är då tårarna kommer. Jag kan inte hålla det inne. Vi skrittar ut från banan och möter mamma som också gråter glädjetårar. Det var den bästa känslan jag har känt i hela mitt liv. Den totala lyckan för att känslan var såå himla bra under hela rundan och att vi på det var felfria!? Då kändes det som ett kvitto på att man gjort rätt. Sen var det även vår första nolla i 1m vilket var så himla kul men det var verkligen inte därför jag var så himla glad. Jag var så glad för att jag inte kände mig rädd, för att jag andades under rundan, för att jag inverkade och red hela vägen, för att Hero var med mig och vi jobbade tillsammans. Det var därför jag var så glad! Det var verkligen den bästa stunden i mitt liv hittills, det går inte att förklara hur det kändes..

 

Och att det spöregnade under hela tiden vi red, det hade jag inte en tanke på! Det var nästan som att kändes som att det gynnade oss. Skönt också att få en liten "revansch" från Vingåker för att visa att vi kan rida även om det regnar.

 

Jag tror verkligen att både samtalet och föreläsningen för mentala coacher har hjälpt mig att "komma tillbaka" så fort. Jag har försökt tänka annorlunda och verkligen gjort så bra jag bara kan och sist men inte minst så har jag kämpat som bara tusan!! I början var jag jätterädd och det har verkligen varit tufft men jag är så, så glad att jag har jobbat igenom det. Sen säger jag inte att jag är där jag var innan jag ramlade av men jag är på god väg vilket känns skönt. Nu är det bara att jobba vidare!

 

Sen kommer vi till det tråkiga.. För en vecka sen fick vår älskade hund Elliot somna in. Vi har haft honom sen jag var 6 år gammal så jag kan inte ens minnas ett liv utan honom... Världens snällaste och finaste Elliot ❤ Hans namn han fick av uppfödaren "Mr Niceguy" stämde verkligen på honom. Jag har aldrig mött en snällare hund, jag har aldrig ens hört honom morra... Vi har ju vetat ett tag att han var till åren och så men för en vecka sen blev det akut så mamma och min syster fick åka med honom till en klinik. Jag jobbade tyvärr den kvällen och kunde inte komma ifrån men jag fick iaf säga hejdå till honom på parkeringen. Som tur var hade jag en snäll kollega som kunde sitta i kassan nästan hela kvällen då jag grät så mycket. Tack Emma ❤

 

Det känns så himla tomt utan honom... Båda hemma och i hjärtat. Man tänker att han är här eller ligger i sin bädd men sen när man kollar så är han inte där och det är då man kommer på det.. Han har funnits här i 16 år så det blir verkligen en stor livsförändring. Och det gör så ont i hjärtat när man bara går ut med Nova för det känns som att man har glömt Elliot. Jag hoppas att Nova kommer klara sig bra för hon har aldrig varit ensamhund. Det känns väldigt jobbigt med Elliot och ibland känner man hur tårarna trycker på men samtidigt känner man sig lugn för att man vet att han har fått frid nu. Men vi saknar honom väldigt mycket. Vi är tacksamma för att vi ändå fick så många år med honom ❤

 

Så jag har blivit påmind om att livet kan vända från total lycka till sorg på bara några dagar. Därför ska man aldrig ta för givet det man har idag för det kanske inte finns kvar där imorgon. Glöm aldrig det.

 

Efter vår 1m runda ❤