Förra veckan hade jag ett roligt ridpass med Feeri. Om jag rider henne i ridhuset så rider jag antingen barbacka och bara "busar" lite eller så skrittar jag på lång tygel eller så tar jag fram bommar. För om jag rider "vanligt" och försöker trava t.ex. så bråkar hon och det vill jag inte hålla på med så jag har slutet med det för ett tag. Men iaf, förra veckan då så la jag fram lite bommar på rad och ställde fram ett sockerbitskryss. Det är ju väldigt lågt (kanske 30cm) men vi har inte tagit några språng alls sen i augusti och jag vet att Feeri skulle hoppa även fast det var väldigt lågt. Jag vill inte heller lägga för mycket vikt på frambenen så valde att bara ta det lugnt och ha roligt. Så i början skrittade jag över bommarna och sen travade jag även över dem. Hon har inga problem att börja trava mot bommarna för det tycker hon är kul så då bråkar hon inte. Det gick iaf väldigt bra över bommarna. Sen tänker jag även att det är bra träning för henne för hon måste lyfta ordentligt och tänka på takten i traven. Hon har lite svårt med takten ibland och så är hon lite snubblig så det är bra träning för henne.

 

Sen hoppade jag även krysset och det är så kul för även om det nu bara va en litet kryss så tycker Feeri att det är så himla roligt och man känner hur hon bara sugs mot hindret och sen hoppar hon väldigt luftigt och stort över. Så hon tyckte det var väldigt roligt och var väldigt framåt. Jag tyckte också att det var väldigt roligt. Sen blandade jag bommarna och krysset på böjda spår och i slutet kunde jag tom trava från bommarna på böjt spår till krysset utan att hon blev tjurig! Så jag är jättenöjd med det passet och Feeri tyckte det var väldigt kul.

 

Sen red jag Fargo en gång förra veckan också. Vi har lagt om hans träning lite efter att ha fått lite hjälp av en tjej i stallet. Så nu fokuserar vi mycket på övergångar och att han ska orka bära sig själv. Vi jobbar mycket från marken men det brukar vi göra för det behöver man med honom. Man kan inte rida honom 6 dagar i veckan, det skulle inte funka. Så behöver han aktiveras mentalt också så då är det bra att jobba från marken. Vi (eller mest jag) tömkör mycket. Det är jättebra för honom. Oftast fokuserar vi bara på övergångarna och inte på formen, den kommer av sig självt. Ibland jobbar vi med formen genom tömkörningen men inte så ofta. Vi longerar lite, ibland för att han ska göra av med energi, ibland för konditionsträning och ibland med snodd så han får sträcka ut överlinjen ordentligt. Sen får han lösgaloppera i ridhuset ibland också och vi har löshoppat en gång. 

 

Men nu till ridpasset jag skulle skriva om! Som sagt så red jag honom en gång förra veckan. Då fokuserade jag på att han skulle hitta sin egen balans och bära sig själv i övergångarna och sen även lite lydnad. Jag red på halvlånga tyglar och ställde inga krav på formen. Gjorde lite halter i skritten dels för att han skulle lyssna på mig och för att han skulle balansera sig själv. Sen gjorde jag många övergångar mellan skritt och trav där fokus låg på bra övergångar. Fargo har stora gångarter och har svårt att komma igång i trav pga sina stora skrittsteg och därför "hoppar" han gärna igång i traven och när man saktar av till skritt så blir det lätt tvärnit för han tappar balansen och inte orkar hålla emot. Och när han travar så brukar jag ofta hjälpa honom att hålla upp balansen och jag har känt om jag t.ex. flyttar min vikt lite eller tappar min egen balans så tappar Fargo balansen direkt pga sin stora, luftiga trav. Så vi fokuserar på att istället för att hålla hans balans så ska vi strunta i formen och låta honom hitta sin egen balans istället.

 

Det har blivit STOR skillnad sen vi började jobba mer med övergångarna med honom. Avsaktningarna har börjat bli så mjuka och fina och det är mycket lättare att komma igång i traven även om han fortfarande "hoppar" igång lite ibland. Men det är verkligen kul att se och han var så duktig senast jag red honom. Han höll humöret uppe och jag kunde göra många övergångar och de flesta var väldigt bra! Så det var väldigt roligt. 

 

Ni kan hitta en film på Fargos utveckling HÄR! 

 

Och i måndags blev det ett oplanerat ridpass på Feeri. Först hade jag tänkt att promenera med henne men så kom jag på att jag lika gärna kunde skritta från ryggen på lång tygel typ tänkte jag. Så var det några andra i ridhuset och jag har aldrig direkt ridit Feeri i ridhuset med andra men det gick bra. Först så skrittade jag på lång tygel och sen kortade jag upp den lite och gjorde mer lösgörande. Så red jag efter en som travade så då tänkte jag att jag bara skulle försöka trava efter den och se hur Feeri skulle svara på det. Och hon bara travade igång utan problem och travade efter så jag travade några varv på halvlång tygel och kunde göra snett igenom och bytta varv även det utan prolem. Sen provade jag att sitta ner i traven lite och försöka "jobba" henne lite genom att korta upp tygeln lite och så kunde jag göra en mindre volt åt varje håll och det gick TOM att runda henne lite runt skänkeln!! Jag vet inte vad som hade hänt, jag var lite chockad med det var SÅ roligt och hon bråkade inte!! :') Så efter det skrittade jag av på lång tygel direkt och gav henne massa beröm. Det var verkligen jätteroligt att hon inte bråkade nåt och hon verkade tycka att det var roligt. 

 

Jag har ju lagt om hennes "träning" så när jag är i ridhuset så antingen tömkör jag då det inte är några problem eller så gör jag bara kravlösa saker eller roliga saker som att rida barbacka eller ta fram bommar/hinder. Annars rider jag ut för det tycker hon är roligt och är pigg på. Så på uteritter så antingen skrittar jag bara, gör lite lydnad med halter & övergångar skritt + trav och ibland har vi galopperat nån backe för hon tycker det är så roligt. Så jag försöker bara göra saker som hon tycker är roligt och sen har hon vila 3 dagar i veckan. Fargo har hel vila 1 dag varannan vecka och den veckan han inte har en hel vilodag så gör han något lättare en dag. Han behöver aktiveras så mycket för att må bra så det funkar bra för honom!

 

Nu fick ni en liten inblick i hästarnas planering och de senaste bästa passen! 

 

JAG GLÖMDE SKRIVA OM FARGOS TÖMKÖRNING ÖVER BOMMAR... Jag får ta det i ett annat inlägg helt enkelt då det blir alldeles för långt annars.. Men missa inte att läsa om det då det var lite känslosamt.. 

 

Finast <3

Som vanligt så får jag alltid lite "feeling" för att blogga på natten. Jag vet inte vad det är men jag antar att jag tänker mer på natten? En gång nattuggla, alltid en nattuggla ;-)

 

Jag hade verkligen inget intressant att skriva men jag känner mig lite uttråkad så. Det har inte hänt något intressant i mitt liv sedan jag skrev ett inlägg senast så ni kan hålla er lugna. I vilket fall, det jag ville komma till var att jag ju har en youtube kanal. Eller rättare sagt så har jag två eller tre stycken... Ni vet när man gör en kanal, lägger ut en video och sen glömmer bort lösenordet? Det var det jag gjorde en eller två gånger... Men nu har jag iaf EN kanal som jag använder, den som det finns flest videos på. Jag tycker ju att det är kul att göra videos och redigera men än så länge så har jag ju bara gjort hästvideos. Beror också på att jag inte känner mig så säker framför kameran men nu känner jag mest att om jag vill göra videos så tänker jag göra det ändå! 

 

Tycker det är kul att titta på andras videos och jag har blivit inspirerad till att börja göra egna! Det är säkert inte så kul att kolla på mig men det struntar jag i. Man behöver ju inte titta om man inte vill :-) Jag har ju ändå inget bättre för mig så jag tänkte i vilket fall börja göra lite VLOGGAR då som det kallas! Ska bara rensa mobilen lite först så jag har utrymme för att spela in och så. Men det ska bli kul iaf! 

 

Ni som tycker det är intressant får gärna kommentera önskemål på videos (även fast jag har några uttänkta själv som jag vill göra) och ställa frågor så kan jag svara på dem i en video! Det är helt ok att vara anonym och kommentera om man vill, bara man inte är elak! 

 

TB

Nu var det dags att skriva ett vanligt vardagsinlägg igen! Vet inte hur längesen det var som jag gjorde det senast. Det måste ha varit flera månader sen? Men jag har inte tyckt att det har varit nödvändigt att skriva sådana inlägg eftersom jag aldrig direkt gör något så det blir ju inte direkt så intressant läsning då ;)

 

I vilket fall så är det lördag idag och helg alltså. Den här helgen har vi stallet hela helgen så imorse var vi och släppte ut hästarna. Och nu har jag ätit frukost och tagit det lugnt en stund. Jag är lite seg då jag endast sov 1 timme inatt. Om en stund ska vi gå en promenad med hundarna och sen ska vi göra ett ärende innan vi åker tillbaka till stallet. Borde komma hem från stallet innan kl 17 sen och då tänkte jag träna innan vi ska äta tacos! Sen ska vi åka och kvällsfodra hästarna och sen tänkte jag väl halvkolla på melodifestivalen antar jag och sen sova tidigt. 

 

Ungefär samma plan för imorgon. I helgen får Feeri promeneras/ridas ut och sen vila på måndag. Så får vi se vad vi hittar på under nästa vecka.. Det enda jag har inplanerat för nästa vecka är ett möte på tisdag och bio på helgen, annars så är det bara stallet som vanligt. 

 

Hade inte så mycket mer än så att berätta för den här gången. Ha det bra så hörs vi!

 

Vi löshoppade Fargo för några dagar sedan!

Jag har funderat på det här under en längre tid nu men jag har fortfarande inte riktigt kommit på något svar än. Det känns som om jag sitter fast i en ond cirkel och inte kan komma ur den. Det är helt enkelt inte samma sak med Feeri längre som det brukade vara. Efter den långa skadan hon hade i nästan ett år så har vi aldrig kommit tillbaka efter det. Hon är inte samma häst som hon var innan det hände. Jag har haft mycket problem med henne under mer än ett halvår nu, mest i ridningen. Hon blir ofta tjurig och vill liksom inte bara. Vi har varit hos veterinären och det är inget fel med henne fysiskt, jag fick beröm för hur fin hon var i kroppen. Men vi sitter fast helt enkelt och kommer ingenstans. Och helt ärligt så gör det mig väldigt ledsen och jag märker på Feeri att det även gör henne ledsen.

 

95% av de gånger jag jobbar henne genom att longera, tömköra eller rida så slutar det alltid med att jag är arg, ledsen och frustrerad. Det har med tiden gjort att mitt intresse inte heller är lika stort längre för det är sällan det gör mig glad att jobba Feeri för vi kommer aldrig framåt. All tid, pengar, kämpande, svett, blod och tårar under dessa snart 5 år känns som om det nästan har varit bortkastat. Vår utveckling var som bäst i början men sen har det bara gått sämre och sämre. Jag kan inte ens beskriva hur jag känner. Det känns jävligt tråkigt och det gör mig oerhört ledsen. Jag ville så gärna komma så mycket längre... Men om Feeri inte vill längre så tänker jag inte tvinga henne. Vi bara motarbetar varandra nuförtiden och det är inte roligt längre. 

 

Min situation just nu har även gjort att jag inte har råd med häst längre. Så jag vet på riktigt inte vad jag ska göra med Feeri. JAG FÅR SÅN JÄVLA PANIK. Orkar inte det här längre.

 

Jag bara väntar på att jag ska bestämma mig. 

 

 

 

Det är inte alls så att jag inte har försökt, för det har jag verkligen. Men när man är så ung och blir behandlad så illa så är det svårt att inte skylla det på sig själv. Det som hände mig var hemskt på ren svenska. Jag har tänkt på det så många gånger, vad jag hade kunnat gjort annorlunda för att det inte skulle hända. Vad gjorde jag fel? Jag kommer inte ihåg mer än att jag var ganska "vanlig". Tog inte mycket plats, ville vara lite i bakgrunden, försiktig, blyg. Men tydligen spelar det ingen roll om man är den blyga personen eller den som tar mycket plats. Jag undrar varför det blev just jag. För jag undrar hur jag hade varit som person om det inte hade hänt mig. 

 

Jag gillar inte den personen som jag är idag. Jag känner mig instängd. Som att det är svårt att andas för att det inte finns tillräckligt mycket syre. Jag har haft så mycket ångest under dessa år. Och jag är rädd för att göra saker för att jag är rädd för att hamna där igen. För jag vet att det spelar ingen roll om jag gör rätt eller fel för det kan ändå hända mig. 

 

Under tiden jag gick i högstadiet så blev jag så nedbruten i bitar. Jag tappade mig själv helt och hållet. Det var som att jag försvann och blev helt tom inuti. Det var liksom bara ett skal kvar av mig. Det gick så långt att jag var tvungen att lova att jag inte skulle ta mitt eget liv. Vilken 14-årig tjej ska behöva säga det? INGEN. Men jag var på botten, levde i ett mörker som jag inte kommer ihåg så mycket av. Det är luckor i mitt minne. Jag har fått höra av andra att jag inte betedde mig som mig själv. Det var jag på utsidan men på insidan var det tomt. Jag var apatisk. 

 

Efter ett tag på något sätt så började jag se ljuset igen. Jag började komma tillbaka och även bli mig själv på insidan, vem jag nu än var. Det var inte tomt på insidan längre i vilket fall. Sen började jag gymnasiet och jag var självklart livrädd för att samma sak skulle hända igen. Men det gick ganska bra, jag hittade några fina vänner. Men jag märkte på mig själv att jag inte betedde mig som de andra. Jag höll mig mer för mig själv, öppnade inte upp mig för någon för att jag var rädd att få det kastat tillbaka på mig. Jag har satt upp en vägg som väldigt få får komma igenom. 

 

Jag tycker det är väldigt jobbigt att släppa in folk för att jag är rädd. För jag vet vad människor kan göra mot en. Och jag vill aldrig igen vara längst nere på botten för det är svårt att ta sig upp. I vilket fall så kämpade jag fortfarande mot mig själv. Det är som att en del av mig bara ville vara för mig själv, hemma, inte träffa någon och ge upp. Men den andra delen ville kämpa, gå till skolan, träffa vänner. Det är där vi har depressionen och tankarna som den ger. Depression är en psykisk sjukdom som jag har haft sedan 2011. Vissa dagar vinner den över mig men andra dagar så vinner jag. Därför hade jag även lite problem med frånvaro även under gymnasiet. 

 

Men efter en tids kämpande ensam så bestämde jag mig för att söka hjälp hos en person som jag litade på. Vilket var väldigt jobbigt i början när jag ville berätta om mig själv. För JAG ville det men samtidigt så kämpade en annan del av mig emot. Jag fick pressa ut orden, det var så svårt för samtidigt som jag berättade så gick jag innanför min vägg och blev sårbar vilket var obehagligt. Men jag visste att jag hade valt rätt person som inte skulle döma mig, inte berätta för någon annan och lyssna på mig. 

 

Jag blev gladare för den här personen hjälpte mig med mycket. Så många timmar vi pratade och det gav mig mycket. Jag började tro på mig själv och fick hjälp med hur jag skulle tänka. Vi pratar inte längre men jag är så tacksam för den tiden som personen la ner på mig för det har hjälpt mig så mycket på vägen. Jag vet att jag inte har nått toppen än men jag är på väg till att bli mig själv igen. Det är en lång resa med mycket tankar och kämpande varje dag. Jag vill bli en så bra person som möjligt även om jag har blivit behandlad som skit många gånger. Jag vill inte låta dem vinna över mig. 

 

Jag vill vara en ödmjuk person som inte dömer andra. Jag har såna otroligt höga krav på mig själv som jag innerst inne vet är omöjliga att nå. Jag vill kunna acceptera mig själv för den jag är och kunna vara nöjd även fast jag inte uppfyller mina höga krav. Jag vill trivas med mig själv och inte känna mig obekväm runt andra. Jag är långt ifrån färdig med mig själv men jag vet att jag är på rätt spår tankemässigt även fast det går långsamt framåt. 

 

För det är en lång process att hitta mig själv efter det som jag har varit med om. Jag har accepterat det som har hänt för det finns ingenting jag kan göra åt det. Nu försöker jag hitta tillbaka till mig själv. Acceptera mig själv. 

 

Och jag hoppas att ni förstår att jag inte skriver det här för uppmärksamhet eller för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, för det vill jag inte. Jag vill vara öppen och våga berätta. Jag vill bevisa att man kan klara av tunga händelser och bli starkare av det. I framtiden vill jag kunna inspirera andra och få andra att tro på sig själva och efter jobbiga händelser kunna komma tillbaka starkare än någonsin. 

 

Vi får inte låta de osäkra människor som anser att de mår bättre själva av att trycka ner andra vinna över oss.

 

 

 

Känslan är hemsk när man känner att ångesten kommer krypandes och hjärtat börjar slå fortare. När man har klarat sig bra på egen hand i flera månader men att man nu börjar komma till en gräns. Där det börjar kännas för tungt och att kroppen fysiskt börjar ta stryk. Då är det inte roligt längre. När man känner sig lurad, utnyttjad, utanför, mobbad och framförallt, ensam. Det är okej en stund men efter ett tag så orkar man inte längre. Det blir för jobbigt och det går inte att hantera. Det är dit jag är påväg nu. Känner mig hjälplös och så jävla ensam. Livet kommer aldrig att passa mig.

 

 

Usch, jag blir så besviken på mig själv. För några månader sen så gick det så bra med träningen, mat och allt. Men nu går det bara åt helvete och det är bara mitt fel. Jag har tappat min inspiration helt och hållet... Det var lättare förut när jag hade någon som hjälpte mig och jag saknar det. Men nu finns det ingen. Jag vill så gärna visa att jag kan... Och det ska jag fan göra också!

 

Vad säger dom där ögonen egentligen...? (Förutom att jag är så sjukt trött jämt och har för många saker att tänka på..)

Jag känner mig fortfarande så kluven angående Feeri. Alltså jag ska ha kvar henne men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med henne... Hon beter sig på ett sätt som hon aldrig har gjort förut. När man rider på banan så sparkar hon ganska mycket men efter ett tag ger hon sig och går superbra. Förutom härromdagen då hon nästan kasta av mig.. När man rider ut så får hon ryck och typ studsar och är påväg att ställa sig vilket inte känns bra då jag vet att hon inte är så smidig så om hon skulle ställa sig skulle hon antagligen gå omkull och göra sig illa.. Så senast jag skrittade ut så hade jag graman på henne som säkerhet (höll ej hårt). Då snubblade hon till en gång och var nere på knä och nästan la sig. Så har hon aldrig snubblat ute förut :( Jag trodde hon skulle lägga sig på mig. Så det kändes ju inte så bra... 

 

Förra veckan fick hon nya skor och hon blev behandlad med massage, laser och spiktäcke (heter det så?). Hon hade inte direkt något större fel. Hon har fått en NY sadel som ligger mycket bättre än den förra. Jag ger henne ett tillskott som heter "stroppy mare" och hon får B-vitamin. Så varför går det inte bättre än vad det gör? :'(

 

Våran resa SKA INTE sluta så här! Men jag blir så ledsen för gång på gång är det något som är fel och jag vet inte vad det är och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns verkligen som att jag har provat ALLT nu. Varför kan hon inte bara bete sig som hon brukar och sluta med sparkandet och hennes trix hon gör? Visst att hon går i passgång/tölt i traven ganska mycket men tusen gånger hellre att hon gör det än att hon håller på och sparkar som hon gör nu :( 

 

Men samtidigt tänker jag att om hon har väldigt ont någonstans så borde hon ju inte sluta sparka efter ett tag? För när man har hållt på ett tag så slutar hon oftast sparka och kan gå avslappnat och i form. Det borde hon ju inte göra om hon har ont? 

 

Annars så beter hon sig som vanligt och är glad, pigg och lite jobbig (som vanligt alltså ;). Hon älskar att jobba, som när jag tömkör och longerar, det tycker hon är roligt och hon är väldigt arbetsvillig. När man ska hoppa henne så är hon så pigg och lycklig så det blir nästan farligt för hon är så taggad. Alltså är det ju inget fel på humör i övrigt men just det där i ridningen är så konstigt och jag håller på att bli tokig (!!).

 

Jag vill ha kvar Feeri för att hon är hon och det finns bara en av henne men ridmässigt så vill jag ha en annan häst för jag får inte ut det jag vill av ridningen på henne och jag vill ju såklart träna och bli bättre för det är roligt. Men nu har jag Feeri och har inte möjlighet att skaffa någon annan så jag lägger min egen ridning åt sidan för att ha kvar henne och träna henne. Hon betyder ändå allt för mig så skulle aldrig lämna bort henne om jag inte var tvungen ♥

 

Men jag vill att hon ska sluta med det hon håller på med så att vi kan komma framåt igen!!

 

 

Det var ett tag sen som jag skrev ordentligt här! Det har väl hänt några saker som kanske är lite intressanta att skriva om. Fargo fick tillslut inte behålla sitt öga så nu har han ett öga på vänster sida. Tyvärr har det varit krångel med läkningen så det har blivit några vändor till Strömsholm men nu är det snart helt läkt och fint! Ser faktiskt ganska coolt ut, ska försöka ta en bra bild som man kan visa! Men för övrigt så mår han bra och håller på att sättas igång igen. Och vi håller på att vänja oss vid att han bara har ett öga då man måste tänka lite extra på det vid hantering och träning. 

 

Med Feeri går det väl ändå lite framåt tycker jag. Fick hjälp av två gamla klasskompisar som kom och red henne och gav tips och det har hjälpt tycker jag! Jag rider lite annorlunda nu och tänker lite annorlunda med hennes träning. I ridningen så är hon liiite tjurig och tycker det är jobbigt så hon sparkar ganska mycket men efter ett tag går det över och då går hon himla fint! Man måste bara komma över den där punkten när det känns omöjligt och man vill ge upp ;) Min lilla bortskämda häst har även fått ett micklem träns som jag har velat ha ett tag.. Dock måste jag köpa en ny sadel till Feeri så jag håller på att leta efter en som är hyffsat billig... 

 

Och så känner jag att jag måste kommentera vädret lite. Alltså det är Augusti och det regnar, är helt grått, blåser storm och är KALLT. Jag har haft tjocktröja + jacka på mig... Så ska det inte va! Jag menar, om man inte var deprimerad innan så är man ju definitivt det nu... Det får inte bli höst redan :( 

 

Men för att försöka få upp humöret lite och för att jag har velat ha en ny telefon såååå länge så har jag nu köpt mig en!! Och det blev ingen mindre än en iPhone 6s Plus i färgen roséguld och den är såå fin! Kan dock inte börja använda den förrän på onsdag då jag bytt abonnemang också men den ligger här och väntar på mig! Så taggad på att få använda den! 

 

Idag är det tre år sen jag började på Real och jag kommer ihåg att jag var såå himla nervös! Men det gick ju ganska bra ändå och jag tog ju studenten :) Tre år gick dock fööör fort!

 

Nu ska jag krypa ner i sängen och kolla på någon mysig film innan det är dags att försöka sova vilket konstigt nog inte gått så bra senaste tiden... Somnar supersent och drömmer mardrömmar :( Imorgon är det en jobbdag och sen stallet och rida Feeri förhoppningsvis! I helgen blir det kräftskiva med familjen. 

 

Lite bilder som summerar senaste tiden och en youtubevideo jag gjort för några dagar sen!

 

Fyfan. Jag förstår inte varför allt går så dåligt? Och jag förstår inte hur jag alltid lyckas förstöra relationer. Det är alltid mitt fel och jag blir så otroligt irriterad och arg på mig själv men ändå fortsätter jag att göra samma misstag om och om igen? Hur lyckas man ens? Jag vet inte hur jag ska kunna fixa något heller. Det är ju något fel på mig som gör att det alltid slutar likadant. Känner mig så jävla ensam men det är väl lika bra att det är så för jag förstör ju ändå alla relationer. Vill bara ligga i min säng i mitt rum ett tag och inte gå ut...Ett misslyckande är vad jag är.

 

Helt ärligt så har större delen av den här dagen inte varit bra och jag har inte varit på bra humör. Men nånting fick mig nu ikväll på riktigt bra humör och jag känner mig lite inspirerad! Den här veckan kommer iaf innehålla några roliga/intressanta saker vilket känns spännande. Jag hoppas att jag kan fortsätta känna likadant och känna mig motiverad. Så tråkigt när man tappar intresset för allt och jag vill inte känna så längre så nu ska vi ändra på det!

 

 

Och något som jag verkligen lärt mig - lita aldrig för mycket på andra människor! Lita på dig själv.

 

Jag har mest bara ett stort problem just nu och det är Feeri. Hon blev ju behandlad med laser och massage för bara en vecka sedan. Första två gångerna jag red var det inget konstigt. Men nu bara sparkar hon och tjurar ihop. Hon vill inte trava, hon blir arg när man kräver något av henne och går knappt framåt. Hon är inte sne bak (bäckenet), inte halt, jag förstår inte vad det är som är fel och jag håller på att bli galen! Hon brukar aldrig sparka så här mycket så jag tror att det är något som är fel, mamma tror att hon bara är tjurig. Jag har känt igenom ryggen, inget konstigt. Vad ska man göra? Ska jag fortsätta rida, bråka med henne, riskera att åka av? Hon kanske bara är jäääävligt tjurig eller så kanske något är fel? HUR ska jag kunna veta det? Om denna häst bara kunde prata så skulle det lösa väldigt många av mina problem...

 

Jag känner att jag har 3 alternativ med Feeri just nu. 1 - Fortsätta som jag gör nu, försöka lösa "problemet" & jobba vidare. 2 - Vi kanske inte kommer längre än det här så låta henne vila, kanske rida ut lite/promenera. 3 - Låta henne åka tillbaka till Skåne till sin uppfödare och vara sällskapshäst resten av hennes liv. 

 

Om jag ska vara helt ärlig och berätta vilket alternativ jag vill välja idag så är det nr 3. Efter jag hade ridit henne idag så va jag så arg, frustrerad och ledsen. Utveckligen med Feeri går bara baklänges och har gjort jag vet inte hur länge. Jag har haft henne i 4 år & 2 månader, lagt ner så mycket tid, energi och pengar och vart har vi kommit? Ingenstans. Helt ärligt så skämms jag. Och jag tycker inte att det är roligt längre för jag får inte ut något av det. Jag vill verkligen köpa en ny häst som jag kan utvecklas på och ha roligt med men jag har inte råd. Så antingen får jag lämna tillbaka Feeri, vara utan häst ett tag och spara pengar för att kunna köpa en ny eller ha kvar Feeri som nästan är oridbar bara för att jag vill ha en häst. Problemet är bara att jag älskar Feeri så mycket att jag vet inte om jag någonsin kan lämna bort henne. 

 

Så... Någon som har några tips om Feeri? Vill prova att rida henne? Ni får JÄTTEGÄRNA för jag har slut på idéer. 

Känslan av att sakna någon är inte kul längre. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det känns tungt. Mest såklart för att Figo inte finns längre. Han var inte bara en katt. Han var mer som en hund, dels för att han var stor (större än vår lilla hund) och för att han betedde sig lite så. Han gick ofta framför fötterna på en, pratade mycket, sov i sängen, satt i knät när man va på toa. Han brukade pussa mig på kinden och det har han aldrig gjort på någon annan, bara på mig. När man är hemma så väntar man på att han ska komma gåendes runt hörnet men så kommer man på varför han inte kommer och jag får tårar i ögonen varenda gång jag tänker på det. Han har funnits i mitt liv sen jag var 10 år så det är klart att det gör ont i hela mig nu när han inte längre finns. Det känns så tomt utan honom. Saknar honom så mycket.

 

Sen om inte det skulle räcka... Fargo var ju på Strömsholm i torsdags på återbesök efter laseroperationen och det såg bra ut. Igår kväll såg ögat mycket sämre ut så vi fick åka akut till Strömsholm idag. Det positiva är att han får behålla ögat (just nu iaf) men ska ha fler ögondroppar och mer smärtstillande och får inte jobba någonting. Och Feeri då... Jag vet inte vad det är för fel på henne. Hon har betett sig konstigt under ridning den senaste tiden, vill inte gå fram och sparkar mycket. Så va hon lite halt ett tag så hon har vilat väldigt mycket den senaste månaden om inte längre. Helt ärligt så vet jag inte om våran resa är på väg mot sitt slut, iaf ridmässigt. Jag har lite den känslan men jag har försökt att gräva ner den någonstans för jag vill inte att det ska va så. 

 

Jag kan inte tänka mig ett liv utan Feeri, det skulle inte vara roligt. Hon är ju min bästa vän, min andra halva. Vi känner varandra utan och innan, hon vet vad jag tänker. Samtidigt vet jag inte om jag kan ha en häst som inte går att rida på... Saknar så himla mycket att rida. Men vi får se vad som händer. Först ska Feeri bli behandlad med laser/massage så får vi se efter det... 

 

Sen finns det även personer jag saknar så det gör ont. När det händer så mycket saker samtidigt och det är väldigt mycket olika känslor så känner jag att man måste stänga av lite. Iaf jag för att jag är en känslosam person men det blir för mycket och svårt att hantera så då blir jag hellre lite känslokall nästan. Vissa känslor måste jag stänga av för att kunna hantera allting på en gång utan att bryta ihop. Det kanske verkar som om jag inte bryr mig men det gör jag - för mycket. Det gör ont men jag hoppas att det blir bättre snart.