REALITY

Shit, idag tänkte jag "vad f*n har jag gett mig in på?!" Den tanken kom upp i mitt huvud när jag var på gymmet. Varför lät jag mig själv göra detta mot mig. Jag tog ut min "ilska" på fel sätt - genom att äta. Mat är ALDRIG svaret. Jag lovar. Jag har gått upp massa i vikt. Den enda frågan som kommer upp i mitt huvud är "varför". Varför gjorde jag det här mot mig själv? Och det är endast mitt eget fel. Ingen har ju tvingat i mig maten.
 
Den här sommaren har jag lovat mig själv att träna varje dag och äta rätt för min egen skull. Och för att gå ned i vikt och bli hälsosam. Jag skäms när jag är på gymmet, jag skäms när jag går på stan, jag skäms när jag är bland folk. Jag skäms alltid förutom när jag är ensam. Och det är endast mitt eget fel. Jag vet inte när jag började tröst äta. Jag mådde dåligt och då började jag äta mer istället för att fråga om hjälp - vilket är FEL. För två år sedan såg mitt liv väldigt annorlunda ut. Nästan allt. Då mådde jag jättedåligt och då slutade jag äta istället och gick ned massa i vikt. Jag såg nästan sjukligt smal ut. Det är inte heller ok att sluta äta. Man ska fråga om hjälp istället.
 
Men iaf, tillbaka till ämnet. Mitt "nya" liv började igår. Jag har ätit bra både igår och idag och gymmat båda dagarna. Idag när jag körde kondition så fick jag väldigt mycket tankar och känslor i kroppen. Det gjorde ont i hela kroppen, jag ville bara ge upp. Strunta i allting, cykla hem och lägga mig i sängen under täcket och aldrig mer gå ut. Så kände jag då. Men någonting, väldigt litet fick mig att inte ge upp. Jag kämpade mig igenom smärtan och klarade mitt mål. Men alla tankarna under träningen var så blandade och för det mesta ville jag ge upp. Jag har ingen aning om vad det var som fick mig att fortsätta att kämpa men någonting var det.
 
Det känns riktigt tungt just nu när jag precis börjat denna resa. Kroppen vill bara lägga av och jag vill bara skita i det. Men nu måste jag, MÅSTE. Det finns ingen väg ut. Bara kämpa och aldrig ge upp. Det kommer att komma flera dagar där jag bara vill ge upp men det kommer även att bli lättare och det kommer synas och kännas resultat. Igår var dag 1, idag dag 2 och imorgon dag 3. Man måste se det positivt även fast det är jäkligt svårt. Det erkänner jag. Jag försöker verkligen och jag ska f*n inte ge upp! 
 
Gud, ni skulle bara veta hur ont jag har i kroppen just nu. Det värker ÖVERALLT. Jag svär. Men imorgon är en ny dag! 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback