Jag har tänkt skriva det här inlägget ganska länge men jag har inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Det vet jag inte nu heller men ni kanske förstår mig ändå. Jag kommer att vara helt ärlig och förklara hur jag tänker och känner.

 

Sommaren för fyra år sedan var ganska tuff för mig. Det man kom fram till då var att jag var deprimerad, mycket. Vissa vet nog inte vad det innebär men för mig var det att jag liksom stängde av och var inte riktigt kontaktbar. Jag hade det även jobbigt med mobbning och jag hade inte direkt några vänner. Jag var ganska ensam och det gjorde inte heller saken bättre. Enda sen dess så har jag känt mig ganska ensam. Jag umgås inte med så många för jag har svårt att släppa in människor i mitt liv. Jag har svårt att lita på andra och stöter hellre bort dem. Det gör jag som en försvars-grej tror jag för att jag är rädd att det ska bli som det var förut.

 

Jag tycker att det är jobbigt att vara social och umgås med andra för jag tycker att jag aldrig riktigt passar in och jag utgår alltid ifrån att jag kommer göra något fel eller att någon kommer att säga något som gör mig ledsen. Efter det här så har jag blivit väldigt sårbar känner jag mig. Jag har inte så mycket "skinn på näsan" längre och jag tar väldigt lätt illa upp för saker som jag inte ens borde ta illa upp för. Jag känner mig väldigt svag. Jag vågar inte prova nya saker för jag är alltid livrädd för att göra fel. Jag håller mig till min "comfort-zon" där jag vet vad som gäller. Jag är livrädd för att åka till nya ställen själv eller för att träffa nya personer för jag är rädd att de inte ska gilla mig. 

 

Det känns alltid som att jag håller tillbaka mig själv och även hindrar mig själv. Helst av allt vill jag bara passa in och att alla ska acceptera mig. Jag vill inte synas och höras. Jag vill bara vara en i mängden. Jag tycker det är så svårt och jobbigt. Jag har alltid känt mig utanför. Och jag hatar att känna mig så sårbar.