Vissa vet ju redan att jag "lider" av en sjukdom. Depression. Det har jag haft i ca 1,5 år. Det började med små saker som la sig på hög och sen kokade det över och jag orkade inte mer. Först ville jag inte ta emot någon hjälp, jag vägrade. Men sen övertygade min bästavän mig. Vi åkte till ett sjukhus och dem undersökte mig. Jag blev nästan rädd för mig själv då. Jag hörde att läkaren pratade med mig men jag satt bara och kollade ut genom fönstret och svarade inte. Det var läskigt. Jag kunde inte styra min egen kropp. Det var inget fel på mig fysiskt men psykiskt var det de... Jag fick en remiss direkt till eskilstuna så då undersökte dem mig och då fick jag diagnosen djup/svår depression.

 

Jag fick börja gå till bup på "samtal" och fick även medicin som jag än idag äter. Jag var på samtal med jämna mellanrum men jag tyckte det var väldigt obehagligt att prata med en främmande person så det gav inte så mycket. Istället höll jag alla mina känslor inombords för mig själv. Slutade nästan äta helt, blev super smal så mina ben stack ut. Dessa samtal svagnade ut och det blev lite bättre men egentligen vet jag inte varför det blev det.

 

Sen för lite mer än ett år sedan så lämnade min bästavän mig som stöttat mig genom allt det här och det blev as jobbigt. Jag blev helt ensam, ingen att prata med för jag ville inte prata med min familj. Den tiden var jävligt jobbig och då började jag gå upp i vikt också.

 

Nu har jag inte varit på bup på snart ett år tror jag. Dem har slutat skicka ut tider till mig. Men jag äter fortfarande medicin. Om jag inte tar medicinen på några dagar så märker jag själv hur nedstämd jag är och vill inte göra någonting förutom att sova. Det är jobbigt. Medicinen gör mitt psyke stabilt på något sätt. Men det skrämmer mig ändå lite att jag inte kan sluta äta medicinen för då kanske jag ger upp och skiter i allt. I sommar har jag ätit den i 2 år, är det verkligen normalt?

 

Efter att jag bytte skola och fick träffa nya människor så har det också blivit mycket bättre. Nu vill jag gå till skolan. Förut fick jag ångest över att vara i skolan. Min förra klass var inte så schyssta.. Även fast jag mår mycket bättre jämfört med förut så är det ju ändå inte helt bra. Ibland blir jag ledsen/deppig utan anledning. Ibland känner jag att "nu skiter jag i allt, jag orkar inte mer". Så ska man inte känna.

 

Det har varit lite jobbigt med pappa senaste tiden och då blir jag nedstämd och håller mig mer för mig själv. Jag tycker att det är jobbigt och då stänger jag av lite. Men jag försöker hålla hoppet uppe men är rädd att jag en dag kommer att bryta ihop och allting kommer att börja om.