BARA LITE TANKAR...

Kände att det passade bra att skriva av sig lite. Jag kanske borde börja blogga lite mer regelbundet igen? Hmmm, vet inte vart jag ska börja riktigt. Känner mig så frustrerad, nästan så att jag vill vända ut och in på mig själv. 
 
Hästar är ju allt för mig, det är liksom allt jag har. Så när det inte känns 100% så blir jag väldigt frustrerad. Jag tänker vara helt ärlig och skriva precis som jag känner. Det känns inte helt bra med Hero. I början kändes det som en dröm och allting flöt på bra. Men under den senaste tiden så bara uppkommer det mer och mer problem vilket känns tråkigt såklart. Som t.ex. det här med att rida ut. I början red jag ut honom själv och det gick bra, jag red med graman för att han var lite spänd men han gjorde aldrig något under uteritterna. Sen började han att ställa sig på bakbenen lite lågt när man skulle hoppa upp när man skulle rida ut. Men jag försökte ignorera det ett tag och red ut ändå även om det såklart var lite obehagligt. 
 
Sen blev det halt ute och dåligt underlag så då red jag inte ut på ett tag. Sen red jag ute i snön på utebanan utan graman en dag när jag kände mig modig. Han hade dessutom vilat några dagar innan... Men han gjorde ingenting när jag hoppade upp eller under hela ridpasset, han var jättelugn och snäll! Sen hoppade jag dagen efter så han gick ett ordentligt pass. Så skulle jag skritta ut honom dagen efter. Mamma gick med med Fargo. Det gick jättebra att hoppa upp, vi skrittade iväg och Hero kändes lugn och avslappnad, jag hade ingen graman. Sen helt plötsligt, (och då menar jag verkligen helt plötsligt), helt från ingenstans så står han på bakbenen, HÖGT. Och jag blir ju såklart chockad och förstår inte ens hur jag sitter kvar då jag aldrig har suttit på en häst som har stegrat så högt förut. Men så bara stod han där också, på bakbenen.. Sen när han väl hade alla fyra ben på marken igen så fortsatte jag att skritta men han gjorde det en eller två gånger till.
 
Och envis som jag är så ville jag inte hoppa av för jag ville inte att han skulle "vinna". Men så skrittade vi en bit och han gjorde ingenting. Så kom vi fram till ett gärde på ena sidan av vägen så då bestämde jag mig för att prova att trava lite där för att se om han behövde göra av med lite energi. Så travade jag lite, han stegrade nån gång men inte lika högt. Sen var han lugn ett tag så då trodde jag att det var lugnt. Men inte det... Då gjorde han nåt så jag tappade balansen lite och så ställde han sig rakt upp och då var jag på väg av så då försökte jag bara hjälpa till att åka av för jag hade inte suttit kvar om han ställt sig direkt igen. Så var jag rädd att bli sparkad på vägen ner också eftersom att jag var vid rumpan. Men det blev jag inte. Men jag slog i bakhuvudet igen såklart.. Så när jag åkte av så trodde jag att Hero skulle galoppera/bocka iväg för att han va pigg men inte det. Nä, han stod kvar då och tittade på mig som "vad gör du där?". Jag brast ut i tårar för att jag blev jäkligt arg, ledsen och rädd. 
 
Sen skulle jag upp igen såklart. Hittade en stor stock vid en timmer-hög. Visste inte om han skulle stå stilla när jag hoppade upp eller om han tänkte göra nåt.. Men upp kom jag och han gjorde inget. Jag provade att trava lite igen, det gick bra. Sen ville jag bara prova att galoppera några steg för att se vad han skulle göra. Då började han dra ner huvudet lite och ville bocka och busa - vilket är okej. Det får han göra för att han är glad. Men han får f*n inte ställa sig på bakbenen utan anledning. I vilket fall så hoppade jag av och gick tillbaka med honom till stallet efter det. Men kan ni förstå hur ledsen jag var den där dagen...
 
Efter några veckor vågade jag prova att rida på utebanan i snön - med graman. Det gick bra, han kastade sig åt sidan en gång men annars ingenting. Men jag hade ingen känsel i händerna för jag höll i tyglarna så krampaktigt...  Efter det har jag tyvärr inte vågat rida honom någonting ute. Vilket känns så jäkla tråkigt för hans skull, för han behöver komma ut, variera underlag osv. Men jag vågar inte. 
 
Så har ju jag ridit honom på hackamore vilket har funkat super. För jag har inte hittat nåt bett som han har trivts med. Så var det en tandläkare och kollade hans tänder för några veckor sedan och raspade. Efter det provade jag att rida på ett bett vilket gick såå himla bra och Hero har aldrig gått så avslappnat innan. Men sen för några dagar sen när jag red på det så var han SÅ missnöjd. Han bara stretade emot, röck med huvudet och la tungan över bettet... Så vi fick gå tillbaka till hackamoret. Vilket känns lite tråkigt för jag vill kunna rida honom på bett för han går i en annan form då och om vi ska tävla i dressyr så måste han ju kunna gå med bett så vet inte riktigt vad jag ska göra med den saken...
 
Sen är han rätt bitig av sig, det har blivit lite bättre men ändå. En häst ska inte bitas/naffsa.. Så kan han stegra när man leder honom, bara sådär. Vilket har gjort att jag kan känna mig nervös bara jag ska leda honom från stallet till ridhuset..
 
Och det senaste som han har börjat med, att backa när man ska hoppa upp. Han har ALLTID stått stilla i ridhuset när man ska hoppa upp. Men nu, han slutar inte backa. Det spelar ingen roll om någon håller i honom. Jag måste liksom ställa honom i väggen och då kanske jag kan hoppa upp om jag har tur. SUCK. 
 
Det känns bara som att han kommer att hitta på fler och fler saker att göra desto längre tid vi har honom. Jag vet inte om han testar mig eller varför han gör alla saker. Han känns inte som den typen som testar för egentligen är han ju en jättesnäll häst men jag vet inte. Det är inte roligt i alla fall. Sen åkte vi iväg på öppen bana förra helgen och då skötte han sig såå bra med allting och var så duktig, snäll och avslappnad. Snällare på bortaplan än hemma känns det som. Vissa dagar kan det kännas så jäkla bra, som att man är lyckligast i världen men andra dagar... Då kan jag känna mig gråtfärdig.
 
Visst, jag förstod att inte allting skulle gå som smör med en ny häst men ska man verkligen ha så här mycket problem? Just nu känns det som om de dåliga dagarna är fler än dem bra. TYVÄRR.
 
Men alltså hästen i sig är ju helt otrolig. Hero är en jättefin häst med mycket potential. Han är en dröm att rida (för det mesta) och han har redan lärt mig så mycket. Men ridningen är inte det viktigaste för mig. Jag vill att alla bitar ska funka. Det handlar inte bara om ridning för mig. Jag vill ha en trevlig häst, en vän. En familjemedlem liksom. Och jag önskar att jag kunde känna något band till honom. Men jag känner inget, vilket också gör mig ledsen. Jag vet att mitt hjärta fortfarande är krossat efter att Feeri försvann men det har snart gått ett halvår så jag förstår inte varför jag inte känner något än. Det känns som att jag fortfarande är osäker på Hero, efter nästan ett halvår liksom... Jag kan inte minnas att jag nånsin kände så med Feeri. Det är nästan som att jag försöker intala mig själv något som inte finns där (än). 
 
Jag förstår att jag aldrig kommer ha ett likadant band som jag hade med Feeri men varför kan jag inte känna något överhuvudtaget? Ska det ta mer än ett halvår innan man känner något? Jag förstår inte riktigt. 
 
Med det här inlägget menar jag absolut inte att vi ska sälja Hero eller så. Jag är bara frusterad över att vi har så mycket mer problem än vad jag trodde att vi skulle ha. Från början trodde jag att vi kunde börja åka ut på saker till sommaren kanske men nu känns det väldigt avlägset... Det blev lite mer jobb än vad jag hade tänkt. 
 
Men så länge det inte blir värre och jag blir rädd för honom så borde det gå att lösa dessa saker. Vi får helt enkelt ta en dag i taget och kämpa på. Och jag hoppas verkligen, från botten av mitt hjärta att vi kan utveckla något slags band till varandra ♥ För jag saknar verkligen att ha en vän som väntar på mig i stallet varje dag..
 
Men just nu känner jag mig lite ledsen och splittrad. Men som sagt, en dag i taget. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback