DET ÄR SÅ DET LIGGER TILL.

Jag har funderat ett tag nu om jag skulle skriva det här eller inte. Nu antar jag att jag har bestämt mig för att göra det. Jag vet inte ens hur jag ska börja eller vart. Jag bara känner att jag måste få ur mig det här. 
 
Jag tycker det är så jobbigt med alla tunga och ledsamma saker som jag gick igenom mest under högstadiet. Jag tar inte upp vad det var eller så men en del vet och andra inte, så är det. Vissa har jag berättat för men de förstår inte vad jag har gått igenom. Ingen kan någonsin förstå hur jag känner och kände då förutom jag som gick igenom allting. Jag önskar att man kunde få allt det att försvinna, som om det inte hänt. Och de människor som behandlade mig så illa, jag önskar att jag aldrig hade träffat er. Ni har sårat mig så grymt mycket och förstört mitt självförtroende helt. Det ligger på 0. 
 
Jag förstår inte ens hur man kan behandla en annan människa på det sättet? Det finns inte ens i min värld... Jag skulle aldrig ens tänka tanken. Jag har många minnesluckor där jag inte alls kommer ihåg saker pga att jag mådde så dåligt.
 
Jag brukade vara en härlig, glad tjej med en del vänner och jag öppnade mig för andra och litade på andra. Det fick jag snabbt ångra när jag fick allt kastat tillbaka rätt i ansiktet. Människor som bara var elaka och skrattade åt mig. Jag kommer aldrig mer öppna mig för någon igen på det sättet och aldrig lita helt på någon. När människor gör precis det de säger att de aldrig skulle göra så blir jag inte förvånad. Jag bryr mig inte ens längre. För jag vet hur vidrigt äckliga människor kan vara så jag är liksom alltid förberedd för det värsta.
 
Människor som jag bryr mig om och försöker hålla kvar i mitt liv när dem inte ens bryr sig? Jag vet att de inte tänker på mig på det sättet som jag tänker på dem men ändå vill jag ha kvar dem och kämpar för det. Men jag vet inte ens varför jag gör det längre. Det är ju bara onödig energi för min del. Men utan dem här människorna så finns det inte så många kvar i mitt liv och jag är så jävla rädd för att vara ensam.
 
Jag vet inte hur jag ska göra för att få såren att läka. Medicin hjälper inte för den gör att jag inte känner något alls. Att prata med någon hjälper inte och tiden känns inte heller som om den hjälper. 
 
Jag är ledsen för att det här hände mig. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det. Jag tycker inte att jag någonsin har gjort något så illa att jag skulle förtjäna allt det här. Men jag kanske har fel?
 
Och jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig på något sätt men det är min blogg, jag skriver vad jag vill. Ni behöver inte läsa. 
 
Men som många säger: "Det är bara att bryta ihop och komma igen." Jag är då just nu på "bryta ihop" delen och försöker jobba mig uppåt.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback