Tänkte att jag idag skulle ta och skriva ett inlägg som jag har försökt att samla ihop mig själv för att skriva. När jag då har samlat mig tillräckligt för att logga in här och börja skriva så är det första jag ser en ny kommentar som inte var snäll. Denna personen, "Anonym" har kommenterat min sits när jag hoppar och beskriver hur hemskt det ser ut och hur synd det är om Hero. Men skriver samtidigt att det "inte är något illa menat". TACK snälla, söta, lilla du för den mycket värmande och positiva kommentaren, nu känner jag verkligen att självförtroendet är på topp!

 

Om man inte har något snällt att säga så förstår faktiskt inte jag varför man måste säga det överhuvudtaget? Varför kan man inte bara hålla det för sig själv då? Varför yttra sig liksom? För varför har du rätt att döma mig? Vet du vad jag har upplevt, hur jag känner eller varför jag gör som jag gör? Nej, jag tror faktiskt inte det så jag tycker inte att du har någon rätt överhuvudtaget att döma mig.

 

 

För snart två veckor sedan förlorade vi ännu en familjemedlem, älskade Fargo ❤ Han blev skadad i augusti 2017 och vi har sedan dess varit fram och tillbaka hos veterinärer. Först hade han en skada i ena gaffelbandet i ett bakben, efter flera månader så läkte den. Då fick han en likadan skada i det andra bakbenet. Vi har försökt att rehabilitera honom under en väldigt lång tid och i julas fick han något slags anfall i länden/korset. Liknande korsförlamning men vi vet ej vad det var. Sen blev det bra och vi började skritta honom och tömköra. Det gick bra och vi började tömköra honom lite i trav. Sen blev ett bakben svullet igen... 

 

Det kändes som att när den ena skadan hade läkt och vi hade satt igång honom så var det något annat som gick sönder. Men när Fargo inte verkade glad längre och det kändes som att han hade gett upp så kände vi att det räckte. Så mamma kollade upp när och hur vi skulle avliva honom. Vi hade tänkt veckan därpå. Sen fick mamma reda på att det bara gick vissa dagar och om vi inte skulle göra det samma dag som mamma fick reda på det här så hade vi behövt vänta en vecka. Vi ville inte att Fargo skulle behöva gå en vecka till och ha ont så det blev bestämt två timmar innan det hände att han skulle avlivas. 

 

Men mamma och jag stod i hagen hos honom en stund på dagen och det kändes så fridfullt på något sätt. Det kändes som ett fint avslut, jag kommer aldrig glömma det. 

 

 

Sen blev klockan fyra och lastbilen kom... Vi hade stått med Fargo en stund och gett honom massor av god mat, morötter och äpplen. Allt det där som han egentligen inte fick äta pga sin sjukdom. Det visade sig att det endast var en person som kom. Alltså var antingen mamma eller jag tvungen att vara med och hålla i Fargo när han skulle skjutas med bultpistol. Jag visste att mamma inte skulle klara det så jag tog det jobbet. Vi gick bort till samma ställe som vi avlivade Feeri på, en plats som jag inte har varit på sen vi sa farväl till henne. Vi sa våra sista ord till Fargo som vi ville säga, mamma gick därifrån gråtandes.

 

Jag höll Fargo i grimman. Livrädd och i chock inför vad som skulle hända men jag försökte behålla lugnet. Alla som kände Fargo vet att han var väldigt skeptisk till veterinärer, nålar osv. Så först röck han med huvudet, vilket jag inte haft en tanke på att han skulle kunna göra. Jag bara kände att vad ska jag göra om han inte står stilla? Vi kan inte göra om det vid ett annat tillfälle. Tankarna började sväva iväg i lite panik. Men sen bytte vi sida så jag stod på hans blinda sida. Jag höll ena handen i grimman och den andra klappade jag honom på halsen med. Jag försökte prata lugnande med honom och verkligen föra över mitt lugn på honom. 

 

Sen kände jag att han stod stilla och det kändes som att han litade på mig, att allting skulle bli bra. Jag hör hur "skottet" avlossas och jag känner hur Fargo flyger bakåt ur mina händer och jag hör dunsen när han landar på marken. Jag tittar inte bakåt utan frågar bara om jag kan gå, han säger att det är okej så jag går bara utan att titta bakom mig. Jag går till mamma och försöker trösta henne och lugna henne samtidigt som jag precis har varit med om det värsta jag har gjort i hela mitt liv. 

 

Det var verkligen inte det sista minnet jag ville ha av Fargo. Men samtidigt känns det som att han hade behövt en av oss där för att han skulle ha varit lugn. Han skulle aldrig ha litat på en främling, det vet jag. Jag gjorde det för hans skull. Men det var så brutalt, obehagligt och hemskt. Jag försöker hela tiden att förtränga minnet men det går inte. Han stod där livs levande i ena sekunden, jag klappade honom på halsen och i nästa sekund så var han borta. Han finns aldrig mer. Det är så svårt att ta in. 

 

Jag kunde knappt äta på flera dagar efteråt för att jag mådde så illa efter det jag varit med om. Det känns så overkligt. Men samtidigt blir jag påmind varje gång jag går förbi hans tomma box i stallet om att han inte finns där längre och det gör så jävla ont. Det gör bara så ont inombords. Att vi har förlorat både Elliot och Fargo inom bara några veckor. Livet känns inte detsamma varken hemma eller i stallet. Det är för mycket att ta in så mina känslor har stängt av. Jag är varken glad eller ledsen, jag känner mig bara tom. 

 

Det är tufft att åka till stallet varje dag ensam och bli påmind varje gång om att Fargo inte finns där längre. Det är svårt att hålla motivationen uppe och motionera Hero som jag borde. Jag håller ju igång honom men jag känner inte att jag kan gå in i det helhjärtat som jag brukar. Sen har vi en tävling i helgen som jag har sett fram emot jättelänge men som jag i dagsläget egentligen inte ens känner för att rida. Vi ska åka men jag hoppas bara att jag kan njuta lite av det och tycka att det är roligt, så det inte bara blir pannkaka av allting. 

 

Fargo, lilla sockersöta nallebjörns-Fargo ❤ Jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig. Du har lärt mig så himla mycket och varit den största utmaningen ridmässigt. Men när vi jobbade tillsammans och du visade vad du gick för så fanns det ingen bättre känsla i hela världen. Känslan av att sväva fram i din fantastiska trav är oförglömlig! Dina tjut när du skulle hälsa på andra hästar och visa dig kaxig, det ljudet kommer alltid att finnas i mitt huvud. Tilliten som du gav mig och mamma, den är ovärderlig. Alla fina minnen med dig & Feeri. Dem kommer vi aldrig att glömma. Nu får ni äntligen vara tillsammans igen och jag hoppas att ni har funnit frid. Vi ses en dag igen, jag älskar er ❤