Det är alltid lika svårt att skriva den första meningen i ett nytt inlägg... Jag har länge velat skriva ett inlägg men jag har hela tiden skjutit fram det. Nu kände jag att det var dags.

Jag kollade precis på en dokumentär om en känd person

och jag blev väldigt rörd av den. Hon visade en sida av sig själv som hon inte har visat tidigare och hon berättade om saker som hon aldrig har pratat om öppet förut. Jag blev ganska tagen av den för att jag känner igen mig mycket i de hon berättade att hon kände. Hon berättade att hon hade varit med om saker som har traumatiserat henne och fortfarande gör idag. Att hon var ledsen för att det kändes som att de här personerna som gjort det här mot henne tog ifrån henne den hon egentligen var. Att hon har väldigt svårt för att lita på människor och känner sig ensam. 

Jag gick igenom liknande saker under min skoltid och det har fått mig att känna på samma sätt som hon beskriver. Jag har känt mig arg och ledsen för att det känns som att de människorna som behandlade mig illa, tog ifrån mig den personen som jag var och egentligen är. Vem gav dem rättigheten till det? Ingen. Jag har fått stora problem med att lita på människor och har svårt att släppa in någon. Just av den anledningen så har jag inga vänner och det kan bli väldigt ensamt ibland. 

Jag blev diagnostiserad med djup/svår depressionen. Jag tror inte att man blir helt frisk från depression, tyvärr. Även om jag mår mycket bättre nu och har gjort under flera år så har jag mycket närmare till mina känslor än vad jag hade innan. Jag känner mig mentalt svagare och har mycket lättare för att gråta, vilket är ganska jobbigt. Ibland när jag har en dålig dag så kan det vara lätt att hamna i mörka tankesätt. Jag har alltid en känsla av att jag är trasig inuti och aldrig kommer att bli hel igen. 

Jag har en känsla av att jag sitter fast. Att mitt liv rinner förbi och jag gör samma sak dag ut och dag in utan att komma någonstans. När jag tänker på mitt liv i helhet så är jag inte lycklig. Visst, jag är glad ibland och lycklig i korta stunder men i helhet är jag inte glad. Istället för att göra det bästa man kan av varje dag och se fram emot nästa så försöker jag bara överleva. Så vill jag inte leva hela mitt liv. Och jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det. Det gör mig rädd.

 

Om jag tänker på hur mitt liv hade sett ut utan hästar så blir jag nästan mörkrädd. "Vanliga" människor (som jag kallar dem) har familj, släkt, vänner, en partner. Hela deras liv handlar om relationer. Jag har inte ens tillräckligt många personer för att kunna räkna med fingrarna på EN hand. Vilket är ganska sorgligt när man tänker på det. 

Om inte jag hade haft hästarna så hade jag inte haft något i mitt liv som jag tycker är roligt. Ibland kan jag fundera på om jag håller på med hästar bara för att hålla kvar vid något som får mig att känna mig levande. För vad hade jag haft för liv utan dem?

 

Mycket har hänt sen jag skrev här senast!

 

Vi har stått i nya stallet i 2 månader nu och jag skulle säga att vi tog rätt beslut när vi valde att flytta hästarna för vi har inte saknat det förra stallet alls faktiskt. Hästarna har kommit in i de nya rutinerna och känns väldigt harmoniska. George har tagit stora steg framåt i sin utveckling tack vare Sara Lis hjälp flera gånger i veckan. Förra veckan tog han sitt första lilla skutt med ryttare och även första galoppen med ryttare! Han är ju väldigt speciell och behöver mer tid än många andra hästar iochmed att han har varit med om någonting som vi inte vet vad det är. Han måste bara förstå att han gör rätt och att vi inte kommer att göra honom illa eller att något läskigt kommer att hända. Men jag ser verkligen fram emot att se hans utveckling och hoppas att han en dag blir en "vanlig" ridhäst ❤

 

Jag har tränat Hero varje vecka för Sara Li eftersom att jag numera är så bortskämd med att ha så bra träningsmöjligheter. Jag tycker verkligen att vi har utvecklats sen vi flyttade till henne och jag skulle faktiskt säga att jag tycker att banor på 1m känns "lätt" och lågt. Vilket jag aldrig trodde att jag skulle känna. Men nu tränar vi nog faktiskt mer på 110 vilket är kul men också utmanande! Av någon konstig anledning så verkar jag helt ha tappat min höjdrädsla. Jag liksom bara kör utan att direkt reflektera över höjden, haha. Men det är ju kul så länge det varar höll jag på att säga.

 

Vi började iaf "säsongen" med en pay and jump på Vilsta. Vi hoppade två rundor och var faktiskt felfria i båda rundorna! Sen samma vecka så gjorde vi årsdebut och hoppade 1m på Vilsta och red faktiskt felfritt 0+0 fel. Vår första dubbelnolla någonsin!! Så himla kul och sjukt. Vi hade faktiskt en snabb tid också och kom precis utanför placering. För några veckor sen var vi i Örebro och hoppade en till 1m klass. Fick 0+4 fel. Väldigt nöjd med rundan men synd att vi inte fick till en sväng där i omhoppningen så vi fick ett pet. Om vi hade varit felfria så hade vi blivit placerade för vi hade en snabb tid, IGEN. Alltså vad händer??? Jag som trodde att jag hade världens långsammaste häst (förlåt Hero) och aldrig skulle vara SNABB i en omhoppning (eller överhuvudtaget för den delen, haha). 

 

Jag måste säga att det verkligen gör en enorm skillnad - hur ofta man tränar. Förut tränade jag en gång varannan vecka och då började jag precis känna mig "varm i kläderna" lagom tills att träningen var slut och så hann man hela tiden att tappa det tills nästa gång. Nu känner jag mig "varm i kläderna" direkt i början på träningen sen jag började träna en gång i veckan. Sen menar jag absolut inte att man ska överdriva och träna för ofta för att det sliter på hästarna och så men det gör skillnad att träna mer regelbundet. Och jag är verkligen så glad att jag har fått den möjligheten att kunna göra det nu. Det har stärkt mitt självförtroende i hoppningen väldigt mycket. 

 

Jag kände mig verkligen så taggad på den här våren efter att ha fått en så bra start på året. Vi hade lagt upp en tävlingsplanering med lite mer intensivt tävlande nu på våren och det såg jag verkligen fram emot. Jag känner mig fortfarande "ny" på att tävla så jag ser det fortfarande som att jag tränar på att tävla. Därför såg jag fram emot att tävla lite mer så att jag kunde få mer rutin och börja känna mig mer säker på att tävla. Även såklart för att jag tycker det är väldigt kul att tävla!

 

Men sen... då kommer det j*vla coronaviruset till Sverige. Och på en sekund så var alla vårens tävlingar och all planering bara som bortblåst... Och det känns som att hela världen står stilla. Om jag tänker på det för mycket så känns det nästan som att jag skulle kunna få en panikattack. Det känns som att det blir svårt att andas, som att jag håller på att kvävas. Det är inte bara för att tävlingsplaneringen blev förstörd utan för att allting är så ovisst. Vi har ju ingen aning om hur länge det kommer att vara så här och det är de som känns mest jobbigt. Man kan inte planera någonting och man kan inte göra något åt det. Världen känns hemsk just nu. Hemskt att folk dör. 

 

Jag har ju en bakgrund med depression och ångest och därför tror jag att allting kring den här konstiga situationen känns extra jobbig för mig. Det känns tungt helt ärligt. Sen har jag haft problem med min rygg i över en månads tid. Jag vaknade en dag med ryggont och sen har jag haft ont varje dag sen dess. Det gör ont att böja sig och lyfta tunga saker, det har gjort lite ont när jag har ridit och jag har liksom svårt att ta på mig strumpor själv.. Vilket inte är så kul. Jag har varit hos sjukgymnast men jag känner mig tveksam till hans diagnos. 

 

Sen fick jag ett mail härromdagen om att jag hade fått en ny kommentar på min blogg. Jag antog att det var spam eftersom att jag inte har uppdaterat på länge. Men det var det inte. Och jag måste bara säga att jag är så fascinerad över det här. Det finns alltså en person som flera gånger (med månaders mellanrum) har letat upp min blogg bara för att gå in och skriva nedlåtande kommentarer till mig. Jag antar att den här personen följer mig på instagram eftersom att hen har åsikter om min ridning och det är mest på instagram jag lägger ut. Jag bara undrar hur den här människan är uppfostrad? Är det inte lite ute att sitta bakom en skärm och gömma sig för att skriva elaka kommentarer? Du borde skämmas över dig själv. 

 

Som avslutning så ville jag nog bara komma fram till att det känns lite svårt att hitta någon motivation just nu. Men så känner nog många. Vi får bara försöka att ta en dag i taget helt enkelt. Och hoppas att det här inte kommer att hålla på allt för länge! 

 

Bjuder på lite bilder på mig från 2011 då det tyvärr inte går att ladda upp några nya :/

Oj, oj, oj vad det har hänt mycket de senaste dagarna! Först så jobbade jag 10 dagar i rad. Som att man inte redan var lagom trött efter det så var det då dags att flytta hästarna och alla saker som man har till hästarna. Vilket jag har märkt inte är så lite... 

 

Jag jobbade sista passet i torsdags till kl 22. I fredags morse hade vi utsläppet på Ericsberg. Efter utsläppet så fixade vi boxarna snabbt. Sen var det bara att börja packa grejer. Vilket tar mycket mer tid än vad man tror(!). Men vi packade så mycket vi kunde och fyllde både transporten och bilen och körde ett lass till nya stallet. Sen var vi hemma en snabbis och åt lunch och rastade hundarna. Tillbaka till stallet för att fixa iordning George då Sara Li kom och red honom. Hon provade att rida honom längst fyrkanten för första gången. Först var han spänd och okoncentrerad för att han hörde en häst utanför som han tyckte var konstigt men han var duktig och kunde slappna av sen! Så i slutet kunde hon både skritta och trava själv runt fyrkanten vilket var väldigt kul att se!!

 

Efter det så red jag Hero lite lätt i ridhuset bara. Sen åkte vi hem en stund och åt middag & sen tillbaka till stallet igen för att städa ur skåp och kvällsfodra. Kom hem runt 22 och då var man lagom trött. Däckade i soffan vilket har blivit min nya grej, haha. På lördagen var vi i stallet vid 8 för att tömma boxarna och skura dem. När vi var klara med det så tog vi in George och borstade av honom. Så fick han gå på skrittbandet i 10min bara för att få röra lite på sig och för att få använda huvudet innan vi skulle lasta honom. Vi var lite oroliga över hur det skulle gå med lastningen då vi aldrig har provat att lasta honom. Men det gick jättebra! Han tyckte det var lite konstigt att gå på transporten men jag lät honom ta ett steg i taget och pausa lite för att hinna tänka och då gick han på direkt, så duktig ❤ Och han stod helt stilla i transporten under resan! När vi kom fram så lastade vi ur honom och lät honom titta sig omkring lite. Han var lite svettig efter resan men inte direkt stressad. Han fick gå in i sin nya box och det gick bra för det fanns mat därinne ;) 

 

Sen åkte vi tillbaka till Ericsberg för att hämta Hero. Han fick gå 30min på skrittbandet innan vi åkte. Kändes lite konstigt att åka från Ericsberg då eftersom vi inte skulle tillbaka dit sen. Vi har ju stått där i över 3 år så det känns ju som "hemma". Men ibland måste man ta vissa beslut och det gjorde vi nu. Så nu står alltså våra hästar i Sara Li Vestbergs stall. Det känns väldigt bra eftersom att hon är min tränare och för att hon hjälper oss med George. Det känns som att man får ännu bättre möjligheter till att träna och bli bättre vilket är kul! Även att hon har möjlighet att hjälpa oss lite mer med George. 

 

Hittills så verkar hästarna väldigt nöjda i nya stallet! De trivs väldigt bra i sina boxar och har varit lugna i hagarna. George har fått kolla in det nya ridhuset vilket han tyckte var lite konstigt först men efter en stund så slappnade han av lite mer. Hero har ju varit där förut så han tyckte inte att det var konstigt. Idag har båda hästarna fått kolla in utebanan. Jag longerade faktiskt Hero ute idag för att på hennes utebana finns det staket så han kan ju inte komma nånstans om jag skulle tappa honom, haha. Han kan vara lite busig när man longerar och på vintern går det inte att rida ut honom så jag har inte vågat longera honom på utebanan på Ericsberg eftersom det inte finns något staket där. Men det gick bra att longera honom idag. Han var väldigt pigg och busig. Han drog lite bockserier i galoppen men det är kul att se att han är glad! 

 

George fick springa lös på utebanan och det tyckte han var kul. Han tyckte det var lite konstigt där men han sprang också och busade. Kul att se att han var pigg & glad! Han frustade efteråt och var nöjd. Det finns filmer på båda hästarna på min instagram om man vill kika! @majahammarback

 

Vi har även börjat få lite organisering på alla våra saker. Vi satte upp två hyllor idag så där har vi lagt upp alla täcken och lite schabrak o sådär. De mesta grejerna är uppackade så nu känner man sig lite mer hemma. Först så låg ju bara alla saker i påsar så det var inte så lätt att hitta nåt men nu börjar vi få ordning på det som sagt! Det är ett sånt härligt lugn i hennes stall som jag verkligen gillar. Det är mindre, färre hästar och väldigt mysigt i hennes stall tycker jag! Imorgon blir det första ridpasset på Hero vilket ska bli kul. Jag hoppas att han är pigg! Sen ska vi hoppträna på onsdag och det ser jag verkligen fram emot! George får ta det lite lugnt nu i början så han får lära känna nya miljön, rutiner osv. Sen ska vi börja rida på honom igen!

 

Sen en annan väldigt rolig sak också. Sara Li har ett nytt koncept för i år som jag är med på. #TeamSaraLiVestberg 

Igår hade vi första träffen och då tränade vi först med en PT och sen fick vi bl.a. designa ett eget pannband och åt middag på Finntorp! Det var roligt och jag ser verkligen fram emot det här då man kommer att få mer hjälp utöver ridningen med t.ex. mental träning mm! Och det är inte vilken mental coach som helst heller... Jag är verkligen så spänd på det här och tycker att det är så ambitiöst av Sara Li att anordna allt det här för sina elever som vill satsa. Jätteroligt!!

 

Förhoppningen är att vi ska börja tävla nu i februari! SÅ taggad!

 

Bjuder på en gammal bild

Long time, no see. Men nu är det dags igen!

 

Det har verkligen känts kämpigt dem senaste månaderna, speciellt med hästarna. Det har ju varit så otroligt mörkt och lerigt hur länge som helst. Det har känts väldigt tungt och påfrestande psykiskt att åka till stallet av olika anledningar. Jag tappade min motivation där ett tag och funderade helt ärligt på om det ens var värt att ha häst fortfarande... Hero sträckte sig i ett bakben i hagen antagligen för ett tag sen så då fick han vila lite pga det och då tyckte jag att det var lika bra att han fick sin vintervila då. Det blev lite tidigare än vad jag hade tänkt egentligen men det var likabra. Då behövde jag inte heller "känna mig tvingad" att rida varje dag och planera hans träning. 

 

Så vi båda fick lite ledigt i några veckor vilket var ganska skönt. Men nu har jag satt igång honom långsamt i några veckor och nu börjar vi komma upp i bättre kondition. Dock märks det verkligen att Hero har vilat då han har känts typ 3 m lång att rida och inte så smidig i kroppen haha.. Han är en sån där häst som verkligen behöver ridas ordentligt regelbundet för att hålla ihop sig i kroppen. Han är ju stor från början så det gör det inte direkt lättare när han känns dubbelt så lång och stor än vad han redan är. Men, men, det börjar kännas mer normalt nu än i början men man känner hur fort man tappar allting bara man inte rider på några veckor. Ridningen är verkligen en färskvara.

 

I alla fall så har vi börjat komma igång som vanligt i hoppningen också. Han fick en vila på 5 veckor ifrån hoppningen. Jag har jobbat mycket bommar nu under igångsättningen och hoppat lite lägre hinder. Jag tycker att jag under förra året var för dålig på att rida över bommar så jag har som ett mål detta år att rida mycket mer över bommar. Det är väldigt bra för Hero och väldigt bra för mig att träna avståndsbedömning. Dessutom sliter det inte på honom! Jag vet också att Hero tycker om när vi rider över bommar och han får något att tänka på för han brukar alltid vara väldigt nöjd. 

 

I helgen har vi tränat två dagar för Sara Li vilket var väldigt kul! Första dagen var det markarbete. I början var han lite seg när vi trimmade men sen när vi red över lite sockerbitar och ett litet kryss så blev han väldigt på och kändes som en liten rallyräka! Han har aldrig varit så lätt att svänga som har var då haha! Andra dagen var det banhoppning. Då var han laddad redan från start och gjorde även ett litet luftsprång när vi red över bommar i början. Banan vi red var samma som vi red på Annsie kursen för några månader sen. Det var kul att få göra om den och få lite revansch! Valde att hoppa den på lite lägre höjd eftersom vi inte hoppat så mkt efter vilan så den låg på kanske 90cm. Men tyckte att det var bättre att göra den bra istället för att hoppa högt. 

 

Eftersom vi inte hoppat bana på ca 1,5 månad så kände jag mig ganska ringrostig. Kände att sitsen inte riktigt var som jag vill att den ska va och händerna var lite överallt... Men det är sånt som vi får jobba på! Så tråkigt att tappa allt bara när man inte hoppat ordentligt på ett tag. Men ridning är en färskvara som sagt. 

 

Jag börjar i alla fall se ljuset i tunneln. Jag erkänner att det har känts mörkt länge men nu går vi mot ljusare tider. Nytt år, nya möjligheter! Vi har tagit ett stort beslut som jag tror kommer att bli jättebra och jag ser så mycket fram emot det. Att få en nystart. Jag försöker också att förändra mig själv till det bättre och se livet med lite nya ögon. Jag har en bra känsla för det här året!

 

Vi hörs!

Det är med ett något tungt hjärta som jag loggar in här idag. Det har varit en omtumlande helg för mig rent känslomässigt. Jag och Hero har tränat två dagar för Annsie som har varit hemma hos Sara Li Vestberg. Egentligen så hade jag sett mycket fram emot den här helgen men av olika anledningar så tror jag inte att vi egentligen kände oss förberedda. Jag har inte kunnat träna just hoppningen som jag hade velat sedan förra kursen. 

 

Första dagen, i fredags så var det markarbete. Då red jag på bett. Vilket jag inte har gjort så mycket på Hero den senaste tiden för att det inte har gått bra. Men jag hade ridit på det några gånger innan och det funkade bra så jag ville ändå testa med bett för att jag får en helt annan känsla rent ridmässigt då. Han känns mycket lättare i handen och det känns som att han bär sig själv mer, på hackamoret känns det som att han hänger lite i min hand och blir tung. 

 

Han kändes iaf fin i fredags, det gick bra med bettet och han jobbade på bra. Kanske att han inte riktigt var 100% framme för skänkeln men det är egentligen det enda jag har att "klaga på". Vi red en del utan stigbyglar och varierade antal galoppsprång mellan två sockerbitar. Det gick helt okej men det var inte det snyggaste jag har gjort. Sen red vi över bom-räcke-bom där vi gjorde övergångar efteråt. Jag tycker att han hoppade väldigt bra på räcket. Jag kom perfekt alla gånger förutom en gång där jag inte alls kände distansen så Hero hoppade genom hindret. Annsie sa att jag låg perfekt på bommen men jag kände det inte alls så där gjorde jag en miss. Men släppte det direkt och gjorde om och då gick det bra igen. Jag fick ingen toppenkänsla efter fredagens pass även om Hero jobbade på bra. Kan inte sätta fingret på det egentligen för det var inte direkt något som gick dåligt men fick bara inte den där bra känslan.

 

Kände mig ganska nervös inför lördagen då Annsie sagt dagen innan att vi skulle hoppa lång bana på 15 språng och jag föreställde mig högt och svårt. Sen blev jag extra nervös när jag såg att det var en trippelbarr med som vi skulle hoppa två gånger i banan och den var inte smal heller... Vet inte varför det gjorde mig nervös egentligen, men har inte hoppat det på väldigt länge och har inte gjort det många gånger i mitt liv. Uppvärmningen kändes helt okej, Hero kändes lite tyngre i handen för att jag red på hackamoret och han kändes fortfarande inte 100% framme för skänkeln. 

 

Vi började hoppa fram på små hinder, det kändes helt okej, gjorde om det några gånger för att jag skulle rida honom lite mer framåt. Sen skulle vi hoppa några högre hinder i följd men precis när det var min tur så gick strömmen i ridhuset. Jag fick vänta en stund på att kunna rida vilket gjorde mig mer nervös för att jag bara "ville köra på" direkt när vi värmt upp och så. Sen när jag skulle rida an mot första hindret så kändes han inte framme för skänkeln och lyssnade inte på min förhållning så jag stannade honom framför hindret. Fattade ny galopp och sa till honom med skänkeln att han skulle gå fram och då blev han sur och bockade lite. 

 

Red några korta banor, vände bort från trippelbarren någon gång så gjorde om den linjen och lite så men det kändes okej. Sen skulle vi rida den långa banan på 15 språng, det började med att jag inte kunde memorera banan, hjärnan kändes inte alls med. Hoppade iaf första hindret, skulle hoppa andra hindret ur sväng, ser ingen distans och vänder undan. Rider an igen men vänder undan igen, två gånger till. 

 

Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag känner bara att alla känslorna kommer på en gång. Jag börjar gråta och hyperventilera, jag får ingen luft. Jag kände mig bara så otroligt dålig. Jag kunde inte få med mig Hero i svängen och få en bra distans på hindret, som inte ens var så högt. Jag hade förväntningar på mig själv att jag skulle hoppa en högre bana och göra det perfekt. Men jag kunde inte ens komma bra på ETT hinder... När jag hade lugnat ner mig efter en stund så red jag hela banan med en liten paus mitt i. Kom runt banan men det var inte perfekt, jag klämde in ett extrasprång på en linje och lite så... 

 

Det som hände känns väldigt jobbigt för mig. Det som vi kom fram till är att jag ser inte träningen på samma sätt som de andra som rider gör. Jag vill att det ska vara perfekt och jag vill komma perfekt på varje hinder, annars är det inte bra. Annsie sa att hon förstår när andra vänder undan från hinder för att de kommer jättetokigt men när jag vänder undan så förstår hon inte varför för att jag ligger bra mot hinderna. Men det är att jag inte känner den perfekta distansen och då tvekar jag och vänder undan. Och hon sa att jag måste lita på att det är bra när hon säger det för att hon kan se det och det förstår jag att hon kan se. Det är inte det att jag inte tror att hon har rätt. Problemet är att jag har svårt för att lita på andra människor och litar mest bara på mig själv. Det är de jag har lärt mig genom livet att man kan inte lita på andra människor för att dem kommer bara att svika dig... 

 

Hon sa att jag måste släppa mitt kontrollbehov och rekommenderade att jag skulle testa mental träning. Det som gör mest ont är att jag tror inte att jag är en sån här person egentligen. Utan att det beror på hur jag har blivit behandlad tidigare i mitt liv som har gjort mig så här. Det är de som gör mig så arg. Det känns som att det är andra människor som har format mig och bestämt hur jag skulle bli som person, inte jag. Jag har inte fått växa upp och bli som jag skulle bli. Andra människor har tagit det ifrån mig. 

 

Jag vet att min bakgrund har fått mig att bli på vissa sätt och har förstört många saker i mitt liv men det jag trodde att det aldrig skulle påverka är mitt liv med hästarna och ridningen. Det har alltid känts som en trygg plats för mig där ingen annan har kunnat förstöra för mig. Att ingen annan kunde ta det ifrån mig... Men när det här hände i lördags så förstod jag. Att det även skulle komma att påverka mig i ridningen. Och det kändes som att hela min värld rasade. Den enda saken i mitt liv som jag verkligen älskar och brinner för, hade dem tagit ifrån mig. 

 

Tänkte att jag idag skulle ta och skriva ett inlägg som jag har försökt att samla ihop mig själv för att skriva. När jag då har samlat mig tillräckligt för att logga in här och börja skriva så är det första jag ser en ny kommentar som inte var snäll. Denna personen, "Anonym" har kommenterat min sits när jag hoppar och beskriver hur hemskt det ser ut och hur synd det är om Hero. Men skriver samtidigt att det "inte är något illa menat". TACK snälla, söta, lilla du för den mycket värmande och positiva kommentaren, nu känner jag verkligen att självförtroendet är på topp!

 

Om man inte har något snällt att säga så förstår faktiskt inte jag varför man måste säga det överhuvudtaget? Varför kan man inte bara hålla det för sig själv då? Varför yttra sig liksom? För varför har du rätt att döma mig? Vet du vad jag har upplevt, hur jag känner eller varför jag gör som jag gör? Nej, jag tror faktiskt inte det så jag tycker inte att du har någon rätt överhuvudtaget att döma mig.

 

 

För snart två veckor sedan förlorade vi ännu en familjemedlem, älskade Fargo ❤ Han blev skadad i augusti 2017 och vi har sedan dess varit fram och tillbaka hos veterinärer. Först hade han en skada i ena gaffelbandet i ett bakben, efter flera månader så läkte den. Då fick han en likadan skada i det andra bakbenet. Vi har försökt att rehabilitera honom under en väldigt lång tid och i julas fick han något slags anfall i länden/korset. Liknande korsförlamning men vi vet ej vad det var. Sen blev det bra och vi började skritta honom och tömköra. Det gick bra och vi började tömköra honom lite i trav. Sen blev ett bakben svullet igen... 

 

Det kändes som att när den ena skadan hade läkt och vi hade satt igång honom så var det något annat som gick sönder. Men när Fargo inte verkade glad längre och det kändes som att han hade gett upp så kände vi att det räckte. Så mamma kollade upp när och hur vi skulle avliva honom. Vi hade tänkt veckan därpå. Sen fick mamma reda på att det bara gick vissa dagar och om vi inte skulle göra det samma dag som mamma fick reda på det här så hade vi behövt vänta en vecka. Vi ville inte att Fargo skulle behöva gå en vecka till och ha ont så det blev bestämt två timmar innan det hände att han skulle avlivas. 

 

Men mamma och jag stod i hagen hos honom en stund på dagen och det kändes så fridfullt på något sätt. Det kändes som ett fint avslut, jag kommer aldrig glömma det. 

 

 

Sen blev klockan fyra och lastbilen kom... Vi hade stått med Fargo en stund och gett honom massor av god mat, morötter och äpplen. Allt det där som han egentligen inte fick äta pga sin sjukdom. Det visade sig att det endast var en person som kom. Alltså var antingen mamma eller jag tvungen att vara med och hålla i Fargo när han skulle skjutas med bultpistol. Jag visste att mamma inte skulle klara det så jag tog det jobbet. Vi gick bort till samma ställe som vi avlivade Feeri på, en plats som jag inte har varit på sen vi sa farväl till henne. Vi sa våra sista ord till Fargo som vi ville säga, mamma gick därifrån gråtandes.

 

Jag höll Fargo i grimman. Livrädd och i chock inför vad som skulle hända men jag försökte behålla lugnet. Alla som kände Fargo vet att han var väldigt skeptisk till veterinärer, nålar osv. Så först röck han med huvudet, vilket jag inte haft en tanke på att han skulle kunna göra. Jag bara kände att vad ska jag göra om han inte står stilla? Vi kan inte göra om det vid ett annat tillfälle. Tankarna började sväva iväg i lite panik. Men sen bytte vi sida så jag stod på hans blinda sida. Jag höll ena handen i grimman och den andra klappade jag honom på halsen med. Jag försökte prata lugnande med honom och verkligen föra över mitt lugn på honom. 

 

Sen kände jag att han stod stilla och det kändes som att han litade på mig, att allting skulle bli bra. Jag hör hur "skottet" avlossas och jag känner hur Fargo flyger bakåt ur mina händer och jag hör dunsen när han landar på marken. Jag tittar inte bakåt utan frågar bara om jag kan gå, han säger att det är okej så jag går bara utan att titta bakom mig. Jag går till mamma och försöker trösta henne och lugna henne samtidigt som jag precis har varit med om det värsta jag har gjort i hela mitt liv. 

 

Det var verkligen inte det sista minnet jag ville ha av Fargo. Men samtidigt känns det som att han hade behövt en av oss där för att han skulle ha varit lugn. Han skulle aldrig ha litat på en främling, det vet jag. Jag gjorde det för hans skull. Men det var så brutalt, obehagligt och hemskt. Jag försöker hela tiden att förtränga minnet men det går inte. Han stod där livs levande i ena sekunden, jag klappade honom på halsen och i nästa sekund så var han borta. Han finns aldrig mer. Det är så svårt att ta in. 

 

Jag kunde knappt äta på flera dagar efteråt för att jag mådde så illa efter det jag varit med om. Det känns så overkligt. Men samtidigt blir jag påmind varje gång jag går förbi hans tomma box i stallet om att han inte finns där längre och det gör så jävla ont. Det gör bara så ont inombords. Att vi har förlorat både Elliot och Fargo inom bara några veckor. Livet känns inte detsamma varken hemma eller i stallet. Det är för mycket att ta in så mina känslor har stängt av. Jag är varken glad eller ledsen, jag känner mig bara tom. 

 

Det är tufft att åka till stallet varje dag ensam och bli påmind varje gång om att Fargo inte finns där längre. Det är svårt att hålla motivationen uppe och motionera Hero som jag borde. Jag håller ju igång honom men jag känner inte att jag kan gå in i det helhjärtat som jag brukar. Sen har vi en tävling i helgen som jag har sett fram emot jättelänge men som jag i dagsläget egentligen inte ens känner för att rida. Vi ska åka men jag hoppas bara att jag kan njuta lite av det och tycka att det är roligt, så det inte bara blir pannkaka av allting. 

 

Fargo, lilla sockersöta nallebjörns-Fargo ❤ Jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig. Du har lärt mig så himla mycket och varit den största utmaningen ridmässigt. Men när vi jobbade tillsammans och du visade vad du gick för så fanns det ingen bättre känsla i hela världen. Känslan av att sväva fram i din fantastiska trav är oförglömlig! Dina tjut när du skulle hälsa på andra hästar och visa dig kaxig, det ljudet kommer alltid att finnas i mitt huvud. Tilliten som du gav mig och mamma, den är ovärderlig. Alla fina minnen med dig & Feeri. Dem kommer vi aldrig att glömma. Nu får ni äntligen vara tillsammans igen och jag hoppas att ni har funnit frid. Vi ses en dag igen, jag älskar er ❤

 

Ena stunden är man glad och i nästa är man ledsen. Det är lätt att glömma hur fort livet kan vända. Det blev jag påmind om för bara en vecka sen... Men vi börjar med det positiva. 

 

I mitt senaste inlägg skrev jag om hur det kändes på tävlingen på Sundbyholm efter att jag ramlade av och det kändes ju verkligen inte bra.. Men efter det så har jag haft ett skypesamtal med en mental tränare vilket jag tycker var väldigt bra och intressant. Jag har även varit på en föreläsning som hölls av en mental coach. När jag sen började hoppa hemma igen efter tävlingen så började jag på kanske 50cm. Till en början så kan jag säga ärligt att jag styrde undan från hinder några gånger för att jag var så rädd för att komma fel. Men sen började jag komma igång lite och hoppade ändå nån bana på 70-80cm som kändes okej.

 

Nästa gång jag hoppade så kunde jag ändå hoppa hinder på 80-90cm som kändes okej. Vi åkte och hoppade en låg klass i Vingåker vilket gick sådär. Hero kändes fin på framridningen och det kändes bra på framhoppningen. När det var vår tur på banan så började det spöregna vilket störde både mig och Hero och gjorde att båda två tappade fokus litegrann tror jag så två ner fick vi. MEN jag kände mig inte rädd på banan, bara lite osäker så jag bromsade för mycket mot nåt hinder eller två men annars var det okej. Sen var vi iväg till Finntorp och tränade för Sara Li två gånger innan jag skulle tävla på Sundbyholm igen en månad efter den gången jag var så rädd.

 

Dem två träningarna var verkligen välbehövliga för både mig och Hero. Jag började verkligen få tillbaka min självsäkerhet och VÅGADE RIDA. Jag satt inte med hjärtat i halsgropen utan jag tyckte det var kul! Hero kändes så himla bra på båda träningarna och busade även lite - vilket jag tyckte var kul (och inte gjorde mig rädd!). Så jag hade en bra känsla inför Sundbyholm. Från början var tanken att jag skulle hoppa 1m lördagen & 105cm söndagen men vi ändrade och började med 90cm på lördagen. 

 

90cm rundan på lördagen är jag inte jättenöjd med. Hero kändes bra och hoppade bra men jag red inte bra. Jag hade ingen plan och kände inte att jag kom till ridning under rundan men jag kände mig inte rädd vilket var skönt! Eftersom jag inte hade en super bra känsla på lördagen så bytte vi till 1m på söndagen.

 

Inför 1m rundan så var jag ganska nervös och hade inställningen på att 0-12 fel är okej. Men mitt största mål var att jag ville känna att jag red bra och inte kände mig rädd så egentligen spelade inte resultatet någon roll. När jag såg banskissen i bilen så kände jag mest att vi kunde vända och åka hem för att det var en svår och lång bana så då kände jag mest att om vi bara tar oss i mål så är jag glad. 

 

Vi kom dit och det regnade ganska mycket vilket fick mig att tänka på Vingåker och att det skulle störa Hero osv. Men vi gjorde iordning Hero, sen gick jag banan och insåg då att det var två språng i kombinationen vilket jag inte hade hoppat sen jag ramlade av när jag försökte hoppa det. Det gjorde mig såklart lite nervös men jag försökte att inte hänga upp mig på det. Redan efter att jag gått banan så var jag DYNGSUR. Hero likaså innan jag ens börjat rida men på ett sätt tror jag att det var bra. Framridningen och framhoppningen kändes bra. 

 

Det var min tur att gå in på banan. Jag skrittar runt och visar Hero banan, går fram till en vattenmatta som ligger under ett hinder och Hero reagerar väldigt starkt och backar. Han brukar inte kolla på vattenmattor men jag tror han tittade på den för att den regnade så den blänkte och stänkte på den. Min första tanke var att "shit, han kommer aldrig hoppa den här...". Men sen var den min tur att rida så då var det dags att sätta upp galoppen.

 

Jag rider mot ettan, kommer bra på första hindret och sen bara flyter det på! Jag red verkligen efter min plan och JAG RED hela tiden och var helt fokuserad. Vi hoppar genom kombinationen som att vi aldrig gjort något annat! Vattenmattan är inga problem och helt plötsligt har vi hoppat hinder nr 10 och då slår det mig att jag tror baske mig inte att vi har rivit ett enda hinder :o Så det var bara att hålla ihop det över sista hindret och efter det så tänkte jag bara att om jag nu är felfri så vill jag verkligen inte ha tidsfel så jag försöker "rejsa" i mål.

 

Lyckan är total. Jag var så glad för att jag hade verkligen RIDIT hela rundan och Hero var med mig hela tiden. Sen hör jag att speakern säger att det var felfritt inom maxtiden och det är då tårarna kommer. Jag kan inte hålla det inne. Vi skrittar ut från banan och möter mamma som också gråter glädjetårar. Det var den bästa känslan jag har känt i hela mitt liv. Den totala lyckan för att känslan var såå himla bra under hela rundan och att vi på det var felfria!? Då kändes det som ett kvitto på att man gjort rätt. Sen var det även vår första nolla i 1m vilket var så himla kul men det var verkligen inte därför jag var så himla glad. Jag var så glad för att jag inte kände mig rädd, för att jag andades under rundan, för att jag inverkade och red hela vägen, för att Hero var med mig och vi jobbade tillsammans. Det var därför jag var så glad! Det var verkligen den bästa stunden i mitt liv hittills, det går inte att förklara hur det kändes..

 

Och att det spöregnade under hela tiden vi red, det hade jag inte en tanke på! Det var nästan som att kändes som att det gynnade oss. Skönt också att få en liten "revansch" från Vingåker för att visa att vi kan rida även om det regnar.

 

Jag tror verkligen att både samtalet och föreläsningen för mentala coacher har hjälpt mig att "komma tillbaka" så fort. Jag har försökt tänka annorlunda och verkligen gjort så bra jag bara kan och sist men inte minst så har jag kämpat som bara tusan!! I början var jag jätterädd och det har verkligen varit tufft men jag är så, så glad att jag har jobbat igenom det. Sen säger jag inte att jag är där jag var innan jag ramlade av men jag är på god väg vilket känns skönt. Nu är det bara att jobba vidare!

 

Sen kommer vi till det tråkiga.. För en vecka sen fick vår älskade hund Elliot somna in. Vi har haft honom sen jag var 6 år gammal så jag kan inte ens minnas ett liv utan honom... Världens snällaste och finaste Elliot ❤ Hans namn han fick av uppfödaren "Mr Niceguy" stämde verkligen på honom. Jag har aldrig mött en snällare hund, jag har aldrig ens hört honom morra... Vi har ju vetat ett tag att han var till åren och så men för en vecka sen blev det akut så mamma och min syster fick åka med honom till en klinik. Jag jobbade tyvärr den kvällen och kunde inte komma ifrån men jag fick iaf säga hejdå till honom på parkeringen. Som tur var hade jag en snäll kollega som kunde sitta i kassan nästan hela kvällen då jag grät så mycket. Tack Emma ❤

 

Det känns så himla tomt utan honom... Båda hemma och i hjärtat. Man tänker att han är här eller ligger i sin bädd men sen när man kollar så är han inte där och det är då man kommer på det.. Han har funnits här i 16 år så det blir verkligen en stor livsförändring. Och det gör så ont i hjärtat när man bara går ut med Nova för det känns som att man har glömt Elliot. Jag hoppas att Nova kommer klara sig bra för hon har aldrig varit ensamhund. Det känns väldigt jobbigt med Elliot och ibland känner man hur tårarna trycker på men samtidigt känner man sig lugn för att man vet att han har fått frid nu. Men vi saknar honom väldigt mycket. Vi är tacksamma för att vi ändå fick så många år med honom ❤

 

Så jag har blivit påmind om att livet kan vända från total lycka till sorg på bara några dagar. Därför ska man aldrig ta för givet det man har idag för det kanske inte finns kvar där imorgon. Glöm aldrig det.

 

Efter vår 1m runda ❤

Nu var det ett tag sen jag skrev här senast! Men idag kände jag att det var dags att skriva av sig lite igen. 

 

Wow alltså vilken utveckling jag och Hero gör hela tiden! Vi började tävlingssäsongen för ca en månad sen på bästa tänkbart sätt. Vi började med att rida en LB:2 och red ihop hela 66,67% vilket är så sjukt! Vi köpte en dressyrsadel till Hero för ett tag sen och det gör verkligen såå stor skillnad. Han rör sig så fint när man rider i den och jag sitter så skönt och det är SÅ mycket lättare att sitta ned i traven ;) Vi köpte en Equipe sadel och den är verkligen den skönaste sadel jag suttit i så det var ett väldigt bra köp!

 

Sen passade vi på att göra årsdebuten i hoppning samma vecka. Vi hoppade en 90cm runda felfritt och en runda på 100cm med två nedslag. Jag har fått så mycket självförtroende i hoppningen så det känns som att utvecklingen där går så fort framåt - vilket är superkul! Jag har även börjat hoppa utan säkerhetsvästen för att jag tycker jag kan följa med i sprången bättre utan den för den är egentligen lite för lång för min rygg. Detta var alltså då även första hopptävlingen utan västen. Jag är så nöjd med båda rundorna och min ridning tycker jag var jättebra. Jag red självsäkert, kom bra på alla hinder och hade ett väldigt bra flyt! Extra kul kändes det för att jag var så lugn under hela tävlingen. Jag var bara fokuserad på vad jag skulle göra och det kändes så skönt. Detta var helt klart vår bästa runda i 1m hittills. 

 

Under april har vi tränat på hemma och jag har börjat hoppa för Sara Li Vestberg vilket jag tycker är superkul! Vi har varit iväg på öppen bana utomhus vilket blev årets första banhoppning ute. Hero skötte sig så bra och hoppade väldigt bra. Jag tycker att jag red väldigt bra också! Sista banan där låg på 100-110cm och det kändes så bra. Sen har vi även kunnat börja rida ut i skogen igen vilket jag är så glad för. Andra gången vi red ut i alla gångarter så bjöd Hero tillochmed på ett litet bocksprång för han var så glad. Han har faktiskt skött sig bra på alla uteritter hittills men jag rider alltid ut med gramanen för säkerhetsskull eftersom han kan ställa sig på bakbenen. Brukar inte ha den så hårt inspänd. Mest av allt älskar jag att kunna rida på utebanan. Vi har ju en jättestor utebana och det är såå härligt att rida där (och mycket yta att hoppa på ;) ) DOCK finns det inget staket där, vilket vi kommer till nu...

 

Om vi ska ta hela historien från början så var det då såhär. I lördags tävlade vi på Sundbyholm och veckan innan tävlingen blev inte riktigt som jag hade planerat... Det började med att lite mer än en vecka innan tävlingen så drog Hero av sig en sko vilket gjorde att jag inte kunde hoppa den dagen jag hade planerat som sista hoppning innan tävlingen. Som tur var hade jag en väldigt snäll vän som kunde slå på skon då min hovslagare inte kunde. Men då fick han lite ofrivillig vila där det inte var tänkt. Men så hoppade jag honom på söndagen veckan innan tävlingen.

 

Jag hade ställt upp en liten bana på fyra hinder och en kombination. Jag hoppade fram och det gick bra. Sen skulle jag hoppa igenom kombinationen och första gången blev det tokigt då Hero landade i det andra hindret. Det skulle vara två språng imellan men vet inte riktigt om Hero tog 1,5 eller 2,5 språng men det blev lite tokigt iaf. Sen skulle jag hoppa den igen och då upplevde jag att han tvekade in så då styrde jag ut efter första hindret. Sen hoppade vi igenom den några gånger och det gick bra men jag kände mig osäker för jag tyckte det kändes som att Hero tvekade. Men sen la vi upp en bana på kanske 90-95 cm. Jag hoppade några hinder vilket gick jättebra och sen kom vi till kombinationen... Jag blev osäker och försökte "trycka av" honom lite stort på första hindret. Hero inser att det inte kommer funka och lägger in ett till jättekort språng medans jag redan var påväg upp i lättsits för jag trodde han skulle hoppa av. Därav flyger jag upp och mina ben är i luften rakt bakåt över Hero och jag åker av på vänster sida. Landar på vänsterarmen och lyckas vända mig i luften och landa med all vikt på svanskotan/nedre delen av ryggen... AJ.

 

Jag förstod inte direkt vad som hände och visste inte om Hero vägrade men det gjorde han ju inte. Han rev inte ens hindret.. ;) Här kommer vi då till den delen att vi inte har staket på ridbanan... Hero stack när jag ramlade av. Han galopperade till hagarna och sprang ALLT vad han hade i gångarna mellan alla hagar med sadel och träns på sig... Mamma springer efter honom och jag med utan att känna efter hur det känns i kroppen. Den ångesten när man ser Hero springa allt vad han har mellan hagarna och inte veta hur f*n man ska fånga honom. DÖDSÅNGEST kan jag säga... Han sprang en stund men sen fick mamma tag i honom som tur var. Jag hoppade upp igen på ridbanan och tog några språng och hoppade igenom en jättelåg kombination med ett språng imellan vilket gick bra. 

 

På måndagen hade jag ganska ont i ryggen (eftersom jag inte haft väst på mig när jag hoppat..) och lite ont i armen. Fick ett skrapsår på armen och lite blåmärken på armen och knät. Var helt svullen på nedre delen av ryggen. Då red mamma Hero lite iaf. Sen hade jag en magkänsla av att det kanske var något som störde Hero. Inte att han var halt eller så men jag tyckte att jag kände något litet i hans rörelsemönster. Därför ville jag att han skulle kollas innan tävlingen för säkerhetsskull. Det var nämligen så att förra året när vi var på Sundbyholm så hade vi ganska många nedslag vilket efteråt visade sig bero på att han var låst bak och inte kunde lyfta bakbenen ordentligt. Därför tyckte jag att det var extra viktigt att kolla honom.

 

Bästa Anna kom ut och kollade honom och det visade sig att han hade gjort något med bogen på ena sidan så min magkänsla stämde alltså. Hon fixade det så gott hon kunde men det hela hängde ju på hur han kändes i ridningen. Jag provade att jogga honom lite lätt och han rörde sig som vanligt då bara att han var stel. Så han fick ta det lugnt under veckan med lite longering och nån lätt uteritt. Sen kom Sara Li på fredagen och hoppade igenom en kombination några gånger med honom för jag ville att han skulle få tillbaka sitt självförtroende och det gick jättebra tycker jag. Det såg så lätt ut när Sara Li red honom, haha. 

 

Vi bestämde oss iaf för att åka till Sundbyholm på lördagen och börja med 90cm och se hur det kändes. Jag tog på mig säkerhetsvästen och red. Hero kändes fin på framridningen men jag tyckte att han kändes osäker på framhoppningen men det visade sig att det var jag som hade en för dålig galopp antagligen för att JAG var osäker. Fick inte alls någon bra känsla på framhoppningen och jag inbillade mig att det fortfarande kändes i bogen också... Gick in på banan med tanken att "känns det inte bra så utgår jag.." Jag börjar hoppa och det känns helt okej. På några linjer kände jag mig osäker och börjar bromsa och trycka in extrasprång.. Men överlag kändes rundan okej och det blev ändå en felfria runda, mest Heros förtjänst tycker jag. Det var ändå en regional klass och 10 hinder, längsta banan jag någonsin ridit tror jag!

 

Jag började fundera på om jag verkligen ville hoppa 1m också då jag tyvärr kände mig mer osäker än jag trott när jag hoppade. Men mamma och jag kom överens om att jag ändå skulle testa 1m också eftersom vi redan var där och jag var anmäld och så. Jag började rida fram, ganska nervös. Så kom det såklart en stor traktor med en vattentank och började vattna på framridningen där jag red. Hero blev jättespänd och glodde på den. Jag blev spänd för jag vet att Hero kan ställa sig på bakbenen när han blir rädd/spänd. Så jag bestämde mig för att gå direkt till framhoppningen istället och Hero var då ganska spänd.. Sen hoppade jag fram och vissa språng fick jag till bra. Jag var såklart extra nervös också för att det var kombination med i denna runda eftersom det var 1m. Jag har aldrig haft problem med det förut men nu var jag ju nervös eftersom det blev tokigt när jag hoppade hemma och då ramlade av.

 

Men jag gick in på banan med inställningen att vi gör vårt bästa. Hoppar första hindret och känner bara, "hur f*n ska jag orka runt hela banan på 10 hinder?". Vi river tvåan för jag klämmer in ett extrasprång så vi kommer alldeles för nära. Men sen vågar jag rida framåt till trean och kommer bra på den. Hinder nummer fyra var kombinationen... Jag tänker på vad Sara Li sa till mig om hur jag skulle rida. Jag tänker "galoppera, galoppera.." men kroppen bromsar... Jag uppfattar det som att Hero försöker dra åt vänster innan kombinationen (MEN kan lite gärna varit jag som omedvetet försökt styra undan) men jag bestämmer mig iaf för att VI SKA ÖVER. Vi kommer kort in för vi har för dålig galopp men jag lägger på ben, smackar och håller i manen och då vet jag att Hero hoppar. Det blev långt ut över räcket men Hero klarar det. Jag berömmer honom och känner en lättnad för att vi kom över.

 

Då kände jag mot nästa hinder att nu j*klar ska jag rida FRAMÅT och vi kommer bra in på femman som är en linje. Men sen börjar jag bromsa mot sexan och klämmer in ett extra språng... Har lite dåligt galopp till sjuan men kommer ganska bra på åttan som var på en böjd linje. Efter åttan hör jag hur högt jag flåsar för att jag har glömt andas under HELA banan... Jag har inget syre kvar i musklerna. Där får jag också hjärnsläpp och bromsar stackars Hero så mycket att han nästan hoppar nian stillastående. Sen var det en linje till sista hindret och jag har nästan inget fart och tar ett eller två språng för mycket på linjen men Hero klarar precis att komma över sista oxern.. 

 

Jag grät när jag skrittade av Hero. Det var bland det värsta jag har gjort i mitt liv. Jag var så rädd under hela rundan. Hjärtat i halsgropen varje gång jag styrde mot ett hinder. Sen att vi BARA fick ett nedslag är helt tack vare Hero. Han ville vara felfri och hoppade såå bra, det bästa han hoppat nånsin på tävling tror jag. Han räddade mig så många gånger. Om resultatet hade speglat känslan så hade vi haft så många nedslag att vi blivit uteslutna. 

 

Jag var SÅ ledsen dels för att jag kände mig så rädd. För att jag var rädd för att allt vi har tränat på under 1,5 års tid var förstört. Att jag hade förstört Hero. För att jag tyckte så synd om honom för jag bromsat honom mot nästan varje hinder samtidigt som jag ville att han skulle hoppa. Det kändes som att hela min värld rasade...

 

Som grädde på moset hade jag lovat att hoppa in i hopplaget och hoppa en 95cm på en tävling på söndagen.. Jag hade sett mycket fram emot det dels för att 95cm var en bra höjd för oss att träna på och det skulle bli kul att prova att rida i lag. Det hade inte varit några som helst problem för oss att hoppa 95cm om jag hade känt som jag gjorde i hoppningen innan jag ramlade av. Då hoppade vi banor hemma på 100-110cm utan problem och jag var inte ett dugg rädd.  Men efter denna rundan på 1m på Sundbyholm så kändes det för svårt för oss. Jag kände att det var en vääldigt liten chans att jag över EN natt hade tappat all rädsla och kunnat hoppa en bana på 95cm utan att bromsa Hero mot varje hinder. Därför valde jag att inte åka. Vilket jag samtidigt tycker var jättetråkigt men jag vet innerst inne att jag hade varit precis lika rädd och bromsat Hero mot de flesta hinder. Jag ville inte utsätta någon av oss för det. För hur många rundor tar Hero där jag sitter och bromsar honom och säger åt honom att stanna samtidigt som jag vill att han ska hoppa innan han själv kommer att börja vägra? Om han skulle börja vägra så skulle det vara kört för då hade jag blivit alldeles för osäker. Jag tycker inte att det var värt att riskera det. Men det gick jättebra för laget ändå och de kom tvåa! Så det känns ändå lite bättre för mig.

 

Jag har verkligen funderat så mycket på det här nu när det har gått några dagar. Jag har analyserat precis allt i rundorna och hur jag kände. Vill jag verkligen fortsätta med hoppningen? Vill jag fortsätta att tävla? Och svaret mina vänner, det är ett stort JA! Det finns inget jag vill lika mycket här i livet som att rida dressyr, hoppning och tävla. Hästarna och ridsporten är mitt liv! Och jag vet att jag en dag kommer att jobba heltid med hästarna oavsett om jag har eget företag eller jobbar hos någon annan. Det är min stora passion här i livet <3 

 

Jag ska försöka släppa det som hände och försöka bearbeta mitt mentala och mina hjärnspöken. För jag vill tävla för att jag tycker att det är roligt. Jag vill aldrig känna mig sådär rädd igen på tävling, det får inte hända. Jag ska ta hjälp av en mental coach och ta hjälp av min tränare. Vi går ner lite i höjd tills det känns bra igen. Det viktigaste är att vi får tillbaka vårt självförtroende och det vet jag att vi kommer att få men jag kan tyvärr inte säga hur lång tid det kommer att ta... Men en sak är säker. Jag kommer göra precis ALLT jag kan och jag kommer jobba hårdare än någonsin förut!! 

 

Det är nu man förstår hur allting kan ändras på en sekund. Rundan på 1m från Eskilstuna för mindre än en månad sen är jag så nöjd med och man ser på filmen hur självsäkert jag rider. Till 1m rundan på Sundbyholm där man uppenbart kan se hur osäker jag är. Rundorna från Sundbyholm finns på min youtubekanal för den som vill titta. 

 

Men vi ska ta oss tillbaka till dit vi var! Jag vill fortfarande uppnå mina mål för det här året och jag vet att VI KAN KLARA DET! 

 

Bild från Sundbyholm, fotad av Jenny Johansson

 

 

Tänkte försöka att skriva ett inlägg innan det är dags att gå och lägga sig. I vanliga fall tar det några timmar för mig att skriva ett inlägg men idag får jag lägga på ett kol när jag skriver! Jag har redan tänkt ut i huvudet vad jag vill skriva och ungefär hur jag vill skriva det, nu ska jag bara se till att skriva det också..

 

Tyvärr är inte motivationen på topp just nu. Jag skulle ju ha varit med på Annsie-kurs 22-23 februari men det går tyvärr inte... Vi har en häst i stallet som har feber och med tanke på att det har gått runt en del smittsamma sjukdomar så har vi stängt stallet och får alltså inte åka någonstans. Så efter denna häst har blivit frisk och 3 veckor efter det, DÅ får vi åka iväg om vi vill. Det är verkligen såå tråkigt eftersom att jag sett fram emot kursen så länge.. Jag har inte tränat för tränare sen i början av december så då ville jag få hjälp på kursen och få feedback på det vi jobbat på sen jag red för Annsie förra gången. Vi fick lite "hemläxa" då och nu var jag nyfiken på om Annsie tycker att dem sakerna har förbättrats och sen ville jag ha nya saker att träna på. Men, men... Jag menar absolut inte att det är någons fel att denna häst har feber för det kan man inte rå för men det är surt bara. Om ni undrar så har hästen testats NEGATIVT för EHV-1. 

 

Det är väldigt tråkigt att vi inte kan delta i kursen men det är inget jag kan göra något åt tyvärr. Vi hoppas på nästa tillfälle istället! Men som lite "tröst" så tänkte jag köpa ett fint tävlingsset till Hero för dem pengarna. Tänkte att det kanske gör så att jag blir lite mer motiverad.. Plus att vem gillar inte att köpa fin utrustning till sin häst..? ;)

 

Men detta betyder alltså att vi inte kan åka någonstans på minst en månad. Jag hade tänkt att börja tävla i början på mars men så lär det ju inte bli. Jag hoppas verkligen att vi kan komma ut i april senast för jag vill inte börja tävla för sent detta år. Det känns lite som att "säsongen" blev framskjuten och min tävlingsplanering sket sig ju lite. Därför jag kände att min motivation försvann. Men vi får helt enkelt försöka göra det bästa av det och fortsätta att träna på egen hand. Jag har inga problem med att bygga banor eller komma på övningar för jag vet ungefär vad vi behöver träna på men ibland skulle jag vilja ha lite hjälp från marken och få lite kommentarer medans jag rider. Sen är det lite jobbigt ibland att bygga fram & bort allt själv då det tar 30-40 minuter för mig att bygga om jag ska hoppa bana. Men jag får väl se det som styrketräning ;) 

 

Hero har tagit det lugnt nu i nästan två veckor. Han vaccinerades i slutet på januari och sen fick han lite feber efter det. När den var borta så hann jag rida honom en gång. Dagen efter var han helt tjock i ett ben... Vet inte om han fick lymfangit eller vad det var. Detta var för en vecka sen men nu är benet nästan precis som vanligt igen. Men han har tagit det lugnt och bara promenerats/skrittats fram tills idag. Jag var modig härromdagen och skrittade ut honom när det var -16 och han har inte har ridits ut på ett tag. Men det gick bra! Han var spänd och så men han gjorde ingenting vilket var skönt. Sen skrittade jag honom barbacka i ridhuset en dag också. 

 

Idag red jag honom i skritt och trav och det kändes ganska bra. Klart han kändes stel och så eftersom han inte ridits ordentligt på nästan två veckor men jag fick honom ganska bra fram för skänkeln och alert och det är jag nöjd över. Jag håller på att prova ett nytt bett just nu så formen är lite sådär men det känns ganska lovande med detta bettet. Det är ett beris bett med fasta ringar och tungfrihet. 

 

Den kommande veckan ska jag jobba nästan 50 timmar så Hero får ta det ganska lugnt är tanken. Jag hoppas att benet kommer hålla sig fint nu när jag "rider igång" honom. Men jag tänkte ta det lite succesivt så jag kör bara skritta & trav några dagar innan jag galopperar och jag kommer inte rida honom hårt. Men om han känns bra under veckan så hoppas jag att vi kan komma igång med lite hoppning igen v8! Eftersom vi ändå inte ska vara med på kursen och inte har någon tävling inplanerad så tänker jag att vi kan ta det lite lugnt och inte ha någon brådska. 

 

Jag passar på att jobba mycket extra nu i februari så jag kan spara till tävlingar/träningar framöver. Jag har precis jobbat hela helgen så är lite trött men jag längtar till fredag då jag är ledig en dag. Imorgon blir det stallet 7.30-12 och sen jobb 13-22. Tisdag jobb 7-18 sen stallet och sen fortsätter veckan ungefär likadant.. Så med det sagt så måste jag försöka få lite sömn!

 

Februari blir nog en lugnare månad för Heros del medans jag får jobba på hårt! Så hoppas jag att Hero & jag är igång till 110% igen i mars. Och tävlingsklara i april.. ;) Längar!

 

Hero var såå fin senast vi hoppade!!

Nu känner jag att det är dags för mig att börja blogga igen! Min tanke är att jag ska skriva inlägg regelbundet men vi får väl se hur det går med den saken. Jag har känt länge att jag har varit sugen men så har det inte blivit av och jag har funderat på vad jag vill skriva om och hur jag ska formulera mig osv. Men nu kör jag bara helt enkelt. Jag tänkte inte dra ett helt års historia här i "första" inlägget då jag känner att det blir lite jobbigt att skriva och liiite långt att läsa kanske ;) Men jag har bestämt att min blogg kommer att bli en ren "hästblogg" och alltså inte handla om mitt privatliv. Tycker det känns passande eftersom att hästar är min stora passion i livet. I detta inlägg tänkte jag dra lite om hur det går med Hero just nu så hoppas ni vill fortsätta att läsa :)

 

Förra året tog vi oss faktiskt ut på tävlingsbanorna vilket jag kanske inte trodde i början av förra året då det inte gick så bra med Hero och jag typ var rädd för honom... Men vi tränade på och jag tog mig mod till att våga mig ut på min första riktiga tävling i maj. Vi började med hoppning men har även provat lite dressyr. Vi var ute på 6 hopptävlingar men vissa tävlingar hoppade vi flera dagar och sen har vi ridit 2 dressyrtävlingar. Förra året så ville jag samla rutin på tävling och att åka iväg vilket jag tycker att vi har gjort. Vi har även varit iväg och tränat på olika ställen vilket har gått bra. Vi red vi sista tävling i slutet på oktober. Jag är väldigt glad att vi "låg i" och faktiskt var med på så "många" tävlingar och samlade rutin vilket känns väldigt bra inför detta år då jag vet lite mer om hur det går till på tävling! 

 

Så nu har vi alltså tränat på själva sen i november förutom en kurs som jag var med på 30/11-1/12 vilket var en hoppkurs för A-tränaren Ann-Sofie Oscarsson Hellsing. Jag har tidigare sett kurser hon har haft och jag har länge "drömt" lite om att en dag själv kunna delta på hennes kurs så det var verkligen jätteroligt att jag fick möjlighet att vara med. Kursen var väldigt rolig och nyttig för både mig och Hero och han skötte sig väldigt bra. Vi fick lite hemläxor av Annsie som jag nu tränar på att förbättra. Planen är att vi ska rida kurs för henne igen i slutet av februari och det ser jag väldigt mycket fram emot!!

 

Det jag har som mål nu under vinterträningen är bl.a. att få Hero avslappnad med bett. Jag vill att han ska känna sig bekväm med bett i munnen och slappna av i kroppen & vara lätt att böja o ställa. Sen vill jag att han blir starkare i kroppen så jag jobbar mycket med tempoväxlingar, övergångar och mycket gymnastikhoppning. Gymnastikhoppningen gör jag även för att träna honom på att bli kvickare i benen och hoppa bättre språng. Förut när han har hoppat har det känts som att han har "klivit" över hindrena och han har även varit ganska slarvig och rivit en del. Jag försöker få honom att hoppa genom kroppen mer och använda ryggen på ett bättre sätt.

 

Sen vet jag att vi som ekipage behöver träna på att hoppa längre banor på typ 10 hinder. Dels för att vi ska orka hoppa längre banor, jag behöver träna på att hålla fokus en hel bana och RIDA hela banan och jag behöver träna på att "klara av" att hoppa många hinder i rad som är högre (ca 1m). Jag minns på senaste tävlingen att efter några hinder började jag bli lite rädd för höjden då det kändes som att varje hinder bara blev högre och högre... Jag är fortfarande lite höjdrädd men det har blivit mycket bättre. Jag kan hoppa enkelhinder upp till 115cm och jag har hoppat nån oxer ut ur en serie på 120cm men när det blir många hinder på raken så kan jag ibland känns hur pulsen stiger under banans gång så därför måste jag träna mitt mentala på längre banor.

 

Sen tränar jag hela tiden på att ha en bra galopp när jag hoppar, det är lätthänt att vi hamnar i undertempo men jag tycker att det börjar bli bättre. Vi tränar även på att hålla galoppen i svängarna. Som ni kanske förstår så har vi mycket att träna på men mina huvudmål är att få honom framme för skänkeln, lydig och avslappnad med bett och när jag får till det så tror jag att många andra saker också kommer att fungera bättre. Jag red ju honom bettlöst halva förra året men sen funkade inte riktigt det längre så sen dess har jag ridit honom med bett men han är inte helt bekväm ännu. Just nu håller jag på att provar lite olika bett för att se vad han gillar bäst men det är inte så enkelt.

 

Jag försöker helt enkelt göra det bästa av det jag har att jobba med. Nu känner jag att det här inlägget inte riktigt blev som jag hade tänkt mig och att det kanske låter som att det BARA är massa grejer som Hero måste förbättre. Men så är det inte! Han har blivit mycket bättre än vad han var för några månader sen och han börjar bli så fin i kroppen. Vi har gjort mycket grovjobb så nu är jag mer inne och slipar på detaljer. Jag är ju perfektionist så för mig finns det alltid en massa saker som man kan göra bättre! Det är sällan jag känner mig helt nöjd. Jag har ju också en massa saker att förbättra med mig själv och min sits till exempel. Jag vill ha en bättre sits över hindrena och framförallt vill jag mer än något annat att min skänkel INTE ska åka bakåt över hindrena för det gör att jag tappar balansen och inte kan följa med Hero så bra som jag vill i sprången. Man kanske inte kan tro det men det känns VÄLDIGT mycket när han hoppar så det gäller att hålla i sig kan jag säga.. Jag har liksom svårt att sitta kvar på 100-110cm så jag vet inte om vi någonsin skulle kunna hoppa 120cm till exempel, haha. Det kanske dock är ett lyxproblem ;) 

 

Som avslutning kan jag berätta att han kändes JÄTTEFIN igår när jag red honom utan stigbyglar. Jag kommer åt honom så mycket bättre utan stigbyglar och i galoppen kändes han helt magisk alltså... Synd att ingen såg det eller att mamma kunde filma, så typiskt! I traven är det fortfarande lite skumpigt men han kändes fin även där. Så idag har jag lite träningsvärk både i ben och mage men det är så bra träning att rida utan stigbyglar!

 

Men nu måste jag sova för jag ska jobba imorgon bitti så jag får berätta mer i ett annat inlägg! 

 

Hero hoppade såå bra på denna oxer i helgen när jag tog några språng! *hjärtögongubbe*

 

Kände att det passade bra att skriva av sig lite. Jag kanske borde börja blogga lite mer regelbundet igen? Hmmm, vet inte vart jag ska börja riktigt. Känner mig så frustrerad, nästan så att jag vill vända ut och in på mig själv. 

 

Hästar är ju allt för mig, det är liksom allt jag har. Så när det inte känns 100% så blir jag väldigt frustrerad. Jag tänker vara helt ärlig och skriva precis som jag känner. Det känns inte helt bra med Hero. I början kändes det som en dröm och allting flöt på bra. Men under den senaste tiden så bara uppkommer det mer och mer problem vilket känns tråkigt såklart. Som t.ex. det här med att rida ut. I början red jag ut honom själv och det gick bra, jag red med graman för att han var lite spänd men han gjorde aldrig något under uteritterna. Sen började han att ställa sig på bakbenen lite lågt när man skulle hoppa upp när man skulle rida ut. Men jag försökte ignorera det ett tag och red ut ändå även om det såklart var lite obehagligt. 

 

Sen blev det halt ute och dåligt underlag så då red jag inte ut på ett tag. Sen red jag ute i snön på utebanan utan graman en dag när jag kände mig modig. Han hade dessutom vilat några dagar innan... Men han gjorde ingenting när jag hoppade upp eller under hela ridpasset, han var jättelugn och snäll! Sen hoppade jag dagen efter så han gick ett ordentligt pass. Så skulle jag skritta ut honom dagen efter. Mamma gick med med Fargo. Det gick jättebra att hoppa upp, vi skrittade iväg och Hero kändes lugn och avslappnad, jag hade ingen graman. Sen helt plötsligt, (och då menar jag verkligen helt plötsligt), helt från ingenstans så står han på bakbenen, HÖGT. Och jag blir ju såklart chockad och förstår inte ens hur jag sitter kvar då jag aldrig har suttit på en häst som har stegrat så högt förut. Men så bara stod han där också, på bakbenen.. Sen när han väl hade alla fyra ben på marken igen så fortsatte jag att skritta men han gjorde det en eller två gånger till.

 

Och envis som jag är så ville jag inte hoppa av för jag ville inte att han skulle "vinna". Men så skrittade vi en bit och han gjorde ingenting. Så kom vi fram till ett gärde på ena sidan av vägen så då bestämde jag mig för att prova att trava lite där för att se om han behövde göra av med lite energi. Så travade jag lite, han stegrade nån gång men inte lika högt. Sen var han lugn ett tag så då trodde jag att det var lugnt. Men inte det... Då gjorde han nåt så jag tappade balansen lite och så ställde han sig rakt upp och då var jag på väg av så då försökte jag bara hjälpa till att åka av för jag hade inte suttit kvar om han ställt sig direkt igen. Så var jag rädd att bli sparkad på vägen ner också eftersom att jag var vid rumpan. Men det blev jag inte. Men jag slog i bakhuvudet igen såklart.. Så när jag åkte av så trodde jag att Hero skulle galoppera/bocka iväg för att han va pigg men inte det. Nä, han stod kvar då och tittade på mig som "vad gör du där?". Jag brast ut i tårar för att jag blev jäkligt arg, ledsen och rädd. 

 

Sen skulle jag upp igen såklart. Hittade en stor stock vid en timmer-hög. Visste inte om han skulle stå stilla när jag hoppade upp eller om han tänkte göra nåt.. Men upp kom jag och han gjorde inget. Jag provade att trava lite igen, det gick bra. Sen ville jag bara prova att galoppera några steg för att se vad han skulle göra. Då började han dra ner huvudet lite och ville bocka och busa - vilket är okej. Det får han göra för att han är glad. Men han får f*n inte ställa sig på bakbenen utan anledning. I vilket fall så hoppade jag av och gick tillbaka med honom till stallet efter det. Men kan ni förstå hur ledsen jag var den där dagen...

 

Efter några veckor vågade jag prova att rida på utebanan i snön - med graman. Det gick bra, han kastade sig åt sidan en gång men annars ingenting. Men jag hade ingen känsel i händerna för jag höll i tyglarna så krampaktigt...  Efter det har jag tyvärr inte vågat rida honom någonting ute. Vilket känns så jäkla tråkigt för hans skull, för han behöver komma ut, variera underlag osv. Men jag vågar inte. 

 

Så har ju jag ridit honom på hackamore vilket har funkat super. För jag har inte hittat nåt bett som han har trivts med. Så var det en tandläkare och kollade hans tänder för några veckor sedan och raspade. Efter det provade jag att rida på ett bett vilket gick såå himla bra och Hero har aldrig gått så avslappnat innan. Men sen för några dagar sen när jag red på det så var han SÅ missnöjd. Han bara stretade emot, röck med huvudet och la tungan över bettet... Så vi fick gå tillbaka till hackamoret. Vilket känns lite tråkigt för jag vill kunna rida honom på bett för han går i en annan form då och om vi ska tävla i dressyr så måste han ju kunna gå med bett så vet inte riktigt vad jag ska göra med den saken...

 

Sen är han rätt bitig av sig, det har blivit lite bättre men ändå. En häst ska inte bitas/naffsa.. Så kan han stegra när man leder honom, bara sådär. Vilket har gjort att jag kan känna mig nervös bara jag ska leda honom från stallet till ridhuset..

 

Och det senaste som han har börjat med, att backa när man ska hoppa upp. Han har ALLTID stått stilla i ridhuset när man ska hoppa upp. Men nu, han slutar inte backa. Det spelar ingen roll om någon håller i honom. Jag måste liksom ställa honom i väggen och då kanske jag kan hoppa upp om jag har tur. SUCK. 

 

Det känns bara som att han kommer att hitta på fler och fler saker att göra desto längre tid vi har honom. Jag vet inte om han testar mig eller varför han gör alla saker. Han känns inte som den typen som testar för egentligen är han ju en jättesnäll häst men jag vet inte. Det är inte roligt i alla fall. Sen åkte vi iväg på öppen bana förra helgen och då skötte han sig såå bra med allting och var så duktig, snäll och avslappnad. Snällare på bortaplan än hemma känns det som. Vissa dagar kan det kännas så jäkla bra, som att man är lyckligast i världen men andra dagar... Då kan jag känna mig gråtfärdig.

 

Visst, jag förstod att inte allting skulle gå som smör med en ny häst men ska man verkligen ha så här mycket problem? Just nu känns det som om de dåliga dagarna är fler än dem bra. TYVÄRR.

 

Men alltså hästen i sig är ju helt otrolig. Hero är en jättefin häst med mycket potential. Han är en dröm att rida (för det mesta) och han har redan lärt mig så mycket. Men ridningen är inte det viktigaste för mig. Jag vill att alla bitar ska funka. Det handlar inte bara om ridning för mig. Jag vill ha en trevlig häst, en vän. En familjemedlem liksom. Och jag önskar att jag kunde känna något band till honom. Men jag känner inget, vilket också gör mig ledsen. Jag vet att mitt hjärta fortfarande är krossat efter att Feeri försvann men det har snart gått ett halvår så jag förstår inte varför jag inte känner något än. Det känns som att jag fortfarande är osäker på Hero, efter nästan ett halvår liksom... Jag kan inte minnas att jag nånsin kände så med Feeri. Det är nästan som att jag försöker intala mig själv något som inte finns där (än). 

 

Jag förstår att jag aldrig kommer ha ett likadant band som jag hade med Feeri men varför kan jag inte känna något överhuvudtaget? Ska det ta mer än ett halvår innan man känner något? Jag förstår inte riktigt. 

 

Med det här inlägget menar jag absolut inte att vi ska sälja Hero eller så. Jag är bara frusterad över att vi har så mycket mer problem än vad jag trodde att vi skulle ha. Från början trodde jag att vi kunde börja åka ut på saker till sommaren kanske men nu känns det väldigt avlägset... Det blev lite mer jobb än vad jag hade tänkt. 

 

Men så länge det inte blir värre och jag blir rädd för honom så borde det gå att lösa dessa saker. Vi får helt enkelt ta en dag i taget och kämpa på. Och jag hoppas verkligen, från botten av mitt hjärta att vi kan utveckla något slags band till varandra ♥ För jag saknar verkligen att ha en vän som väntar på mig i stallet varje dag..

 

Men just nu känner jag mig lite ledsen och splittrad. Men som sagt, en dag i taget. 

 

Det var så längesen jag bloggade att jag har glömt bort hur man börjar skriva ett inlägg, haha. Minns inte ens när jag senast bloggade aktivt? Jag har helt enkelt inte haft någon motivation. Men det känns lite spännande nu med ny häst och nya möjligheter! Jag har ju inte ens presenterat Hero för er... Dåligt av mig! Men det tänkte jag göra nu! :)

 

Vi har snart haft Hero i 4 månader så jag känner honom inte helt väl än. Men om vi börjar med lite fakta! Han heter Hero, född 2008 e Hellrik x Cardento (fin hoppstam!), han är egentligen ett SWB men med papper o betalningar o sånt så står han inte som det så vi får kalla honom för svenskt halvblod helt enkelt. Han är gråskimmel (kallas det så?) och strax över 170cm hög. Har tävlat felfritt 120cm hoppning. Och historien om hur/varför vi köpte honom kan ni läsa i tidigare inlägg!

 

Hero är i stort sätt en stor och snäll häst. Han är rätt lugn i allmänhet men kan ha en liten räv bakom örat. Han är jättesnäll i stallet, kan va inne själv och inga problem att stå på gången. Snäll med hovslagare och liknande. Han är jättesnäll att rida, oftast varken pigg eller seg, något därimellan. Dock så kan han helt plötsligt en dag till en annan vara lite crazy... Som t.ex. senaste hoppträningen så var han väldigt vaken för ljud, ville galoppera istället för att trava och även bocka (?) i galoppen och han hoppade även över bommar. Så det är en sak som är svårt för ena dagen kan han vara trött men dagen efter lite vild... Han håller inte en jämn nivå. Han äter samma foder varje dag och har samma rutiner så vet ej vad det beror på. 

 

När man ska rida ut så när man ska hoppa upp så ställer han sig på bakbenen när man är på väg att sätta sig ner vilket inte är så roligt. Inte så högt men ändå. Sen har man inte fått spänna gjorden när man sitter på (när man ska rida ut) så funderat på om han har lite sadeltvång men han gör ingenting i ridhuset så vet ej varför han blir stressad när man ska rida ut. Men rider alltid med magplatta för att fördela ut trycket så mycket som möjligt. Och spänner alltid gjorden lite i taget. Han är lite tittig när man rider ut så rider ut med graman. Har dock inte ridit ut något den senaste tiden då det har varit dåligt underlag och känt mig nervös för att han ska ställa sig när jag ska hoppa upp så har dåligt samvete över det. Är tyvärr inte så modig av mig... Men vill jättegärna rida ut nu när det är snö så ska försöka göra det!

 

Sen kan han även helt plötsligt stegra när man leder in honom från hagen. Då ställer han sig rakt upp och eftersom han inte är liten från början så blir han ju väääldigt stor då. Men han har aldrig varit arg och försökt sparka eller så. Men vet inte varför han gör så och jag vet inte hur jag ska ta bort det beteendet heller. Han har enligt uppfödaren inte gjort så förr så vet tyvärr inte vad det beror på. Det enda jag kan tänka är för att han är pigg men tycker ändå att det är lite konstigt. 

 

Och det här med att ha en liten räv bakom örat.. Det var på en hoppträning för ett tag sen. Vi höll på att värma upp i galopp och Hero kändes som vanligt, inte som att han hade extra energi eller så. Men helt plötsligt, HELT utan förvarning så typ bockade han/sköt rygg/sparkade bakut (?) och sen stannade så jag flög ju rakt ner i backen. Så nu vet man att det kan komma helt plötsligt utan förvarning! Men han gjorde det inte för att vara dum utan det kändes mer som att det var energi som behövde komma ut. Och han är även lite känslig för hästar som låter mycket (typ dundrar) och när andra hästar bockar och busar så blir han lätt påverkad. Så håll gärna avstånd då tack ;) Så han kan ha en liten räv bakom örat även om han kan se väldigt snäll och lugn ut... Haha.

 

Nu kanske det låter som det bara är negativa saker med honom men så är det absolut inte! Han är ju en OTROLIGT fin häst att rida. Han är alltid rolig att rida. Jag tycker att han har väldigt fina gångarter som går att utveckla och han har mycket potential. Jag tror att han kan bli riktigt fin i dressyren och jag tror att han skulle kunna gå medelsvår dressyr med rätt träning! I hoppningen är han PRECIS rätt häst för mig då han ger sin ryttare så mycket självförtroende och han skulle till 99% aldrig stanna - vilket är en stor trygghet för mig! Lite tråkigt att han bara kliver över hinder under 1 meter och slarv river lite för han tycker det är lågt och "inte så viktigt att lyfta på benen" men sånt kan man leva med. Tror han hoppar bättre när hindren kommer upp lite och även blir mer försiktig då men matte är ju fortfande lite höjdrädd men jag jobbar på det! Men jag tycker att det är otroligt roligt att hoppa honom och jag litar på honom till 100%! 

 

Vi har tränat lite på tömkörning då han aldrig har gjort det innan och till en början ska jag erkänna att han inte var så lättstyrd och han förstod inte riktigt grejen... Men senast jag tömkörde honom så WOW vad duktig han var och så fint han gick och bjöd på riktigt fina gångarter ska jag säga! Han visade upp ökad trav med så fina luftiga steg så matte nästan började dregla.. ;) Han är jättesnäll att longera, lite dålig på att lyssna på kommandon men det börjar bli bättre! 

 

Sen är han ett matvrak och älskar godis. Så kan hända att han nafsar lite.. Sen om han är pigg vid hoppning så har han t.ex. över en bock hoppat ett stort språng typ rakt upp o rakt ner. Likadant på en annan träning då han fick för sig att helt plötsligt titta till på vattenmattan som han aldrig tittat på förut så då hoppade han också typ 1 meter över hindret så han har lite roligheter för sig men det är lite gulligt tycker jag! Och när jag skulle byta galopp häromdagen när jag red så luftade han lite extra bak för att han var pigg. Sånt tycker jag är gulligt! Det är kul att han visar lite personlighet och att han har egna åsikter - bara det är på lagom nivå ;)  

 

Vi hopptränar regelbundet varannan vecka och det är så roligt! Vi har dressyrtränat en gång hittills. Jag tycker fortfarande (efter 4 månader) att det är helt sjukt att Hero faktiskt är vår häst och det känns som att man inte har smält det än. Trodde aldrig att vi skulle äga en sån fin häst! Så det är verkligen en dröm för mig och det känns som jag har så många nya möjligheter med Hero vilket är så spännande. Jag vill att vi ska bli ett riktigt vasst ekipage och träna ihop oss och bli grymt duktiga på både hoppning och dressyr. Mina förhoppningar är att vi ska börja tävla i båda grenarna. Även fast jag har trott att jag aldrig varit en tävlingsmänniska så är det ändå något i mig som tycker att det känns spännande även fast jag får ont i magen av nervositet bara av tanken, haha! Men det viktigaste nu är att vi ska lära känna varandra, träna och ha roligt! ♥

 

Följ gärna min instagram @majahammarback där jag uppdaterar mycket om Hero! 

 

Så glad för denna otroliga häst ♥♥♥

Jag fick en kommentar om mitt senaste inlägg som gjorde mig väldigt förbannad och ledsen men uppenbarligen så känner inte den här personen (som valde att vara anonym) mig.

 

 

Alltså jag tänker inte ens ge det en kommentar. Jag hittar inte ord. Inte konstigt att man väljer att umgås med djur istället för människor. 

 

MEN, för dig som kommenterade och för er andra som är intresserade så kan jag förklara hur det gick till med Hero ("min drömhäst"). 

 

Jag hade då redan bokat tiden för att avliva Feeri. Jag hade bestämt mig för att behålla min stallplats mest för att jag har så mycket saker som jag inte har någonstans att göra av men även ifall det skulle bli någon ny häst. Jag hade inte tittat på några hästannonser ÖVERHUVUDTAGET. För jag ville bara fokusera på Feeri och brydde mig liksom inte om någon annan häst. Men så var min mormor & morfar på besök (de bor i Skåne) och de skulle åka och hälsa på några bekanta som föder upp hästar och har en massa hästar. Då hade de frågat om inte dem hade någon häst som skulle passa oss. (Jag hade inte bett dem att fråga.) Och då hade dem en häst som de kunde tänka sig skulle passa. Så mamma och jag åkte med dit för att titta på hästen och provrida den.

 

Feeri avlivades på en onsdag och det här var då fredagen innan det. Jag åkte även med bara för att göra något då jag var ledsen och bara gick och tänkte på Feeri hela tiden. Det var lite för att få mina tankar på annat. Jag visste innan att det var en väldigt fin häst så jag visste typ att vi inte skulle köpa den men jag tänkte att det är ju alltid kul att rida fina hästar så jag kunde ju provrida den iaf. Så red jag och det kändes hur bra som helst och supertrygg att hoppa (då jag är lite osäker i hoppningen). Mamma red också lite och tyckte att det kändes bra. Han var lagom storlek, ålder, temperament osv. Och han var uppfödd hos dem så de visste ju ALL hans historik vilket typ är det bästa eftersom man ofta blir lurad när man köper häst.

 

Sen togs Feeri bort. Vi funderade på hästen vi provat och kände bara att om vi ska köpa en ny häst så är det den här vi ska ha. Han passade oss perfekt med allt! Och det viktigaste för oss var att han var så snäll och trygg. Och det är så himla mycket värt att köpa från uppfödaren som då vet hela hästens historik. Hästen fanns inte på annons någonstans (vad jag vet) men det var folk som provred den så vi kände att vi var tvugna att bestämma oss snabbt innan någon annan skulle vilja köpa honom (även om inte vem som helst fick köpa). Så då sa vi att vi ville ha honom. Veterinärbesiktning bokades på måndagen (veckan efter Feeri tagits bort).

 

Han gick igenom besiktningen och då förslogs det att han skulle köras direkt från besiktningen till vårat stall (vilket vi inte alls var beredda på). Men mitt i allt det här så hade våran bil gått sönder så vi hade inte kunnat hämta honom under den veckan då. Därför bestämde vi att det var lika bra att köra honom till oss direkt. Jag hade inte förberett boxen eller någonting. 

 

Jag hade aldrig räknat med att ha en ny häst så fort. Eller jag visste inte ens OM jag skulle ha en ny häst. Och ja, jag tycker också att det gick för fort för det känns som att jag inte har hunnit andas. Men det var verkligen inte planerat och det bara blev så av slumpen, eller ödet. Jag vet inte. Jag hade som sagt inte ens tittat efter någon annan häst. Men det bara blev en perfect match så det var liksom nu eller aldrig. 

 

Aldrig i hela livet att jag skulle byta ut Feeri och bara slänga henne som skräp. Och det vet de människor som känner mig. 

 

Det jag var mest rädd för när det gick så fort med den nya hästen var att Feeri skulle tro att jag hade bytt ut henne. Först kände jag som att jag aldrig skulle kunna köpa en ny häst för att hon skulle tro att hon inte dög. Men Feeri vet att det inte är så. Ingen annan kan NÅGONSIN ta hennes plats. Och det vet hon och jag ♥

 

Och, jag är jättenöjd med Hero ♥ Det här inlägget var mest bara en förklaring. Det kommer ett separat inlägg om Hero!

 

Till sist, DESSA SÅ KALLADE "STORYS" ÄR HELT SANNA.

 

Anledningen till varför jag inte har skrivit någonstans om varför vi tog bort Feeri är av några olika anledningar. Den största delen är för att det gick så fort med allting och jag tror av jag var lite i chock och förstod inte riktigt. Sen när det var så allvarligt så ville jag ta ett beslut helt själv utan någon annans åsikt/kommentar. Och sen det hände har jag inte känt mig redo att skriva eller prata om det direkt. Men nu är det dags. För jag vill ändå att alla som vill veta ska få veta eftersom vissa har följt våran resa och varit intresserade. 

 

Till slut så bokade jag ju en tid hos veterinären. 21 augusti var vi hos veterinären. De tittade när jag longerade henne, gjorde böjprov, bedövade några olika ställen och jag longerade igen, röntgade frambenen och tog blodprov. På röntgen visade det sig att det hade blivit nån lös benbit som var inkapslad på nåt sätt i ett knä och hon hade artros i båda hovlederna, mest vänster. Jag blev otroligt ledsen direkt. För Feeri hade verkligen INTE visat att hon hade haft ont, hon var pigg och glad och ville jobba (även om hon mest vilat hela sommaren). Men detta betydde att hon hade hon hela tiden och jag tror det var därför hon var så snubblig fram också. Så hon fick en spruta med metacam direkt hos veterinären..

 

Några dagar senare fick jag svar på blodprovet vilket visade att hon hade både borrelia och anaplasma. Vilket är typ allmäna infektioner som gör att de kan få ont i leder, bli stela och allmänt få ont i kroppen. Även färre av några blodkroppar (tror de är vita blodkroppar) som är kroppens immunförsvar. Så när jag hade fått besked om allt det här så blev jag helt chockad och ledsen. Jag trodde helt ärligt att de skulle hitta nån hälta och spruta med kortison och sen vila och återbesök typ. För vi var där för ett år sen med Feeri och då tyckte dem att hon såg så fin ut. Så förstår ni vilken chock det blev?

Och jag började fundera på hur länge jag hade låtit henne gå med allt det här och jag kände mig så skyldig och elak och fick SÅ JÄVLA DÅLIGT SAMVETE.. Men jag svär på att om hon verkligen hade visat att hon hade ont så hade jag ju självklart åkt med henne tidigare! Och jag kände henne utan och innan så jag hade vetat om hon hade visat att hon haft ont...

 

Det här betydde alltså att hon skulle vara tvungen att gå på smärtstillande varje dag i resten av hennes liv för att hon hade ont... Även om hon bara skulle "gå o skrota i en hage"... (Hon gick på metacam från att vi varit hos veterinären.) Jag försökte hitta en veterinär som kunde behandla borrelia och anaplasma men det visade sig att det inte var så enkelt som veterinären vi var hos sa.. Den behandlingen var att spruta henne i blodet 5 dagar i rad och det skulle kosta en hel del och det fanns inte ens några bevis på att det skulle hjälpa + att det är riskfyllt att spruta i blodet.. Jag valde att inte göra behandlingen. Så jag funderade under några dagar på alla olika möjliga alternativ som fanns för Feeri. Och vad jag än kom fram till så var det INGET av alternativen som skulle göra Feeri lycklig... Hon skulle aldrig mer få jobba som hon älskade.. Hon kunde skrittas men vem vill rida på en häst som har ont? Inte jag. Och det skulle inte göra henne lycklig ändå. 

 

Dagen efter vi hade varit hos veterinären så kom en equiterapeut/massör ut och behandlade Feeri också för jag ville att hon skulle ha så lite ont som möjligt såklart.

 

Ungefär 1-1,5 vecka efter veterinärbesöket så tog jag beslutet om att hon skulle få somna in... Jag ville inte att hon skulle ha ont längre. Hon gick i hagen som vanligt med Fargo, blev ompysslad, gick promenader och jag skrittade henne uppsuttet 2 gånger. Vi myste massor och hon fick mycket godis. Det var otroligt jobbigt och gå och vänta i ca 2 veckor på att de skulle komma och avliva henne.. När man visste att hon skulle dö.. Jag kände mig som en mördare. Men samtidigt så visste jag att de va rätt beslut. Hon snubblade med frambenen bara på vägen till och från hagen så jag kände att jag behövde hålla upp henne när jag ledde henne... Och hon började bli riktigt pigg och på gränsen till att det skulle slå över och det är inte kul. Hon gick ju bara och samlade energi. 

 

13 september, dagen då de skulle komma och avliva henne... Vi tog ut hästarna på morgonen, hon gick och åt gräs i hagen som vanligt med Fargo fram till eftermiddagen. Då tog jag in henne och badade henne och gjorde henne fin. Hon glänste så mycket och var jättefin. Hon hade sin rosa grimma som det stod "precious" på och ett smycke som var en krona som hon brukade ha. 

 

Jag hade läst på innan om de metoder som fanns att välja på. Jag har alltid tänkt att jag skulle välja att spruta när man nån gång måste avliva men så läste jag på om de två metoderna. Spruta eller bultpistol. Jag har alltid tyckt att det låter så hemskt att skjuta hästen. Men jag läste på och kom fram till att bultpistol är minst smärtsamt för hästen (tycker jag). Jag hade inte klarat av att de skulle ge henne lugnande och jag skulle stå där och titta på att hon skulle bli trött och tillslut lägga sig ner och då skulle de spruta in medlet som gör att hjärtat slutar slå. Jag hade inte klarat det och jag ville inte utsätta Feeri för det... För då skulle hon förstå vad som skulle hända.. Så jag valde bultpistol (hur hemskt det än låter). Vi var ute på en fin plats, Feeri & jag och mamma & Fargo. Han var med för att hon skulle hålla sig så lugn som möjligt. Vi gav henne godisar, kramade och pussade på henne. Hästarna luktade på varandra och sen lät jag dem ta henne efter bara några minuter för jag visste att hon skulle börja bli uttråkad annars. Om jag skulle vänta med att lämna över henne tills jag var redo så hade det aldrig blivit av. Det var bättre att inte dra ut på det och jag hade redan sagt allt jag ville säga till henne i boxen i stallet innan vi gick ut. Så de höll i henne några meter ifrån mig, mamma och Fargo. Jag tittade på henne en sista gång och hon stod och sträckte på sig så fint med öronen framåt och vinden blåste i hennes man. Hon tittade mig rakt i ögonen som att hon sa att det var okej...att hon visste.. Sen vände jag mig om och hörde skottet och att hon ramlade... Jag och mamma gick därifrån direkt medans de tog Fargo för att han skulle få gå fram och lukta på henne kropp... Mamma och jag väntade i stallet på att de skulle komma tillbaka med Fargo. När han kom tillbaka så fick han komma in i sin box. Det första han gjorde var att kolla ut genom fönstret och gnägga efter henne... Och det var i en speciell ton han gnäggade som jag aldrig har hört förut och det var så hjärtskärande...Det var otroligt jobbigt. Det var hemskt. Men vi ville ju såklart att hon skulle ha med sig sin familj där. Jag hade aldrig kunnat låta henne vara ensam där. Jag valde att inte titta på hennes kropp efteråt för jag ville inte ha det i minnet som sista bild av henne. Nu är hennes kropp kremerad och utspridd i naturen. 

 

Jag valde ett företag som heter "ett värdigt slut" som kom ut och gjorde det. Och jag är så nöjd med det beslutet även om det kostade mycket pengar. De var otroligt duktiga. Jag ville verkligen göra det så bra som möjligt för henne ändå in i slutet och det blev de. 

 

Jag är nöjd med mitt beslut om att låta henne somna in för jag vet att det var de enda rätta mot henne. Även om jag saknar henne OTROLIGT mycket men jag gjorde det för att jag älskar henne. Men det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv. 

 

Jag har gjort en video med massor av bilder och filmer som ni gärna för titta på om ni vill, den finns HÄR

Där ser man även på lite äldre klipp att hon gick mycket bättre än vad hon har gjort den senaste tiden.. Det gick liksom inte längre. Men vi har SÅ mycket fina minnen tillsammans ♥ Och jag är tacksam att jag ändå fick ha henne i 5 år och 4 månader. Även om jag mer än allt hade velat kunna ha kvar henne..

 

Jag hoppas att hon är på en fin plats nu där hon inte känner någon smärta. Mitt älskade hjärta ♥♥♥