Nu var det ett tag sen jag skrev här senast! Men idag kände jag att det var dags att skriva av sig lite igen. 

 

Wow alltså vilken utveckling jag och Hero gör hela tiden! Vi började tävlingssäsongen för ca en månad sen på bästa tänkbart sätt. Vi började med att rida en LB:2 och red ihop hela 66,67% vilket är så sjukt! Vi köpte en dressyrsadel till Hero för ett tag sen och det gör verkligen såå stor skillnad. Han rör sig så fint när man rider i den och jag sitter så skönt och det är SÅ mycket lättare att sitta ned i traven ;) Vi köpte en Equipe sadel och den är verkligen den skönaste sadel jag suttit i så det var ett väldigt bra köp!

 

Sen passade vi på att göra årsdebuten i hoppning samma vecka. Vi hoppade en 90cm runda felfritt och en runda på 100cm med två nedslag. Jag har fått så mycket självförtroende i hoppningen så det känns som att utvecklingen där går så fort framåt - vilket är superkul! Jag har även börjat hoppa utan säkerhetsvästen för att jag tycker jag kan följa med i sprången bättre utan den för den är egentligen lite för lång för min rygg. Detta var alltså då även första hopptävlingen utan västen. Jag är så nöjd med båda rundorna och min ridning tycker jag var jättebra. Jag red självsäkert, kom bra på alla hinder och hade ett väldigt bra flyt! Extra kul kändes det för att jag var så lugn under hela tävlingen. Jag var bara fokuserad på vad jag skulle göra och det kändes så skönt. Detta var helt klart vår bästa runda i 1m hittills. 

 

Under april har vi tränat på hemma och jag har börjat hoppa för Sara Li Vestberg vilket jag tycker är superkul! Vi har varit iväg på öppen bana utomhus vilket blev årets första banhoppning ute. Hero skötte sig så bra och hoppade väldigt bra. Jag tycker att jag red väldigt bra också! Sista banan där låg på 100-110cm och det kändes så bra. Sen har vi även kunnat börja rida ut i skogen igen vilket jag är så glad för. Andra gången vi red ut i alla gångarter så bjöd Hero tillochmed på ett litet bocksprång för han var så glad. Han har faktiskt skött sig bra på alla uteritter hittills men jag rider alltid ut med gramanen för säkerhetsskull eftersom han kan ställa sig på bakbenen. Brukar inte ha den så hårt inspänd. Mest av allt älskar jag att kunna rida på utebanan. Vi har ju en jättestor utebana och det är såå härligt att rida där (och mycket yta att hoppa på ;) ) DOCK finns det inget staket där, vilket vi kommer till nu...

 

Om vi ska ta hela historien från början så var det då såhär. I lördags tävlade vi på Sundbyholm och veckan innan tävlingen blev inte riktigt som jag hade planerat... Det började med att lite mer än en vecka innan tävlingen så drog Hero av sig en sko vilket gjorde att jag inte kunde hoppa den dagen jag hade planerat som sista hoppning innan tävlingen. Som tur var hade jag en väldigt snäll vän som kunde slå på skon då min hovslagare inte kunde. Men då fick han lite ofrivillig vila där det inte var tänkt. Men så hoppade jag honom på söndagen veckan innan tävlingen.

 

Jag hade ställt upp en liten bana på fyra hinder och en kombination. Jag hoppade fram och det gick bra. Sen skulle jag hoppa igenom kombinationen och första gången blev det tokigt då Hero landade i det andra hindret. Det skulle vara två språng imellan men vet inte riktigt om Hero tog 1,5 eller 2,5 språng men det blev lite tokigt iaf. Sen skulle jag hoppa den igen och då upplevde jag att han tvekade in så då styrde jag ut efter första hindret. Sen hoppade vi igenom den några gånger och det gick bra men jag kände mig osäker för jag tyckte det kändes som att Hero tvekade. Men sen la vi upp en bana på kanske 90-95 cm. Jag hoppade några hinder vilket gick jättebra och sen kom vi till kombinationen... Jag blev osäker och försökte "trycka av" honom lite stort på första hindret. Hero inser att det inte kommer funka och lägger in ett till jättekort språng medans jag redan var påväg upp i lättsits för jag trodde han skulle hoppa av. Därav flyger jag upp och mina ben är i luften rakt bakåt över Hero och jag åker av på vänster sida. Landar på vänsterarmen och lyckas vända mig i luften och landa med all vikt på svanskotan/nedre delen av ryggen... AJ.

 

Jag förstod inte direkt vad som hände och visste inte om Hero vägrade men det gjorde han ju inte. Han rev inte ens hindret.. ;) Här kommer vi då till den delen att vi inte har staket på ridbanan... Hero stack när jag ramlade av. Han galopperade till hagarna och sprang ALLT vad han hade i gångarna mellan alla hagar med sadel och träns på sig... Mamma springer efter honom och jag med utan att känna efter hur det känns i kroppen. Den ångesten när man ser Hero springa allt vad han har mellan hagarna och inte veta hur f*n man ska fånga honom. DÖDSÅNGEST kan jag säga... Han sprang en stund men sen fick mamma tag i honom som tur var. Jag hoppade upp igen på ridbanan och tog några språng och hoppade igenom en jättelåg kombination med ett språng imellan vilket gick bra. 

 

På måndagen hade jag ganska ont i ryggen (eftersom jag inte haft väst på mig när jag hoppat..) och lite ont i armen. Fick ett skrapsår på armen och lite blåmärken på armen och knät. Var helt svullen på nedre delen av ryggen. Då red mamma Hero lite iaf. Sen hade jag en magkänsla av att det kanske var något som störde Hero. Inte att han var halt eller så men jag tyckte att jag kände något litet i hans rörelsemönster. Därför ville jag att han skulle kollas innan tävlingen för säkerhetsskull. Det var nämligen så att förra året när vi var på Sundbyholm så hade vi ganska många nedslag vilket efteråt visade sig bero på att han var låst bak och inte kunde lyfta bakbenen ordentligt. Därför tyckte jag att det var extra viktigt att kolla honom.

 

Bästa Anna kom ut och kollade honom och det visade sig att han hade gjort något med bogen på ena sidan så min magkänsla stämde alltså. Hon fixade det så gott hon kunde men det hela hängde ju på hur han kändes i ridningen. Jag provade att jogga honom lite lätt och han rörde sig som vanligt då bara att han var stel. Så han fick ta det lugnt under veckan med lite longering och nån lätt uteritt. Sen kom Sara Li på fredagen och hoppade igenom en kombination några gånger med honom för jag ville att han skulle få tillbaka sitt självförtroende och det gick jättebra tycker jag. Det såg så lätt ut när Sara Li red honom, haha. 

 

Vi bestämde oss iaf för att åka till Sundbyholm på lördagen och börja med 90cm och se hur det kändes. Jag tog på mig säkerhetsvästen och red. Hero kändes fin på framridningen men jag tyckte att han kändes osäker på framhoppningen men det visade sig att det var jag som hade en för dålig galopp antagligen för att JAG var osäker. Fick inte alls någon bra känsla på framhoppningen och jag inbillade mig att det fortfarande kändes i bogen också... Gick in på banan med tanken att "känns det inte bra så utgår jag.." Jag börjar hoppa och det känns helt okej. På några linjer kände jag mig osäker och börjar bromsa och trycka in extrasprång.. Men överlag kändes rundan okej och det blev ändå en felfria runda, mest Heros förtjänst tycker jag. Det var ändå en regional klass och 10 hinder, längsta banan jag någonsin ridit tror jag!

 

Jag började fundera på om jag verkligen ville hoppa 1m också då jag tyvärr kände mig mer osäker än jag trott när jag hoppade. Men mamma och jag kom överens om att jag ändå skulle testa 1m också eftersom vi redan var där och jag var anmäld och så. Jag började rida fram, ganska nervös. Så kom det såklart en stor traktor med en vattentank och började vattna på framridningen där jag red. Hero blev jättespänd och glodde på den. Jag blev spänd för jag vet att Hero kan ställa sig på bakbenen när han blir rädd/spänd. Så jag bestämde mig för att gå direkt till framhoppningen istället och Hero var då ganska spänd.. Sen hoppade jag fram och vissa språng fick jag till bra. Jag var såklart extra nervös också för att det var kombination med i denna runda eftersom det var 1m. Jag har aldrig haft problem med det förut men nu var jag ju nervös eftersom det blev tokigt när jag hoppade hemma och då ramlade av.

 

Men jag gick in på banan med inställningen att vi gör vårt bästa. Hoppar första hindret och känner bara, "hur f*n ska jag orka runt hela banan på 10 hinder?". Vi river tvåan för jag klämmer in ett extrasprång så vi kommer alldeles för nära. Men sen vågar jag rida framåt till trean och kommer bra på den. Hinder nummer fyra var kombinationen... Jag tänker på vad Sara Li sa till mig om hur jag skulle rida. Jag tänker "galoppera, galoppera.." men kroppen bromsar... Jag uppfattar det som att Hero försöker dra åt vänster innan kombinationen (MEN kan lite gärna varit jag som omedvetet försökt styra undan) men jag bestämmer mig iaf för att VI SKA ÖVER. Vi kommer kort in för vi har för dålig galopp men jag lägger på ben, smackar och håller i manen och då vet jag att Hero hoppar. Det blev långt ut över räcket men Hero klarar det. Jag berömmer honom och känner en lättnad för att vi kom över.

 

Då kände jag mot nästa hinder att nu j*klar ska jag rida FRAMÅT och vi kommer bra in på femman som är en linje. Men sen börjar jag bromsa mot sexan och klämmer in ett extra språng... Har lite dåligt galopp till sjuan men kommer ganska bra på åttan som var på en böjd linje. Efter åttan hör jag hur högt jag flåsar för att jag har glömt andas under HELA banan... Jag har inget syre kvar i musklerna. Där får jag också hjärnsläpp och bromsar stackars Hero så mycket att han nästan hoppar nian stillastående. Sen var det en linje till sista hindret och jag har nästan inget fart och tar ett eller två språng för mycket på linjen men Hero klarar precis att komma över sista oxern.. 

 

Jag grät när jag skrittade av Hero. Det var bland det värsta jag har gjort i mitt liv. Jag var så rädd under hela rundan. Hjärtat i halsgropen varje gång jag styrde mot ett hinder. Sen att vi BARA fick ett nedslag är helt tack vare Hero. Han ville vara felfri och hoppade såå bra, det bästa han hoppat nånsin på tävling tror jag. Han räddade mig så många gånger. Om resultatet hade speglat känslan så hade vi haft så många nedslag att vi blivit uteslutna. 

 

Jag var SÅ ledsen dels för att jag kände mig så rädd. För att jag var rädd för att allt vi har tränat på under 1,5 års tid var förstört. Att jag hade förstört Hero. För att jag tyckte så synd om honom för jag bromsat honom mot nästan varje hinder samtidigt som jag ville att han skulle hoppa. Det kändes som att hela min värld rasade...

 

Som grädde på moset hade jag lovat att hoppa in i hopplaget och hoppa en 95cm på en tävling på söndagen.. Jag hade sett mycket fram emot det dels för att 95cm var en bra höjd för oss att träna på och det skulle bli kul att prova att rida i lag. Det hade inte varit några som helst problem för oss att hoppa 95cm om jag hade känt som jag gjorde i hoppningen innan jag ramlade av. Då hoppade vi banor hemma på 100-110cm utan problem och jag var inte ett dugg rädd.  Men efter denna rundan på 1m på Sundbyholm så kändes det för svårt för oss. Jag kände att det var en vääldigt liten chans att jag över EN natt hade tappat all rädsla och kunnat hoppa en bana på 95cm utan att bromsa Hero mot varje hinder. Därför valde jag att inte åka. Vilket jag samtidigt tycker var jättetråkigt men jag vet innerst inne att jag hade varit precis lika rädd och bromsat Hero mot de flesta hinder. Jag ville inte utsätta någon av oss för det. För hur många rundor tar Hero där jag sitter och bromsar honom och säger åt honom att stanna samtidigt som jag vill att han ska hoppa innan han själv kommer att börja vägra? Om han skulle börja vägra så skulle det vara kört för då hade jag blivit alldeles för osäker. Jag tycker inte att det var värt att riskera det. Men det gick jättebra för laget ändå och de kom tvåa! Så det känns ändå lite bättre för mig.

 

Jag har verkligen funderat så mycket på det här nu när det har gått några dagar. Jag har analyserat precis allt i rundorna och hur jag kände. Vill jag verkligen fortsätta med hoppningen? Vill jag fortsätta att tävla? Och svaret mina vänner, det är ett stort JA! Det finns inget jag vill lika mycket här i livet som att rida dressyr, hoppning och tävla. Hästarna och ridsporten är mitt liv! Och jag vet att jag en dag kommer att jobba heltid med hästarna oavsett om jag har eget företag eller jobbar hos någon annan. Det är min stora passion här i livet <3 

 

Jag ska försöka släppa det som hände och försöka bearbeta mitt mentala och mina hjärnspöken. För jag vill tävla för att jag tycker att det är roligt. Jag vill aldrig känna mig sådär rädd igen på tävling, det får inte hända. Jag ska ta hjälp av en mental coach och ta hjälp av min tränare. Vi går ner lite i höjd tills det känns bra igen. Det viktigaste är att vi får tillbaka vårt självförtroende och det vet jag att vi kommer att få men jag kan tyvärr inte säga hur lång tid det kommer att ta... Men en sak är säker. Jag kommer göra precis ALLT jag kan och jag kommer jobba hårdare än någonsin förut!! 

 

Det är nu man förstår hur allting kan ändras på en sekund. Rundan på 1m från Eskilstuna för mindre än en månad sen är jag så nöjd med och man ser på filmen hur självsäkert jag rider. Till 1m rundan på Sundbyholm där man uppenbart kan se hur osäker jag är. Rundorna från Sundbyholm finns på min youtubekanal för den som vill titta. 

 

Men vi ska ta oss tillbaka till dit vi var! Jag vill fortfarande uppnå mina mål för det här året och jag vet att VI KAN KLARA DET! 

 

Bild från Sundbyholm, fotad av Jenny Johansson