Mycket har hänt sen jag skrev här senast!

 

Vi har stått i nya stallet i 2 månader nu och jag skulle säga att vi tog rätt beslut när vi valde att flytta hästarna för vi har inte saknat det förra stallet alls faktiskt. Hästarna har kommit in i de nya rutinerna och känns väldigt harmoniska. George har tagit stora steg framåt i sin utveckling tack vare Sara Lis hjälp flera gånger i veckan. Förra veckan tog han sitt första lilla skutt med ryttare och även första galoppen med ryttare! Han är ju väldigt speciell och behöver mer tid än många andra hästar iochmed att han har varit med om någonting som vi inte vet vad det är. Han måste bara förstå att han gör rätt och att vi inte kommer att göra honom illa eller att något läskigt kommer att hända. Men jag ser verkligen fram emot att se hans utveckling och hoppas att han en dag blir en "vanlig" ridhäst ❤

 

Jag har tränat Hero varje vecka för Sara Li eftersom att jag numera är så bortskämd med att ha så bra träningsmöjligheter. Jag tycker verkligen att vi har utvecklats sen vi flyttade till henne och jag skulle faktiskt säga att jag tycker att banor på 1m känns "lätt" och lågt. Vilket jag aldrig trodde att jag skulle känna. Men nu tränar vi nog faktiskt mer på 110 vilket är kul men också utmanande! Av någon konstig anledning så verkar jag helt ha tappat min höjdrädsla. Jag liksom bara kör utan att direkt reflektera över höjden, haha. Men det är ju kul så länge det varar höll jag på att säga.

 

Vi började iaf "säsongen" med en pay and jump på Vilsta. Vi hoppade två rundor och var faktiskt felfria i båda rundorna! Sen samma vecka så gjorde vi årsdebut och hoppade 1m på Vilsta och red faktiskt felfritt 0+0 fel. Vår första dubbelnolla någonsin!! Så himla kul och sjukt. Vi hade faktiskt en snabb tid också och kom precis utanför placering. För några veckor sen var vi i Örebro och hoppade en till 1m klass. Fick 0+4 fel. Väldigt nöjd med rundan men synd att vi inte fick till en sväng där i omhoppningen så vi fick ett pet. Om vi hade varit felfria så hade vi blivit placerade för vi hade en snabb tid, IGEN. Alltså vad händer??? Jag som trodde att jag hade världens långsammaste häst (förlåt Hero) och aldrig skulle vara SNABB i en omhoppning (eller överhuvudtaget för den delen, haha). 

 

Jag måste säga att det verkligen gör en enorm skillnad - hur ofta man tränar. Förut tränade jag en gång varannan vecka och då började jag precis känna mig "varm i kläderna" lagom tills att träningen var slut och så hann man hela tiden att tappa det tills nästa gång. Nu känner jag mig "varm i kläderna" direkt i början på träningen sen jag började träna en gång i veckan. Sen menar jag absolut inte att man ska överdriva och träna för ofta för att det sliter på hästarna och så men det gör skillnad att träna mer regelbundet. Och jag är verkligen så glad att jag har fått den möjligheten att kunna göra det nu. Det har stärkt mitt självförtroende i hoppningen väldigt mycket. 

 

Jag kände mig verkligen så taggad på den här våren efter att ha fått en så bra start på året. Vi hade lagt upp en tävlingsplanering med lite mer intensivt tävlande nu på våren och det såg jag verkligen fram emot. Jag känner mig fortfarande "ny" på att tävla så jag ser det fortfarande som att jag tränar på att tävla. Därför såg jag fram emot att tävla lite mer så att jag kunde få mer rutin och börja känna mig mer säker på att tävla. Även såklart för att jag tycker det är väldigt kul att tävla!

 

Men sen... då kommer det j*vla coronaviruset till Sverige. Och på en sekund så var alla vårens tävlingar och all planering bara som bortblåst... Och det känns som att hela världen står stilla. Om jag tänker på det för mycket så känns det nästan som att jag skulle kunna få en panikattack. Det känns som att det blir svårt att andas, som att jag håller på att kvävas. Det är inte bara för att tävlingsplaneringen blev förstörd utan för att allting är så ovisst. Vi har ju ingen aning om hur länge det kommer att vara så här och det är de som känns mest jobbigt. Man kan inte planera någonting och man kan inte göra något åt det. Världen känns hemsk just nu. Hemskt att folk dör. 

 

Jag har ju en bakgrund med depression och ångest och därför tror jag att allting kring den här konstiga situationen känns extra jobbig för mig. Det känns tungt helt ärligt. Sen har jag haft problem med min rygg i över en månads tid. Jag vaknade en dag med ryggont och sen har jag haft ont varje dag sen dess. Det gör ont att böja sig och lyfta tunga saker, det har gjort lite ont när jag har ridit och jag har liksom svårt att ta på mig strumpor själv.. Vilket inte är så kul. Jag har varit hos sjukgymnast men jag känner mig tveksam till hans diagnos. 

 

Sen fick jag ett mail härromdagen om att jag hade fått en ny kommentar på min blogg. Jag antog att det var spam eftersom att jag inte har uppdaterat på länge. Men det var det inte. Och jag måste bara säga att jag är så fascinerad över det här. Det finns alltså en person som flera gånger (med månaders mellanrum) har letat upp min blogg bara för att gå in och skriva nedlåtande kommentarer till mig. Jag antar att den här personen följer mig på instagram eftersom att hen har åsikter om min ridning och det är mest på instagram jag lägger ut. Jag bara undrar hur den här människan är uppfostrad? Är det inte lite ute att sitta bakom en skärm och gömma sig för att skriva elaka kommentarer? Du borde skämmas över dig själv. 

 

Som avslutning så ville jag nog bara komma fram till att det känns lite svårt att hitta någon motivation just nu. Men så känner nog många. Vi får bara försöka att ta en dag i taget helt enkelt. Och hoppas att det här inte kommer att hålla på allt för länge! 

 

Bjuder på lite bilder på mig från 2011 då det tyvärr inte går att ladda upp några nya :/