Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det känns tungt. Mest såklart för att Figo inte finns längre. Han var inte bara en katt. Han var mer som en hund, dels för att han var stor (större än vår lilla hund) och för att han betedde sig lite så. Han gick ofta framför fötterna på en, pratade mycket, sov i sängen, satt i knät när man va på toa. Han brukade pussa mig på kinden och det har han aldrig gjort på någon annan, bara på mig. När man är hemma så väntar man på att han ska komma gåendes runt hörnet men så kommer man på varför han inte kommer och jag får tårar i ögonen varenda gång jag tänker på det. Han har funnits i mitt liv sen jag var 10 år så det är klart att det gör ont i hela mig nu när han inte längre finns. Det känns så tomt utan honom. Saknar honom så mycket.

 

Sen om inte det skulle räcka... Fargo var ju på Strömsholm i torsdags på återbesök efter laseroperationen och det såg bra ut. Igår kväll såg ögat mycket sämre ut så vi fick åka akut till Strömsholm idag. Det positiva är att han får behålla ögat (just nu iaf) men ska ha fler ögondroppar och mer smärtstillande och får inte jobba någonting. Och Feeri då... Jag vet inte vad det är för fel på henne. Hon har betett sig konstigt under ridning den senaste tiden, vill inte gå fram och sparkar mycket. Så va hon lite halt ett tag så hon har vilat väldigt mycket den senaste månaden om inte längre. Helt ärligt så vet jag inte om våran resa är på väg mot sitt slut, iaf ridmässigt. Jag har lite den känslan men jag har försökt att gräva ner den någonstans för jag vill inte att det ska va så. 

 

Jag kan inte tänka mig ett liv utan Feeri, det skulle inte vara roligt. Hon är ju min bästa vän, min andra halva. Vi känner varandra utan och innan, hon vet vad jag tänker. Samtidigt vet jag inte om jag kan ha en häst som inte går att rida på... Saknar så himla mycket att rida. Men vi får se vad som händer. Först ska Feeri bli behandlad med laser/massage så får vi se efter det... 

 

Sen finns det även personer jag saknar så det gör ont. När det händer så mycket saker samtidigt och det är väldigt mycket olika känslor så känner jag att man måste stänga av lite. Iaf jag för att jag är en känslosam person men det blir för mycket och svårt att hantera så då blir jag hellre lite känslokall nästan. Vissa känslor måste jag stänga av för att kunna hantera allting på en gång utan att bryta ihop. Det kanske verkar som om jag inte bryr mig men det gör jag - för mycket. Det gör ont men jag hoppas att det blir bättre snart.