Det är med ett något tungt hjärta som jag loggar in här idag. Det har varit en omtumlande helg för mig rent känslomässigt. Jag och Hero har tränat två dagar för Annsie som har varit hemma hos Sara Li Vestberg. Egentligen så hade jag sett mycket fram emot den här helgen men av olika anledningar så tror jag inte att vi egentligen kände oss förberedda. Jag har inte kunnat träna just hoppningen som jag hade velat sedan förra kursen. 

 

Första dagen, i fredags så var det markarbete. Då red jag på bett. Vilket jag inte har gjort så mycket på Hero den senaste tiden för att det inte har gått bra. Men jag hade ridit på det några gånger innan och det funkade bra så jag ville ändå testa med bett för att jag får en helt annan känsla rent ridmässigt då. Han känns mycket lättare i handen och det känns som att han bär sig själv mer, på hackamoret känns det som att han hänger lite i min hand och blir tung. 

 

Han kändes iaf fin i fredags, det gick bra med bettet och han jobbade på bra. Kanske att han inte riktigt var 100% framme för skänkeln men det är egentligen det enda jag har att "klaga på". Vi red en del utan stigbyglar och varierade antal galoppsprång mellan två sockerbitar. Det gick helt okej men det var inte det snyggaste jag har gjort. Sen red vi över bom-räcke-bom där vi gjorde övergångar efteråt. Jag tycker att han hoppade väldigt bra på räcket. Jag kom perfekt alla gånger förutom en gång där jag inte alls kände distansen så Hero hoppade genom hindret. Annsie sa att jag låg perfekt på bommen men jag kände det inte alls så där gjorde jag en miss. Men släppte det direkt och gjorde om och då gick det bra igen. Jag fick ingen toppenkänsla efter fredagens pass även om Hero jobbade på bra. Kan inte sätta fingret på det egentligen för det var inte direkt något som gick dåligt men fick bara inte den där bra känslan.

 

Kände mig ganska nervös inför lördagen då Annsie sagt dagen innan att vi skulle hoppa lång bana på 15 språng och jag föreställde mig högt och svårt. Sen blev jag extra nervös när jag såg att det var en trippelbarr med som vi skulle hoppa två gånger i banan och den var inte smal heller... Vet inte varför det gjorde mig nervös egentligen, men har inte hoppat det på väldigt länge och har inte gjort det många gånger i mitt liv. Uppvärmningen kändes helt okej, Hero kändes lite tyngre i handen för att jag red på hackamoret och han kändes fortfarande inte 100% framme för skänkeln. 

 

Vi började hoppa fram på små hinder, det kändes helt okej, gjorde om det några gånger för att jag skulle rida honom lite mer framåt. Sen skulle vi hoppa några högre hinder i följd men precis när det var min tur så gick strömmen i ridhuset. Jag fick vänta en stund på att kunna rida vilket gjorde mig mer nervös för att jag bara "ville köra på" direkt när vi värmt upp och så. Sen när jag skulle rida an mot första hindret så kändes han inte framme för skänkeln och lyssnade inte på min förhållning så jag stannade honom framför hindret. Fattade ny galopp och sa till honom med skänkeln att han skulle gå fram och då blev han sur och bockade lite. 

 

Red några korta banor, vände bort från trippelbarren någon gång så gjorde om den linjen och lite så men det kändes okej. Sen skulle vi rida den långa banan på 15 språng, det började med att jag inte kunde memorera banan, hjärnan kändes inte alls med. Hoppade iaf första hindret, skulle hoppa andra hindret ur sväng, ser ingen distans och vänder undan. Rider an igen men vänder undan igen, två gånger till. 

 

Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag känner bara att alla känslorna kommer på en gång. Jag börjar gråta och hyperventilera, jag får ingen luft. Jag kände mig bara så otroligt dålig. Jag kunde inte få med mig Hero i svängen och få en bra distans på hindret, som inte ens var så högt. Jag hade förväntningar på mig själv att jag skulle hoppa en högre bana och göra det perfekt. Men jag kunde inte ens komma bra på ETT hinder... När jag hade lugnat ner mig efter en stund så red jag hela banan med en liten paus mitt i. Kom runt banan men det var inte perfekt, jag klämde in ett extrasprång på en linje och lite så... 

 

Det som hände känns väldigt jobbigt för mig. Det som vi kom fram till är att jag ser inte träningen på samma sätt som de andra som rider gör. Jag vill att det ska vara perfekt och jag vill komma perfekt på varje hinder, annars är det inte bra. Annsie sa att hon förstår när andra vänder undan från hinder för att de kommer jättetokigt men när jag vänder undan så förstår hon inte varför för att jag ligger bra mot hinderna. Men det är att jag inte känner den perfekta distansen och då tvekar jag och vänder undan. Och hon sa att jag måste lita på att det är bra när hon säger det för att hon kan se det och det förstår jag att hon kan se. Det är inte det att jag inte tror att hon har rätt. Problemet är att jag har svårt för att lita på andra människor och litar mest bara på mig själv. Det är de jag har lärt mig genom livet att man kan inte lita på andra människor för att dem kommer bara att svika dig... 

 

Hon sa att jag måste släppa mitt kontrollbehov och rekommenderade att jag skulle testa mental träning. Det som gör mest ont är att jag tror inte att jag är en sån här person egentligen. Utan att det beror på hur jag har blivit behandlad tidigare i mitt liv som har gjort mig så här. Det är de som gör mig så arg. Det känns som att det är andra människor som har format mig och bestämt hur jag skulle bli som person, inte jag. Jag har inte fått växa upp och bli som jag skulle bli. Andra människor har tagit det ifrån mig. 

 

Jag vet att min bakgrund har fått mig att bli på vissa sätt och har förstört många saker i mitt liv men det jag trodde att det aldrig skulle påverka är mitt liv med hästarna och ridningen. Det har alltid känts som en trygg plats för mig där ingen annan har kunnat förstöra för mig. Att ingen annan kunde ta det ifrån mig... Men när det här hände i lördags så förstod jag. Att det även skulle komma att påverka mig i ridningen. Och det kändes som att hela min värld rasade. Den enda saken i mitt liv som jag verkligen älskar och brinner för, hade dem tagit ifrån mig.