Det är alltid lika svårt att skriva den första meningen i ett nytt inlägg... Jag har länge velat skriva ett inlägg men jag har hela tiden skjutit fram det. Nu kände jag att det var dags.

Jag kollade precis på en dokumentär om en känd person

och jag blev väldigt rörd av den. Hon visade en sida av sig själv som hon inte har visat tidigare och hon berättade om saker som hon aldrig har pratat om öppet förut. Jag blev ganska tagen av den för att jag känner igen mig mycket i de hon berättade att hon kände. Hon berättade att hon hade varit med om saker som har traumatiserat henne och fortfarande gör idag. Att hon var ledsen för att det kändes som att de här personerna som gjort det här mot henne tog ifrån henne den hon egentligen var. Att hon har väldigt svårt för att lita på människor och känner sig ensam. 

Jag gick igenom liknande saker under min skoltid och det har fått mig att känna på samma sätt som hon beskriver. Jag har känt mig arg och ledsen för att det känns som att de människorna som behandlade mig illa, tog ifrån mig den personen som jag var och egentligen är. Vem gav dem rättigheten till det? Ingen. Jag har fått stora problem med att lita på människor och har svårt att släppa in någon. Just av den anledningen så har jag inga vänner och det kan bli väldigt ensamt ibland. 

Jag blev diagnostiserad med djup/svår depressionen. Jag tror inte att man blir helt frisk från depression, tyvärr. Även om jag mår mycket bättre nu och har gjort under flera år så har jag mycket närmare till mina känslor än vad jag hade innan. Jag känner mig mentalt svagare och har mycket lättare för att gråta, vilket är ganska jobbigt. Ibland när jag har en dålig dag så kan det vara lätt att hamna i mörka tankesätt. Jag har alltid en känsla av att jag är trasig inuti och aldrig kommer att bli hel igen. 

Jag har en känsla av att jag sitter fast. Att mitt liv rinner förbi och jag gör samma sak dag ut och dag in utan att komma någonstans. När jag tänker på mitt liv i helhet så är jag inte lycklig. Visst, jag är glad ibland och lycklig i korta stunder men i helhet är jag inte glad. Istället för att göra det bästa man kan av varje dag och se fram emot nästa så försöker jag bara överleva. Så vill jag inte leva hela mitt liv. Och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det. Det gör mig rädd.

 

Om jag tänker på hur mitt liv hade sett ut utan hästar så blir jag nästan mörkrädd. "Vanliga" människor (som jag kallar dem) har familj, släkt, vänner, en partner. Hela deras liv handlar om relationer. Jag har inte ens tillräckligt många personer för att kunna räkna med fingrarna på EN hand. Vilket är ganska sorgligt när man tänker på det. 

Om inte jag hade haft hästarna så hade jag inte haft något i mitt liv som jag tycker är roligt. Ibland kan jag fundera på om jag håller på med hästar bara för att hålla kvar vid något som får mig att känna mig levande. För vad hade jag haft för liv utan dem?